St Thomas Katolska Församling, Lund

Förstasidan Nyheter
 
 
 
 

Grupper

Under uppbyggnad

Diakon Staffan Gerdmar T.O.P

Predikan Herrens Dop årgång C 2013-01-10 & 11

GT: Jes 40:1–5, 9–11
Epistel: Tit 2:11–14; 3:4–7
Evangelium: Luk 3:15–16, 21–22

Det står en man som ser ut som en klassisk hippie eller grönavågare – en relikt från 1970-talet - vid kanalen i Malmö en septemberlördag och ropar i en megafon. Han ropar: ”Förändra era liv!”, ”Sälj bilen och köp en cykel!” ”Löna ont med gott!” ”Förändra världen!” Folket samlas på bron och tittar på galningen – man ser på deras blickar i förhållande till varandra; ”Vad vill han?” Medan andra lystrar allvarligt på vad ha ropar ut. Han är påtagligt en outsider som vill väcka insidan hos sina åhörare. Plötsligt kommer en pojke fram till mannen och avbryter honom och frågar: ”Varför står du här och skriker?” Mannen förklarar för pojken att han kommit för att få människor att förstå att de måste förändra sitt liv och att han väntar på en som är större, en som ska rädda världen. Ned för trappan mot kanalen kommer nu en vitklädd man och vår högljudde vän förstår att det är Han som han väntat på. Han går den vitklädde till mötes och tar honom till det vattenflöde som finns i närheten och där döper vår vän den vitklädde. Vår vän börjar sjunga; ”Jag följer med dig vart hän du än går!” och snart stämmer en stor samling av följare in i sången som snart ljuder över Malmö; ”Vi följer med dig med dig varthän du än går!” Hundratals har samlats för att se vad som hände och förstått att det var någon slags teater. Det var slutscenen på en vandrande gatuteater om dopet som min teatergrupp framförde i centrala Malmö vid en stor internationell festival i början på hösten.

Det som blev så tydligt när jag gjorde rollen som denne nutida Johannes Döparen var hur utsatt och utsättande rollen som profet är. Hur obekvämt det är att ha ett obekvämt budskap och hur svårt det är att drabba människor med sanningen. Vi kan ju tänka att i den kontext som den verklige Johannes levde fanns det en större acceptans för profeter än det finns idag, eller åtminstone mer vana vid denna företeelse. Förmodligen fanns det inte större acceptans men antagligen en given respekt för profeterna. Om vi ser tillbaka i den bibliska historien så har ju profeterna haft en central roll i Guds folks historia och inte minst för dem som hade makten, kungarna. Profeterna utmanade och sa sanningen – förmedlande Guds budskap till makthavarna, vilket oftast var förmaningar som inte var så bekväma för dem. De var budbärarna, de som beredde vägen för Guds vilja. För Johannes blev ju detta ytterst konkret: han var vägröjaren för Messias – Guds människoblivande här på jorden. Han förmedlade budskapet om den som skulle rädda mänskligheten och han började redan i sin mamma Elisabets mage när han mötte Jesus för första gången när han låg i sin mamma Marias mage. De sparkar han gav sin mammas mage gav henne impulsen att profetera; Lukas berättar: Hon ropade med hög röst: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.” Denna profetia som ledde till att jungfru Maria lovsjöng Herren i det vi kallar Magnifikat: ”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Alla dessa tre individer fick gåvan att profetera av Herren själv.

När vi döptes så blev vi alla både kungar, präster och profeter. Det tecken vi fick på detta var att vi blev smorda med krisma – den invigda olja som prästen eller diakonen smorde oss med precis efter att vi blivit döpta och därmed Guds barn. Detta är samma typ av helig olja som användes när kungar smordes och kröntes i sitt ämbete. Som små bäbisar blir vi alltså anförtrodda att vara budbärare att bereda vägen för Herren.

Vad betyder det då för oss vanliga kristna på 2000-talet att vara profeter? Ska vi gå ut och ställa oss på torget och ropa ut budskapet? Och vilket budskap är det i så fall vi ska ropa ut? Vilka krav är det som ställs på oss som profeter? Finns det någon poäng att ställa sig på torget och ropa; Jesus är svaret när ingen ställt frågan?

Om vi ser vilken fingervisning aposteln ger oss i dagen andra läsning så fick vi höra konkreta förväntningar från oss pånyttfödda: vi ska säga nej till ett gudlöst liv och denna väldens begär, vi ska leva anständigt, rättrådigt och fromt, vi ska vara uppfyllda av iver att göra det som är gott. Genom vårt sätt att vara förkunnar vi budskapet. Detta känns kravfyllt, eller hur? Men det som också hände den där dagen vi döptes var att Gud lät oss födas på nytt och fick gåvan att leva evighetslivet – vi blev evighetsmänniskor – vilket vi sedan fick bekräfta i konfirmationens sakrament där vi återigen blev smorda med krisma och fick den helige Andes gåva. Vi får också i varje mässa förenas med Kristus i eukaristins sakrament tillsammans med alla andra evighetsmänniskor. Johannes fick konkret uppleva hela Guddomens närvaro när han döpte Jesus: den treenige Guden i gestalt av Faderns röst, Andens vingslag i den vita duvan och människosonen Jesus Kristus som i och med detta dop börjar sin offentliga gärning och blir konfirmerad för denna genom Johannesdopet. Och på samma sätt som Johannes blev bekräftad i mötet med människosonen så har vi också fått bekräftelse att vi är burna i vårt uppdrag att vara budbärare.

Det uppdrag vi tar med oss ut när vi i slutet av denna mässa blir sända att gå i frid är att leva denna frid och fred i våra liv och på det sättet ge vidare evangeliet. Stå upp för de mest utsatta, ensamma, hungriga och de utan någon trygghet. Så kan vi sjunga i vårt hjärta som vår vän vid kanalen sjöng ”Jag följer med dig varthän du än går!”

Amen

* * * * *


Trettioandra söndagen under året årg. B

Sankt Thomas 20121110
Första läsningen 1 Kung 17:10–16
Andra läsningen Heb 9:24–28
Evangelium Mark 12:38–44

Kära systrar... Och bröder,
Vi har kallelsen att göra skillnad, att vara något annat än det vårt konsumtionssamhälle
visar på, som glorifieringen av att vara snygg, rik och framgångsrik. I två av dagens läsningar
möter vi kvinnor som skänker det sista de har för den andres skull. De sågs i den tidens ögon
som förlorare och skulle säkert ses som detsamma i vår kontext. Två kvinnor som mot bättre
vetande handlar empatiskt.

Året är 1970. Pojken är nio år. Platsen är en prästgård i Småland. Denna sommardag firar
kyrkan, som pappan är präst i, tioårsjubileum. Biskopen, prosten och en massa andra
potentater är på plats. Den högtidliga högmässan är avslutad och nu väntar
jubileumsmiddagen som mamman förberett i veckor. Alla gästerna tar plats vid bordet
inklusive pojken och hans syskon. När pappan välsignat maten med psalmistens ord ”Allas
ögon är väntar efter dig, Herre, och du ger dem deras mat i rätt tid. Du öppnar din hand och
mättar allt levande med nåd” , så sätter sig alla till bords. Då upptäcker de att det är en plats
är ledig vid bordet; mamman har räknat fel. Prosten skrockar godmodigt: "- Den platsen är
för den okände gästen!" Alla skrattar varmt och hjärtligt.
Förrätten serveras och alla låter sig väl smaka. Plötsligt ringer dörrklockan och alla lystrar.
Mamman ber pojken att springa och öppna. När han öppnar dörren så står han där... Strax
får ni vet vem :)

Kvinnan som Elia möter i första läsningen är i en situation där hon står på randen till
svältdöden. Inte bara för sig själv utan också för sin son. Trots detta har hon tillit till Herrens
profet Elia och ger honom det han ber om och litar på hans ord: ” Mjölet i krukan skall inte ta
slut och oljan i kruset inte tryta fram till den dag då Herren låter regnet falla över jorden”.
Hon gjorde skillnad.

När pojken öppnar dörren står Arvid Slipare är - luffaren som under alla år kommit och slipat
mammans knivar. Pojken blir lite osäker, Arvid är inte den fräschaste man sett - hans kläder
är slitna och han luktar inte så så gott. "- Har han goa frun hemma?" frågar Arvid. Pojken
står förstenad ett ögonblick, vänder sedan och springer in till mamman. När hon kommer till
dörren och ser vem det är säger hon... Ja, vad hon säger ska ni strax få veta :)
Elias profetia går i uppfyllelse för kvinnan som litat på Herrens löfte. Hon har skänkt bort det
sista hon hade i tro – i god tro. Hon får mångfaldigt igen. Hur många kvinnor i kyrkans
historia har inte burit kyrkan när den mänskliga - oftast manliga – strukturen vacklat: den
heliga Birgitta, den saliga Teresa av Calcutta, Jeanne d´Arc, den heliga Edith Stein och
många icke namngivna kvinnor. De gjorde skillnad.

Till dessa måste ju också räknas den samariska kvinnan vid Sykars brunn; hon som trots den
paria som hon blivit i byn, som prostituerad, ändå vågar ge Herren att dricka och därigenom
få det levande vattnet och sedan frimodigt kunna förkunna om sin omvändelse för de –
som man kan tänka sig – misstrogna byborna. Hon gjorde skillnad.

När mamman kommer till dörren och ser vem som står där säger hon till honom: ”- Vad
roligt att se dig Arvid! Ja, mina knivar behöver verkligen slipas. Men du måste vara hungrig.
Kom med mig!” Arvid kliver med tvekan in i hallen och följer efter mamman. Pojken har följt
allt med förundrade ögon. Nu får han bråttom för att se vad som händer. Det tystnar runt
bordet när mamman kommer in i matsalen med Slipar-Arvid. ”- Det här är den okände
gästen!” säger hon och erbjuder Arvid den tomma platsen bredvid biskopen. Arvid tvekar
men när han ser biskopens inbjudande leende så vågar han sig fram och sätter sig. Snart är
stämningen runt bordet än mer uppsluppen. Pojken sitter på sin plats och tittar med
förundran och stolthet på sin mamma. Hon hade gjort mer än någon någonsin kunnat
förvänta sig. Hon gjorde skillnad.

Kvinnan som ger sina sista ören i offerkistanger mer än någon kunde förvänta sig och mer
än vad som av rättskaffens människor förmodligen ansåg vara tillrådligt. Och hon gör det
utan att göra något väsen av sig. Herren såg att hon gjorde skillnad.
Vår församling har också burits av kvinnor i bön och arbete, ofta i det tysta. Naturligtvis av
oss män också – men vi gör ju ofta mer väsen av oss :) Varje lördag står vår syster och vän
Mona-Lisa med sitt karitativa soppkök och ger värme och hugnad åt de mest utsatta i vår
stad. Hon gör skillnad.

Kvinnorna kring Jesus var de som vågade vara närvarande och ha omtanke om honom när
han var som mest utsatt; den prostituerade som smorde Jesus inför hans död med den dyra
nardusoljan, Veronika som torkade hans ansikte på Via Dolorosa, kvinnorna som var vid
Herrens kors, när alla utom en av männen kring Jesus övergivit honom. Dessa kvinnor som
sedan var först vid graven och var de som fick förkunna evangeliet om hans uppståndelse.
De gjorde alla skillnad.

Den som gjort störst skillnad är Gudsmodern; flickan Maria. Hon som sa sitt ja till att göra
Guds människoblivande möjligt. Hon satte hela sitt sociala kapital på spel när hon sa ja till
att föda Messias. Hennes ja är förutsättningen för att vi idag får räkna oss som Guds barn
och kan samlas här och fira eukaristins mysterium.

Vi får bära med oss alla dessa kvinnliga förebilder och be om tilliten, handlingskraften och
kärleken till Gud och till nästan som drivit och driver dem.
När vi nu snart blir sända ut i vardagen efter denna mässa, får vi med oss en skopa av den
nåd som Gud ger. Den nåd som bar kvinnan Elia mötte, som bar änkan som gav sin sista
skärv och alla den andra – inkluderande min mor – må hon vila i frid – som genom sitt
handlande blev en bärare av nåden och tilliten, vilket drygt fyrtio år senare blir inspirationen
till denna predikan.

Vi ber och lovsjunger med psalmisten:
Herren ger de förtryckta deras rätt, han ger de svältande bröd. Herren rätar krökta ryggar,
Herren älskar de trogna, Prisa Herren, min själ!

Amen.


* * * * *

Predikan - Trettionde söndagen under året
20121027-28 Sankt Thomas kyrka


Första läsningen Jer 31:7–9
Andra läsningen Heb 5:1–6
Evangelium Mark 10:46–52

Kära syskon!
När jag var liten hade jag en fantastisk filmupplevelse som följt med mig ända till nu
och kommer nog så göra framledes. Det var filmen om Helen Kellers liv. Helen Keller
var en flicka som när hon var ett och ett halvt år gammal drabbades av en
febersjukdom som gjorde henne både blind och döv. Hon blev då en terrorist för sin
omgivning och föräldrarna sökte med ljus och lykta efter någon som kunde hjälpa
henne att hitta ett sätt att kommunicera med omgivningen.

Så småningom fick hon hjälp av den unga lärarinnan Ann Sullivan ,som Helens
bortskämda och odrägliga beteende till trots, lyckades skapa kommunikation och få
Helen att hitta ett sätt att kommunicera på och förstå sin omgivning. Helen blev den
första dövblinda flickan som avlade en akademisk examen. Hon ägnade hela sitt
vuxna liv åt ett starkt engagemang för kvinnors, funktionshindrades och arbetares
rättigheter.

Det som fascinerade mig med hennes levnadsöde var dels att någon kunde nå in i
hennes mörker och tystnad och sedan hennes egen vilja att kommunicera. Och en
tro på att det skulle lyckas.

Bartimaios som vi möter i dagens evangelium söker också kommunikation och
acceptans av sin omgivning. Att ha ett funktionshinder ansågs ofta som ett tecken
på att personen som hade det var en syndare eller att någon i hans familj hade
syndat svårt. Förutom att Bartimaios hade sitt funktionshinder så var han också
utfryst från den sociala gemenskapen. Inte nog med det; han var beroende av denna
sociala gemenskap för att överleva genom att tigga till sitt uppehälle. Vi vet inte hur
länge han har levt i detta limbo men förmodligen är han vuxen när den händelse vi
möter i evangeliet utspelar sig.

Kan ni se bilden framför er; Bartimaios har som vanligt intagit sin tiggarplats vid
Jerikos stadsport, i konkurrens med alla övriga outsiders som får kämpa om
Jerikobornas allmosor.
När man har förlorat ett sinne så skärps ju ofta de övriga, så Bartimaios hade
förmodligen öronen på skaft. Han hade hört berättas om denne Jesus – en
undergörare och förkunnare utöver det vanliga. När han nu hörde att han var i stan
så önskade han innerligt att frälsaren skulle ta vägen ut ur staden via den stadsport
han satt vid.

Vi kan förmoda att Bartimaios gjorde allt för att inte störa stadsbornas samveten
med gnäll, då var det nog risk att han inte fick några allmosor. Men nu när han hör
att Jesus kommer hans väg gör han på ett helt annat sätt; han sätter allt på spel
genom att börja ropa; ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!” och trots att folk
försökte tysta honom så skrek han det återigen; ”Jesus, Davids son, förbarma dig
över mig!” Varför ropar han inte; ”Jesus bota mig!”.
Säkert till Jerikobornas förtret stannar mästaren upp och vill tala med tiggaren och
först på Jesu explicita fråga svarar Bartimaios; ”Gör så jag kan se igen!” Och Jesus
säger det som är nyckelrepliken i denna berättelse: ”Gå, din tro har hjälpt dig!” Och
Bartimaios kan se.

Vi firar nu Trons år i vår kyrka och där kan vi placera Bartimaios som ett av
portalhelgonen under detta år(och gärna fortsättningsvis också :)). Han blir genom
sin kaxiga och obändiga tro ett blint vittne om att tilliten till Guds handlande i våra
liv ger oss trons gåva. Bartimaios var beredd att offra sin överlevnad och det lilla
sociala utrymme han hade på grund av sin tillit till Kristus. Det han ber om är inte ett
under, det han ber om är förbarmande.
Här i ligger hela trons paradox: Gud kräver ingenting annat än det han givit oss;
kärlek och tillit, för att vi ska få leva det eviga livet redan här på jorden. Det enda
som kvävs för att få trons gåva är att vi kapitulerar i våra försök att få vetskap om
helheten. Att vi förlitar oss på att vi inte behöver förstå allt – att mysterierna är en
gåva. Då blir vi, som Bartimaios, botade från vår existentiella blindhet och blir
begåvade med trons blick.

Med denna trons blick får vi strax fira Eukaristins mysterium – bröd och vin blir kropp
och blod. Med denna trons blick skedde för mindre än ett dygns sedan ett under i
denna kyrka; lilla Eva Linea blev ett Guds barn, med hjälp av tre handfullar vatten
och några ord från mina läppar. Jag kan fortsätta uppräknandet av Guds handlingar
i våra liv, när vi ser med trons ögon, ett bra tag till men då hinner vi inte med något
kyrkkaffe.

Broder Ingmar Svantesson i Mariavall sammanfattade vad berättelsen om
Bartimaios betyder i de troendes liv i en av sina predikningar och ett citat från
honom får därför bli min sammanfattning av denna predikan:
”Botandet av Bartimaios är vad som dagligen och i varje ny situation äger rum på
nytt. Vi hör Jesu fråga: "Vad vill du att jag skall göra för dig?" och vi svarar i ständig
bön: "Gör så att jag kan se igen". Tills varje tanke, ord och handling sker i detta ljus.”

Amen.

* * * * *

TJUGOSJÄTTE SÖNDAGEN UNDER ÅRET 
2012-09-30 Sankt Thomas


Första läsningen: 4 Mos 11:25–29
Responsoriepsalm: Ps 19:8, 10, 12–14 (R. 9a)
Andra läsningen: Jak 5:1–6
Evangelium: Mark 9:38–43, 45, 47–48

Kära vänner!
Vad är detta? Ska vi stympa oss själva om vi inte är fullkomliga? Ska vi riva ut ögonen om vi någon gång ser åt fel håll? Är Jesus radikal moralfundamentalist?

Vi kan avfärda det evangelium vi just hörde med dessa frågor, men vi kan också låta texten ställa frågor till oss och vi kan brottas med texten; vad vill Kristus komma åt när han ger lärjungarna denna utmaning – på vilket sätt vill han utmana oss i vår kontext med dessa grymma pålagor? Hur stämmer detta med Jesu kärleksbudskap?

Jesus utmanar oss att utmana oss själva; det vi hör här är en relief till den gyllene regeln – ”Allt vad ni vill att människorna skall göra mot er det ska ni också göra mot dem”. En relief som speglar vår insida. Vilken väg vill vi gå: flyta med trenden för vårt eget välbefinnande eller stå upp för det som är kärlekens och empatins ideal? Att leva i Jesu efterföljelse är inte lätt när vi är ofullkomliga som människor, men för att nå fullkomningen behöver vi vara klara i våra avsikter. Vilken väg väljer vi; är det kärlekens eller egoismens? Vad är det som styr; vår förmåga att anpassa oss eller vårt mod att stå ensamma med vår övertygelse i behåll? Det Jesus uppmanar oss till är en inre kamp, en trons kamp – att låta den kärlek han ger oss genomsyra oss så att våra tankar och handlingar styrs av denna kärlek. Vi ska brinna av Kärlekens eld som aldrig förtär oss, utan renar oss från det som leder oss på vägar som inte är kärlekens.

Jesus säger i evangeliet att om vi inte lämnar egoismens väg ska vi hamna i helvetet, i den eld som aldrig slocknar. Vad betyder då helvetet och denna eld som aldrig slocknar? Helvetet är ju det tillstånd när vi är oss själva nog och inte vill relation med Gud – relation till Kärleken som skapar och lever i relation. Elden som aldrig slocknar är egoismens eld; Whats in it for me? Vad finns det för egentillfredställelse i detta för mig och hur många kan jag trampa ned för att nå mitt självförvekligande?

Vår kallelse är inte att sätta allt ljus på oss själva utan att låta oss genomlysas av Jesu kärlek. Vår kallelse är inte att döma andra utan att med Guds hjälp inte bli dömda till den eviga egoismens helvete.

I nobelpristagaren Imre Kertes bok Mannen utan öde utspelar sig en episod på spårvagnen i Budapest när den unge mannen som genomlevt sin ungdom i koncentrationslägren äntligen blivit fri. En medpassagerare förstår att ynglingen varit där och frågar honom: ”Hur var det i helvetet?” Den unge mannen ser frågande ut. Mannen ställer frågan igen – nu förtydligad – ”Du har ju varit i koncentrationsläger och det måste ju ha varit ett helvete?” Ynglingen svarar ”Det var inte helvetet, det var ju mitt liv!” Under de år han levde sitt liv i lägren var det livet han just då kunde leva. Han överlevde och kunde leva vidare för att han levde i relation med andra.

Vilka är då de demoner som finns i våra liv; som för oss närmare helvetet än Guds rike? Det är individualismens demon: tron att alla lever för sig själva eller av sig själva. Det är egoismens demon; tron att jag är navet kring vilket allt annat snurrar. Det är självömkans demon: tron att jag är utlämnad åt mitt öde och att ödet inte ville mig väl: alltså är jag ett offer för omständigheterna. Det är likgiltighetens demon; varför bry mig om andra när ändå ingen bryr sig om mig.

Kristus vill driva ut dessa demoner ur våra liv och förvandla oss från ofria offer till fria konstruktiva gärningsmän och kvinnor. Han vill salta oss med eld – inte den eld som brinner i avskildhet från Gud i helvetet – utan den eld som är Han själv; den helige Andes eld. Då får vi också saltet som ger oss sältan att vara de som gör skillnaden. De som står upp för en moral och etik som främjar det sanna livet i personen, lokalsamhället och det universella. Det blir svaret på den önskan Mose har i den första läsningen: ”Om ändå hela Herrens folk vore profeter! Om Herren ändå ville låta sin ande komma över dem alla!” Gud har förverkligat detta i var och en av oss då vi i dopet blev kungar, präster och profeter. Latent i oss finns dessa tre gudomliga kvalitéer och med Guds nåd som ryggrad är det vår kallelse att aktivera dessa gåvor.

Så Gud vare tack som ger oss segern genom Jesus Kristus vår Herre!

Amen


* * * * *

Homilia
 - Firandet av Sankt Thomas kyrkas invigning 2012-09-08--09


Första läsningen 1 Kung 8:22-23, 27-30
Andra läsningen 1 Pet 2:4-9
Evangeliet Matt 16:13-19

Kära systrar och bröder!
För nästan exakt 26 år sedan helgades detta rum till tjänst åt Gud. Sedan dess har det för många av oss varit himmelriket på jorden. Vi har firat eukaristin tillsammans: fått bära fram oss själva som ett offer till Honom som offrade sig för oss och konkret fått ta emot honom under bröd och vin, men också blivit fyllda av Anden i våra liv. Många har inlemmats i kyrkans gemenskap genom dopet, med moderkyrkan vid konversionen. Många har tagit emot den helige Andes gåva i konfirmationens sakrament och blivit vuxna kristna. Många har blivit vigda till den eviga vilan och är med oss när himmelen sänker sig ned till oss när vi nu möts för att fira eukaristin.

Vi ska i denna predikan reflektera över vad Kyrkan är i våra liv utifrån tre aspekter: Guds hus, ett heligt folk och den apostoliska gemenskapen.

Första perspektivet: Guds hus
Det finns en mycket detaljrik beskrivning av hur Salomos tempel såg ut och man förstår att det var en byggnad uppförd med de allra bästa material och med stor noggrannhet. Salomo lade ned allt som krävdes av honom i detta bygge, för att ge Gud en plats där Israels folk kunde tillbedja honom. Detta till trots säger ändå den vise Salomo när han träder fram till altaret:
”Kan verkligen Gud bo på jorden? Himlen, himlarnas himmel, rymmer dig inte, än mindre detta hus som jag har byggt. Vänd dig ändå hit, hör din tjänares bön och åkallan, Herre, min Gud.”
Han har förstått något stort här; den väldige Guden behöver inte huset, det är de troende som behöver huset för att han en plats att möta honom. På samma sätt är det för oss i Sankt Thomas församling – vi behöver detta rum för att möta honom och vara nära honom. I tabernaklet – tältet där Gud bor - är Han ständigt närvarande. Evighetslampan lyser där för att påminna oss om att han vill vara nära oss i evighet. Gud behöver inte huset - lika lite som han behöver bibeln eller dogmerna - dessa finns för att vi behöver dem. Gud vill relation och för att stå i relation med oss låter han de mänskliga villkoren och behoven styra sätten att mötas.
När vi ser denna kyrka utifrån ser det ju ut som vilken byggnad som helst, men där biskop Hubertus den 4 september 1986 invigde den så gjorde Gud den till sitt tempel.
Vi behöver en konkret plats där vi kan möta Gud och vi tackar honom för denna.

Andra perspektivet: Ett heligt folk
I Petri första brev får vi veta att vi är ett heligt folk. När vi träder in i detta hus doppar vi fingrarna i vigvattensnäckan och tecknar korsets tecken på vår kropp. Vi påminner oss om att vi genom att vi blivit födda på nytt genom dopet blivit del av ett heligt folk. I dopakten får vi veta att vi som Kristus blivit kungar alternativt drottningar, präster och profeter. Detta är stort. Inte nog med det vi är också Jesu medarvingar – adopterade syskon till Guds son. Vi vill och är verkligen kallade att vara och bli allt mer heliga. Vi ska inte vara det i bara vår egen kammare utan primärt i gemenskap med hela det heliga folket. Om ni ser er om i bänkarna så ser ni att vi är en brokig skara måna olika nationaliteter, alla olika sociala grupper, olika politiska åsikter, olika intressen. Ändå sitter vi här i vår kyrka och är en del av en mystisk verklighet: vi är delar av samma kropp- olikheterna vi har gör oss till en helhet där Kristus är huvudet. Vi är som Petrus skriver att vi är ett heligt släkte; inte bara folk i allmänhet utan släktingar. Vi har ansvar för varandra och varandras liv. Om en lider, lider alla. När den käre Daniel lämnade jordelivet gjorde han det mitt i denna heliga gemenskap; han hade tillsammans med oss lovsjungit Gud i gloria, lyssnat till evangeliet, tagit emot Kristus i eukaristin. Att lita till och ta ansvar för denna starka gemenskap är vars och ens personliga kallelse.

Tredje perspektivet: Den apostoliska gemenskapen
Petrus som skrivit brevet vi läste ur i dag är i centrum i dagens evangelium. Denne Petrus som visar så många olika sidor av mänskligt beteende, när vi hör om honom i evangelierna. Den obändige förkunnaren, den impulsive vännen, den olycklige och rädde svikaren. Det är nog inget problem att hitta flera sidor av denne Petrus i vår församling eller för den delen hos oss själva var och en. Denne man av folket – den inte speciellt bildade fiskaren – får i dagens evangelium ett uppdrag som ska ge genklang in till den yttersta tiden. Han får uppdraget att vara den sammanhållande kraften för Kyrkan. Petrus blir den förste påven, den förste biskopen med makten att lösa och binda människor ur deras synder. Varför blir det just han? Jesus är tydlig: Gud har uppenbarat insikten om Kristi mysterium för Petrus och han har varit mottaglig för det. Petrus har en öppenhet för Guds tilltal och blir därför klippan på vilken Gud kan bygga sin kyrka. Jesus ger en bäcklig människa uppdraget att leda hans Kyrka på jorden – trots att Petrus senare ska förneka honom och räddhågset ska lämna honom i sticket. Jesus bekräftar Petrus kallelse efter sin uppståndelse när han möter lärjungarna vid Tiberias sjö. Vilken fråga ställer han då till Klippan för att få bekräftelse? Han ber honom inte redogöra för sin undervisning, inte tala om vilka dogmer som gäller om man ska tillhöra hans efterföljare. Nej, han ställer en enkel men helt omskakande fråga: Har du mig kär? Han ställer den tre gånger, samma antal som Petrus förnekade honom. När Petrus svarat ja så bekräftar och fördjupar Jesus Petrus kallelse: ”För mina får på bete”. Petrus får herdeämbetet av Kristus. Sedan dess har detta herdeämbete varit den samlande kraften i Kyrkan. Och i sin tur har apostlarna vigt biskopar till sina efterträdare som i sin tur vigt diakoner och präster till sina medhjälpare ända till den dag som idag är. Med detta skapade Kristus den världsvida apostoliska gemenskap som vi tillhör. En gudomlig och mänsklig struktur som inte lever på grund av vår förträfflighet som kristna, utan på grund av den nåd han fyller oss med.

Tre perspektiv i en mening
Vi här i Sankt Thomas församling får tacka och tillbe i detta Guds hus eftersom vi är ett heligt folk som tillsammans med hela den världsvida kyrkan är en del av den apostoliska gemenskapen.

Detta får vi fira idag när vår kyrkobyggnad fyller 26 år. När den fyller 30 har den, om Gud vill och vi lyckas samla in pengarna till det, vuxit ut över innergården här så att fler ur det heliga folket får plats att fira eukaristin tillsammans.

Amen

* * * * *

Homilia - 20e söndagen under året.

Sankt Thomas 2012—08-18 & 19

Första läsningen Ords 9:1–6
Responsoriepsalm Ps 34:2–3, 10–15 (R. 9a)
Andra läsningen Ef 5:15–20
Evangelium Joh 6:51–58

I lördags flyttade en av våra bästa vänner ut i en cirkusvagn, som står uppställd med utsikt över den skånska slätten. Jag tror att hon har tänkt att denna ska bli något av ett eremitage för henne. En plats där hon kan få respit från stadens larm och vara nära naturen och sin Herre. Vi tog bilen och åkte ut till henne för att se hur hon hade det. Det vi hade med oss var gott bröd från ett av vår stads bagerier. En gammal tradition är ju att ha med sig bröd och salt när man första gången hälsar på någon flyttat till en ny livsplats. Varför just bröd och salt? Därför att det aldrig ska saknas i ett hem. Oupps! Vi glömde ta med saltet, men hon som vi besökte är en salt böna så det var nog ingen fara med det 

Bröd är en basvara i de flesta kulturer och en förutsättning för att leva för många. Brödet är också en konkret bild av – som prästen säger i den eukaristiska bönen – ”jordens frukt och människors arbete”: säden mals till mjöl blandas med salt, jäst och vatten, knådas av starka händer och gräddas i ugnen. Den första gången vi möter brödet i bibeln är när Gud bestraffar Adam och driver ut honom och hans Eva ur paradiset; ”I ditt anletes svett ska du äta ditt bröd”. Efter det svek den gamle Adam gjort var människan tvungen att arbeta hårt för brödfödan. Det den nye Adam - Jesus säger i dagens evangelium att han är det levande brödet, som kommit ned från himmelen. Detta är revolutionerande! Sonen blir människa och ger sig själv som andlig brödföda till oss. När människan förstår att hon har en hunger efter vad som är meningen med allt, blir Gud människa och ger hela sin person och sitt gudomligt mänskliga liv till oss som gåva. Likt kung Melkisedek ger han bröd och vin; han blir och offrar sig själv för vår och världens skull.

Det är kraftfulla ord Jesus använder i evangeliet; ”Mitt kött är verklig föda, mitt blod är verklig dryck.” Hade vi hört någon säga så till oss idag hade vi säkert ryggat tillbaka – äta hans kött och dricka hans blod? Är inte det kannibalism? Och mycket riktigt - Jesu åhörare reagerade starkt på detta: Hur kan han ge sig själv som föda åt oss? Det fanns de som lämnade honom för detta tal för att det var så hårt.

Men Jesus för oss utan att tveka in i det mysterium som är eukaristins: att vi får ta del av Gud konkret genom att äta och dricka och att det dessutom är detta som på ett särskilt, livsavgörande sätt förändrar och förädlar våra liv. När Eukaristin firas om en stund här vid vårt altare sker undret igen: Kristus offrar sig för att vi ska få leva. Vi får ta emot honom konkret i brödets och vinets gestalt. Vi får fylla vårt hungrande och törstande inre tomrum med det gudomliga. Det som inte Israels folk inte ens fick uttala namnet på, vill leva i våra kroppar.

Vi behöver därför hela tiden bereda oss på att ta emot Kristus i oss. Paulus ger oss i andra läsningen vad vi ska tänka på. Att inte berusa oss med annat än den helige Ande. Vi ska sjunga och spela för Herren. Vi ska fullt ut fira Tacksägelse – Eukaristi.

Den kallelse vi får till detta konkreta möte med Kristus är inte specifikt riktat till dem som kan katekesen som sin egen ficka och har koll på de exegetiska begreppen (det är dock ingen nackdel att kunna ) Men om vi ser vad Ordspråksbokens författare säger så är det de okunniga som kallas till festen för övervinna enfalden för att följa förståndets väg.

Låt oss ödmjukt böja oss för Eukaristins mysterium och ta emot det bröd som kommer ned från himmelen dela måltiden med alla de som gått före oss, med alla änglarna och helgonen och att vi blir fyllda i vårt andliga tomrum för att bli mer och mer bli lika Kristus.
Amen

* * * * *

Homilia - 14e söndagen under året. Årgång B
2012-07-08 Sankt Thomas

Första läsningen Hes 2:2–5
Andra läsningen 2 Kor 12:7–10
Evangeliet Mark 6:1–6

Kära syskon!
När jag kom till Skåne fick jag lära mig ett nytt uttryck som lät så här: ”Adu, skaba daj ente!” Jag var tvungen att få det uttytt av min vän - med rötter i Helsingborg - han sa att det betydde ”Gör dig inte till – gör dig inte förmer än vad du är!” Ordagrant i svensk översättning är det ”Skapa dig inte”. För en professionell kreatör som jag är, låter detta helt förfärligt – att inte få skapa sig, att inte få vara kreativ. Vi skapar ju varandra i varje möte; i varje relation med en annan människa skapar jag den andre och den andre mig. Förmågan att lyfta fram och relatera till den andre på ett för människan specifikt sätt har vi fått av Gud – skaparen. Kreativiteten gör oss gudalika vare sig det handlar om att bygga ett hus, baka en tårta eller måla en tavla.

Detta är det vi är skapade till: att leva i relation. Inte bara med våra medmänniskor utan också med Gud. Han återskapade denna relation genom Jesu död och uppståndelse. Efter detta är han aldrig ensam och vi är inte utlämnade åt vår egen prestation. Gud förlåter oss våra tillkortakommanden och vår underlåtenhet och upprättar oss gång på gång till att mer och mer bli sanna människor. Detta är ett under och en gåva! Vi får växa in i evigheten, i det eviga nuet, som solrosen sträcker sin blomma mot sommarhimlen.

Dock livet är ju inte alltid så rosenrött eller himmelsblått. Vi stöter på hinder på vår vandring – våra egna tvivel och andras ifrågasättande av vår tro.

Hade Jesus kommit till en skånsk by istället för den galileiska staden Nasaret i dagens evangelium så hade folket förmodligen sagt ”Skaba daj ente! Kom inte här och påstå att du är något – vi vet att du vuxit upp på andra gatan till vänster med din pappa snickaren och mamma Maria. Vi har följt dig under hela din barndom och ungdom. Vi minns nog att du smet från Josef Snickaren och hans Maria en gång i storstan och dom fick leta efter dig överallt. Du ska inte påstå att du är något speciellt! Adu skaba daj ente! ” Jesus blir i dagens evangelium sedd med ”janteglasögon” av dem som följt honom sedan han som ett litet barn kom till Nasaret, platsen som skulle bli hans hembygd. Här gjorde han detsamma som givit honom ryktbarhet vida omkring; förklarade Guds mysterier och använde den kraft han hade i det att han var samme Gud för att bota människor både från själslig och kroppslig förtvinelse. Hans auktoritet och kraft ifrågasätts. Jesus säger i evangeliet de ord som sedan blivit bevingade: ingen blir profet i sin egen hemstad. Han var utsatt för ifrågasättande av sin person – av den fullkomliga människa han var.

Aposteln Paulus talar i dagens andra läsning om utsatthet. Han skriver om taggen i köttet han fått, som han också kallar satans ängel. Vad detta var har spekulerats mycket om, men ingen har något entydigt svar och egentligen är det ju inte det som står i fokus, utan hur han använder sig av denna tagg i köttet för att inte bli högfärdig. Att vända lidandet till en möjlighet, att vår svaghet ger Gud möjlighet att ge oss kraft. Han går så långt att han säger att han gläder sig åt det han utsätts för. Det kan låta som dårskap; ska vi bli offer, låta andra förfölja oss, underkasta oss lidandet? Går inte detta emot alla framgångsrecept och självbejakande metoder som predikas idag? Absolut gör det det, absolut är det en dårskap i individualismens och majoritetstänkandets värld, där det som tillräckligt många tycker är sanning är sanning och där vi lever av varandra istället för att leva för varandra.

Paulus predikar motbilden till detta: I svagheten blir kraften störst! Detta förutsätter att vi överlämnar våra liv i Guds hand och att vi ställer relationen till Skaparen, Frälsaren och Livgivaren främst, så ska allt det vi behöver tillfalla oss. Vi kan räkna med att bli utsatta, drabbas av taggar i köttet och inte bli profeter i vår hemstad; detta har skett många av de som gått före oss i tron i större eller mindre grad. Vi har tillsammans med dem tillförsikten om att Gud bär oss i prövningen och gläds åt vår framgång och låter oss alla tillsammans mer och mer leva i det ständiga NU som kallas evigheten.

Vi ber med psalmisten:
Herrens Ande är över mig,
han har smort mig till att frambära ett glädjebud.
Vi ser mot Herren, vår Gud, och hoppas på hans nåd.
Jag lyfter blicken mot dig, du som bor i himlen.

Amen

* * * * *


Predikan - femte Påsksöndagen årgång B

2012-05-06 Rögle kloster

Första läsningen: Apg 9:26-31
Andra läsningen: 1 Joh 3:18-24
Evangelium: Joh 15:1-10

Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning. Så skriver aposteln Johannes i dagens andra läsning. Han skriver detta till en av de unga kristna församlingarna ungefär 60 år efter att Jesus dött och uppstått. Och det är inte bara något han tänkt ut utan något som han genom hela sitt liv lärt sig att göra. Han är en gammal man när han skriver detta och en av de få som följt Jesus sedan han var barn. Så han vet vad han pratar om!
Det var antagligen så att Johannes känt Jesus hela sitt liv; enligt traditionen var han och Jesus var kusiner – jungfru Maria och Johannes mor Salome var systrar – och då kan man ju tänka att Jesus sett Johannes som bäbis. Denne gamle apostel är nu biskop i Efesos – Kyrkan centrum sedan de kristna lämnat Jerusalem och innan vår nuvarande huvudstad Rom blev det. I sitt evangelium kallar han sig själv den lärjunge Jesus älskade – han var lillpojken i apostlaskaran och därför ofta avblidad ut skägg (ni kan titta på altartavlan i Sankt Thoas kyrka och leta efter någon man utan skägg; det är oftast Johannes ) Han följde Jesus u der hela hans gärning på jorden: från det första under när han gjorde sexhundra liter vatten till sexhundra liter vin vid bröllopet i Kana, han var följeslagare på alla Jesu vandringar och lyssnande till alla hans predikningar, han var de ende av apostlarna som var med vid Jesu korsfästelse och död – alla utom han och kvinnorna kring Jesus hade flytt av rädsla och brist på tro och han var den förste av apostlarna som såg in i den tomma graven. Han blev blev i den unga Kyrkan biskop i Efesos som då var kristenhetens centrum, efter att de kristna lämnat Jesusalem och innan Rom blev vår huvudstad. Han skrev flera brev till de kristna i olika församlingar och när han troligen var över nitto år så skrev han sitt evangelium som vi läste ur idag.
Vad hände då med Johannes under denna vandring med Jesus? Som ung man var han enligt traditionen en hetsig, ärelysten och överlägsen. Han och hans bror Jakob fick sin mamma Salome att be Jesus att få de främsta platserna bredvid honom i himmelriket. Dessa bröder kallas i evangelierna Boanerges som betyder åskbröderna. Men under vägens gång förändras hans sinnelag. Den livsresa Johannes gör är en vandring i nåden – gratia; det man får gratis. Gud ger honom ett liv i det som verkligen är livet – att vara nära Gud.
Det som kännetecknar Johannes förkunnelse är Kärleken. Kärleken med stort K. När han inte orkade prata så mycket längre så fanns det en mening han orkade säga: ”Mina barn, älska varandra!” När de frågade honom varför han ständigt upprepade detta svarade han: "Därför att det är Herrens bud och när det är gjort, så är tillräckligt gjort." Vi kan se framför oss hur denne vise gamle man säger detta med en varm stillsam kärleksfull blick.
Under helgen har ni kommunionsbarn varit här på reträtt för att förbereda er för att ta ännu ett steg på er vandring i Guds nåd; att få ta emot Jesus på ett alldeles speciellt sätt i eukaristins – tacksägelsens – sakrament. När vi tar emot Jesu kropp och blod så blir vi en del av honom och han blir en del av oss. Johannes skriver i sitt evangelium att Jesus säger: ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra.” Det var detta Johannes gjorde; han var en trogen gren på vinstocken – Kyrkan – och efter honom har flera milliarder människor följt hans exempel. Och på samma sätt som Johannes –åskbrodern – blev formad och ansad av Jesu nåd till kärlekens apostel så blir vi det. Och Guds formande av oss är inget formande med hjälp av skräck eller av hot utan av kärlek!
Minns vad den gamle Johannes sa när han inte orkade säga något annat: Mina barn, älska varandra!
Amen

* * * * *

Predikan - fjärde Påsksöndagen årgång B

2012-04-29 Sankt Thomas

Första läsningen: Apg 4:8-12
Andra läsningen: 1 Joh 3:1-2
Evangelium: Joh 10:11-1

Kära Guds barn!
Minst en morgon, varje gång när jag är i den vackra lilla kretensiska byn Lendas, så brukar jag stiga upp riktigt tidigt för att gå upp på berget Lejonet för att se soluppgången. När jag vandrar upp mot toppen möts jag av en stor hjord av får och främst i hjorden går ledartackan med klockan runt sin hals. Jag har faktiskt aldrig sett någon herde hos dem, förmodligen därför att berget är deras hemmabete och inte behöver ha herden på plats hela tiden. Det som är fascinerande att se är hur individerna förhåller sig till flocken – alla går sin egen väg tillsammans. De rör sig framåt som en kropp, men när man tittar lite närmare ser man individerna.

I går var vår herde Biskop Anders och besökte sin fårfålla här i Lund. Han delade ut konfirmationens sakrament till en grupp får som genom denna gåva blivit vuxna Guds barn. Han var här i auktoritet av det herdeämbete som Gud själv givit honom, genom andra herdars förmedling, om ställföreträdare för den gode herden Kristus. Efter som vår biskop Anders inte är här så ofta, av förklariga skäl, har han delegerat sitt herdeuppdrag i vår församling till kyrkoherde Johan.

Den gode herden tar ansvar för sin fårahjord – att leda dem på rätta vägar och bevara dem för det onda och farliga. Samma uppgift har våra herdar; påven Benediktus, vår biskop Anders och vår kyrkoherde Johan.

Inför denna predikan har jag läst en del om fårskötsel. Det som blev tydligt var att det finns en medhjälpare till, åtminstone i modern fårskötsel, nämligen vallhunden – vilken i vår kontext kunde kallas Domini cane: Herrens hund. Vem har då denna roll Kyrkans kontext? Jo, naturligtvis vi diakoner – de som är biskopens medhjälpare och i förlängningen kyrkoherdens dito.

Men är då Guds folk en fårskock som ska kontrolleras och viljelöst vallas hit och dit? Nej herden och hans vallhund har inte uppgiften att tvinga och begränsa utan att av kärlek vägleda och skapa trygghet. Att söka upp och hjälpa de får som gått vilse eller känner sig ensamma och bortkomna i den stora världen på den långa färden. Deras uppgift är också att söka gott bete åt sin hjord.

Fårahjorden är inte en viljelös samling fårskallar – även om vi kanske kan få det epitetet ibland ute i världen – utan ett kollektiv av personligheter som har tilltro till den gode herden och vill följa honom. Det kräver initiativ av fåren för att flocken ska flytta sig framåt. Här är ledartackan mycket viktig. Vilka är då ledartackorna i Kyrkan eller i församlingen? I den universella kontexten är det helgonen – våra förebilder. I församlingskontexten är det de som är erfarna kristna – som till exempel de sju personer som igår fått förtroende att vara konfirmandernas faddrar.

Vi har en stor potential av andliga ledartackor här i vår församling – människor som kan vara förebilder och dela med sig av sina andliga erfarenheter till sina mindre erfarna trossyskon. Tänk om varje konfirmand i vår församling framledes kunde få en församlingsfadder som följde dem under hela deras konfirmationstid – någon erfaren kyrkbänkskatolik som kunde ge ett kompletterade perspektiv på tron till det som vi klerker ger. Vilken rikedom!

Kristus säger i dagens evangelium att han ger sitt liv för fåren – för var och ett av dem – han gjorde det på korset och gör det varje gång som eukaristins mysterium firas. Tag och ät, detta är min kropp. tag och drick, detta är mitt blod.

Sankt Petrus – den förste ställföreträdaren för den gode herden – säger i dagens första läsning att Jesus är den hörnsten som husbyggarna förkastade – den hörnsten som är förutsättningen för att valvbron mellan världens liv och det eviga står redo för oss gudomliggjorda fårskallar att vandra över, när Gud så vill.

Vi ber med herden och kungen David:
Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv, och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.

Amen

* * * * *

Predikan - första söndagen i Fastan årgång B   

2012-02-25 & 26
GT: 1 Mos 9:8-15         
Epistel: 1 Petr 3:18-22
Evangelium: Markus 1:12-15

När vi tänker på ökenvandingar tänker vi oftast på umbäranden och alla som är i öknen söker ofta efter oasen i fjärran, oavsett om den är verklig eller en hägring. I kyrkan har öknen varit en plats att dra sig tillbaka till, en plats för kontemplation och andlig utmaning, en plats där man fylls på istället för att torka ut. Att lämna larmet för att ge plats för Guds tankar och våra egna reflektioner över dem, för att kunna återvända med full kraft och leva ut sin tro i den larmande världen. Det var det Jesus gjorde i dagens evangelium.

Men var finns denna öken för oss i Sankt Thomas församling? Hur hittar vi platsen för respit och eftertanke i våra fullbokade liv? Hur ska vi hitta vår tid i öknen under denna fastetid?

I kyrkans barndom tog människor detta på allvar; de lämnade larmet i städerna och byarna och gick ut i öknen. De blev ökenfäderna. Ur detta växte sedan det kontemplativa klosterlivet fram. Människor som väljer att viga sitt liv till att leva nära Guds tankar i bön och arbete. De drar sig undan för att komma närmare.

Vi behöver prioritera i våra liv, prioritera inte bara för vårt eget välbefinnande utan för Guds välbefinnande och för våra trossyskons. Ingen lever för sig själv och vi finns inte till för vår egen skull utan för andras. Och för Guds skull! För att vi ska leva i den nåd Kristus ger oss, måste vi skapa utrymme för den i våra liv. Vi kan få hundra fina presenter, men tar vi oss inte tiden eller engagemanget att öppna dem får varken vi eller någon annan glädje av dem. Vi väljer även när vi förhåller oss passiva. Brist på mod, brist på omtanke och brist på vilja att förändra är kanske de tillkortakommanden som är svårast att komma till rätta med och blir i våra liv lasterna feghet och missmod, leda och ignorans, bedrövelse och självömkan. Det blir lågtryck i våra liv och de fylls av ondaskans ishagel och ynklighetens oväder istället för Guds värmande upprättande sol.

En vän till mig här i församlingen, som är fysiker, relaterade detta med det onda till den fysiska definitionen av vad mörker är. Mörker är avsaknaden av ljus. På samma sätt är kyla avsaknaden av värme. Hon reflekterade sedan vidare; är inte detta en bild av det onda och det goda – det onda är avsaknaden av det goda.

Som människor handlar vi irrelevant; vi väljer bort det goda och hamnar i avsaknaden – det onda. Vi drivs av våra laster och våra drifter, av vår snedvridna världsbild där vi själva är världens centrum. En av de främsta och mest högt skattade fäderna i vår tradition säger ju ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag” (Rom 7:19)

Ökenfädernas erfarenhet var att vi känner igen den ondes påverkan – det ondas tankar - av frukterna; när vi känner oro, krampaktighet, anspänning och ångest. Tankarna från Gud ger frukterna stillhet, frid, klarhet och glädje.  

Ökenfäderna ger oss en strategi för hur vi ska angripa de onda tankarna: Det första är att upptäcka, genomskåda och avslöja dem. Det andra är att stå emot dem och avvisa dem. Förhålla sig till dem med humor -  ökenfäderna skojade med de onda tankarna och banaliserade och ironiserade över dem. Det tredje är att göra möta de onda tankarna med motsatsen – tänka den goda tanken och handla därefter och upptäcka att det ger glädje och tillfredställelse. Att våga vara modig, att ge det uppmuntrande och empatiska ordet istället för den kritiska kommentaren, att stiga upp och göra det där lilla istället för att dra täcket över huvudet och gräma sig över sin inkompetens.

Allt detta är lätt sagt, jag vet! Därför behöver vi hjälp, men hjälpen kräver vårt mottagande av den. Vi behöver som evighetsmänniskor ställa oss tillförfogande för Guds nåd. Vi behöver ge oss tiden att låta Guds högtryck verka i oss. Vi behöver ge oss ut i öknen för att möta oss själva och Guds vilja att handla med oss.

Den fasta vi nu är inne i är en möjlighet att göra detta – genom att stå i en närmare relation med Gud, men hjälp av bönen, eukaristin och de kärleksfulla gärningarna kan vi göra vår ökenvandring. Att inte göra det är rent tidsslöseri ur evighetsperspektiv 

Jesus vågade ge sig respiten, han vågade möta frestelsen. Han kunde sedan återvända till civilisationens larm och förkunna det glada budskapet; Omvänd er och tro evangelium! Dessa ord fick vi, när vi tog emot korset av aska i onsdags. Låt det genomsyra våra liv på riktigt de veckor som ligger framför oss innan vi får fira den Uppståndnes mysterium.

För Gud vare tack som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus.

Amen


* * * * *

Sankt Thomas av Aquino patronatsfest
20120128 & 29
Sankt Thomas kyrka, Lund

Kära församling, kära Guds folk,
Vishet! Måttlighet! Rättvisa! Mod!
Dessa fyra ansåg vår skyddspatron Thomas av Aquino att kardinalsdygderna för mänskligheten är. Och borde då också vara det för vår församling som bär hans namn. På vilket sätt kan vi förverkliga dem i vårt liv tillsammans som församling? Och vad betyder orden konkret för oss?  I denna predikan ska vi reflektera över detta.

Den första dygden är vishet. När vi hör detta ord vad tänker vi på då? Vänd er till grannen i kyrkbänken och reflektera lite tillsammans över detta. (En minuts reflektion)

I dagens första läsning ur just Vishetens bok står det: ”Jag bad till honom och han gav mig klokhet. Jag åkallade honom och vishetens ande kom till mig”. Detta tyder ju på att vishet är något annat än kunskap – något mer. En vis person har mer med sig än kunskap, där finns också en erfarenhet både konkret och andligt. Visdom är en fullödig sammansmältning av kunskap, erfarenhet och att ha erfarit det som går utöver våra tanke- och perceptionsramar.
Genom att be Gud om vishet så kan vi få den gåvan.

Vi behöver vara visa som Guds folk i Sankt Thomas församling; kanske handlar det om att tänka en gång till innan man kategoriskt uttalar sig om hur det är, kanske handlar det om att använda sitt empatiska minne till att minnas hur det var att vara liten och gå i kyrkan, eller om man har den erfarenheten hur det var att vara småbarnsförälder, när man irriterar sig över att barnen stör i mässan, kanske handlar det om att ställa sin klokskap och erfarenhet till förfogande för människor som söker Gud eller söker kunskap om livet med Kristus. En vis människa kan aldrig bli fundamentalist; nyansrikedomen är alldeles för mångfasetterad! Så låt oss som församling bli visare. Och därmed en vägvisare.

Den andra dygden är måttlighet. Vänd er till grannen igen och reflektera en stund!

Måttlighet kan låta som ett trist begrepp inte minst i det samhälle vi lever i, där rätten till tillfredställelse, självförverkligande och bekräftelse basuneras ut, samtidigt som de fattiga blir fattigare och de rika blir rikare. Vi har rätt att var omåttliga; om det är rätt för dig och mig så är det rätt – åtminstone för oss.

I katekesen beskrivs dygden måttfullhet bl a på följande sätt; ” Måttlighet är den moraliska dygd som minskar njutningarnas dragningskraft och åstadkommer jämvikt när det gäller att använda det skapade. Den säkrar viljans herravälde över instinkterna.”
En typisk svensk synonym till måttfullhet är det ordet lagom, som har betydelserna; precis rätt, adekvat, tillräckligt, så bra som det borde vara. En förklaring av ordet, som i och för sig sägs vara en myt, är att ordet härstammar från ”laget om”- att när man drack ur samma bägare skulle den räcka laget om. I vår gemenskap i församlingen kan vi ta till oss den, i tanken på måttlighet; både när det gäller att vi solidariskt delar med oss av vår tid och våra materiella rikedomar men också att vi tänker en gång till på hur vårt engagemang i församlingen ska se ut; hur mycket energi och tid är jag beredd att ge tillbaka till Gud och därmed också till församlingen. Å andra sidan behöver jag kanske fundera över om det finns en omåttlighet i mitt engagemang och min övertygelse som gör det svårt för andra i min omgivning att få en plats att utöva sin tjänst; att jag blivit en ”professionell” församlingsbo som sätter agendan för kollektivet.

Sankt Thomas tredje kardinalsdygd är rättvisa. Reflektera med grannen eller grannarna.

Rättvisa tolkas ofta i vår egocentrerade värld som en rättighet; jag har rätt till frihet, rätt till självbestämmande, rätt till högre lön, rätt till en god predikan, rätt till gemenskap. Dygden rättvisa har det motsatta perspektivet; jag är förpliktigad att vara rättvis, att handla rättvist – vårt liv ska vara rättvisemärkt. I vår katekes är det mycket tydligt att vi som Guds folk har en speciell kallelse att handla rättvist och hävda människornas rätt till en rättvis behandling av de andra och av samhället. Detta gäller såväl på ett socialt, ekonomiskt och andligt plan. Det handlar om vårt okränkbara värde som person – vår rätt till likabehandling oavsett ålder, kön, social eller fysisk status. Den kärlek som Paulus talar om i Kärlekens lov, i första brevet till Korintierna, är manualen för hur vi ska kunna utöva rättvisa för personen och kollektivet. Vad får då detta för konkreta nedslag i vårt liv i församlingen? Handlar det kanske om vad vi kan göra åt de hemlösas situation, om de gamla och ensammas situation, de ensamkommande flyktingbarnens situation? Och kanske om vår skyldighet att inte döma varandra eller oss själva – att rättvist pröva våra ställningstaganden till andras och vårt eget beteende och handlingar. Kärleken är tålig och mild!

Mod är den fjärde dygden som Sankt Thomas sätter bland de främsta.
Reflektera med grannen eller grannarna kring det en stund.

”En modig person handlar i överensstämmelse med sina övertygelser och önskningar, även vid risk för negativa konsekvenser mot det egna jaget. --- Man brukar skilja på fysiskt och moraliskt mod. Fysiskt mod är förmågan att övervinna smärta och kroppsliga plågor, medan moraliskt mod är förmågan att övervinna risker för anseende och prestige.”

Så beskrivs dygden mod på Wikipedia. I vår katolska tradition är dygden mod ett syskon till uthålligheten. Modet förutsätter utsatthet och rädsla. Eller att vi blir utmanade i vår tro och övertygelse. I dagens evangelium talar Jesus om vår roll i världen med sin Fader. Vi ska vara i världen men inte av den.  Vi ska som församling och kyrka vara ett hoppets tecken – det finns en Sanning som inte är splittrad utan samlad och dessutom personifierad konkret i Kristus. Detta ska vi ha mod att förkunna och förmedla i våra ord och handlingar. De flesta av oss i vår del av världen är inte i riskzonen – eller om man så vill möjlighetszonen – att bli martyrer för vår tro. Ändå får vi räkna med att bemötas med ifrågasättande, misstro och kanske till och med  förakt för att vi hävdar Sanningen gentemot relativiteten. I detta behöver vi be Gud om och ge varandra mod och uthållighet. Vi får också se upp för att inte hamna i de djupa diken som finns vid sidan av modets smala stig; modlösheten och övermodet. Detta gäller oss både som kollektiv och som person.

Dessa fyra kardinalsdygder ställer höga krav på oss som Guds barn och Guds folk. Kristus förväntar sig ett samarbete med oss i detta – att vara hans händer i världen. Samtidigt kan vi ha tillförsikt; i evangeliet ber han Fadern att helga oss och stärka oss med sin Sanning. Som ju är han själv. I eukaristin får vi konkret ta emot Sanningen och stärkas och helgas av den och sedan gå ut och leva våra liv som bärare av den Sanningen med vishet, måttlighet, rättvisa och mod!

Amen

* * * * *

Predikan 4:e söndagen i Advent årg B

2011-12-17—18 - Sankt Thomas kyrka, Lund

2 Sam 7:1–5, 8b–12, 14a, 16
Ps 89:2–5, 27, 29
Rom 16:25–27
Luk 1:26–38

Marias JA – vårt JA.

När man ska bygga ett hus så måste man vara noggrann med grunden. Och minst lika viktigt är det på vilket underlag man lägger grunden. Detta talar Jesus om i Bergspredikan: de två husen; det ena byggt på berggrund det andra på lösan sand. (Matt 7:24-27) Jesus tog inte  denna bild ur fantasin: troligen stod han på ett berg nära Genesarets sjö och runt den sjön måste man vara noggrann med var man lägger grunden; både då och nu är det risk att det man bygger nära sjön bokstavligt talat  glider ned i vattnet om man byggt på sanden. Detta var en realitet för dem som lyssnade på Jesus när han berättade detta.

Hur noggrann måste man inte då vara om man ska bygga Herrens tempel? I första läsningen idag får vi höra om hur Herren förutsäger för kung David att hans ättling ska bygga ett hus åt Herren. Det blir hans son Salomo som låter bygga templet i Jerusalem, det tempel som sedan består fram till år 70 e Kr. Om man läser i första kungaboken om när Salomo väl börjar bygga templet, så förstår man vilket storslaget projekt detta var – minst 183 300 man arbetade med att skaffa material till bygget och hur många som sedan på plats byggde det står det inget om men man kan väl tänka sig att det var ännu fler. När det står färdigt har Gud en plats där han kan låta sig tillbedjas och äras. Detta är ett steg i Guds frälsningsplan. Men detta är bara början: första läningen blickar också fram emot det vi väntar på att får fira snart; Inkarnationens mysterium och det vi firar i idag: jungfru Marias JA till Gud.

Om vi försöker minnas tillbaka hur det var när vi var 14 år – hur såg vårt yttre och inre liv ut då. Ni som är yngre får tänka framåt och ni som är precis där i ålder vet ju hur det är nu. Visst gungade livet i den åldern – på tröskeln mellan barndom och ungdom. Det handlade om att hitta en ny identitet – föhålla sig till de kroppsliga och själsliga förändringar som sker i puberteten. Enligt traditionen var jungfru Maria 14 år när ängeln Gabriel besökte henne, hon var alltså mitt i detta skeende.

Vilken chock det måste ha varit för Maria när det kom in en ängel i rummet och dessutom sa att hon skulle föda Guds son.  Hon skulle bli Guds moder! Hur skulle vi själva reagerat i den situationen? Efter den första chocken tar Maria det med ett förvånansvärt lugn; hon är praktisk och jordnära även om Himmelen är personligen representerad i rummet av ängeln Gabriel. Sedan gör hon det som är förutsättningen för frälsningshistorien ska kunna fullbordas i det att Gud blir människa, dör och uppstår. Hon säger JA. Hon upphäver det NEJ - det avståndstagande som Eva gjorde i Edens lustgård.

Hon blir portalen för att Gud ska bli människa i Jesus Kristus och fullt ut träda in i vår mänskliga värld. Hon blir också konkret Guds tempel. Hade hon sagt nej hade vi varit förlorade!

Är det inte fascinerande att Gud gör sig beroende av oss människor – att denna unga flicka i Palestina är förutsättningen för att Gud ska kunna förvandla historien. Varför gör Gud sig beroende? Gud vill relation – ett personligt kärleksförhållande med var och en av oss och samtidigt med hela mäskligheten. Och i en verklig relation gör man sig alltid beroende av den andre.

Vad svarar vi på Guds fråga till oss; Vill du leva i relation till mig? Gör vi som Maria och säger ett tydligt JA, ett ja som får konsekvenser i våra liv?

Våra föräldrar och faddrar har sagt JA i vårt ställe när vi döptes, och vi som är konfirmerade har sagt JA själva i bekräftelsens sakrament och ändå behöver vi gång på gång säga JA till Gud och återupprättas när vi snubblat i våra intentioner att leva ett heligt liv. Detta får vi göra i försoningens sakrament.

När vi tar emot Kristus i Eukaristins sakrament om en stund så visar vi vårt JA i handling, få ta emot honom och blir konkret ett Guds tempel.

Vi får säga med Gudsmoder Maria; Jag är Herrens tjänarinna/tjänare, må det ske med mig som du har sagt.

Vi sänder vår hälsning till den heliga Jungfrun som sa JA och säger:

Var hälsad Maria full av nåd, Herren är med dig! Välsignad är du bland kvinnor och välsignad din livsfrukt Jesus.
Heliga Maria, Guds moder, bed för oss syndare nu och i vår dödsstund.

Amen

* * * * *

Predikan 33 söndagen under året  Årg A 
 
2011-11-12–13  Sankt Thomas Kyrka

Första läsningen    Ords 31:10-13, 19-20, 30-31
Andra läsningen    1 Thess 5:1-6
Evangeliet        Matt 25:14-30

Det var Jesus som uppfann kapitalismen. När jag läste idé & lärdomshistoria fick jag lära mig det. Min professor uttryckte sig inte riktigt så; men andemeningen var den. Han hävdade att merkantilismen, som var föregångaren till kapitalismen, har sitt ursprung i den liknelse som vi nyss hörde i dagens evangelium. Pietistiskt kristna läste denna text bokstavligt och därmed förstod de att det gällde att förvalta sina pengar väl till dess Herren kom åter för att göra räkenskap. Det kan tyckas lite halstarrigt, speciellt om man fortsätter att läsa Matteus evangelium direkt efter denna text, det som är nästa söndags evangelium, så ser man där vilken räkenskap som Människosonen skattar som den viktigaste. Utan att försöka förekomma nästa veckas predikan så är det inte pengar det handlar, utan om våra handlingar och speciellt de handlingar vi gjort eller inte gjort mot de mest utsatta; de i fängelse, de utan kläder, de hungrande.  Just det är väl inte kapitalismens starka sida. Så den bokstavliga tolkningen får stå för calvinisterna.  

Det handlar alltså inte om värde i ekonomisk mening utan i stället om värderingar; värderingar som leder till rätta handlingar. Och om feghet och mod. Om rädsla och tillit.

Visst kan vi känna igen oss i detta; bäst att göra så lite som möjligt så att inte något går fel.  Jesus ger oss en annan strategi här; att ha mod att förvalta vårt liv och vår tro så att de förmeras. Detta kan kännas mycket kravfyllt; nu ska jag prestera på topp och förmedla min glada tro till var och en jag möter. Och knappt har det tänkts så ligger det som en tung börda på våra axlar. Då gäller det att förlita sig på den stora litenhet som ger oss tillträde till Guds rike. ”Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in."(Mark  10:15) Vi ska hålla vårt gudomliga barnasinne levande; att med öppen nyfiken blick möta vår omgivning och ha tillit till att vår far stöder och uppmuntrar oss i vår strävan. Jag har arbetat med kreativa uttrycksformer i hela mitt yrkesverksamma liv och har gång på gång fascinerats av kreativitetens matematik. I en kreativ process gäller inte den gängse matematiken; ett plus ett är två – utan en helt annan. Summan av antalet kreativa insatser i en process är större än antalet deltagande individers insats: ett plus ett är inte två utan fem, sju eller tolv! Var kommer då överskottet ifrån? Kreativitetens upphovsman – Gud. Detta brukar jag använda mig av som ett tydligt gudsbevis.
Med denna insikt om Gud, vår skapare och far, kan vi lugnt ha tillit till att han fyller ut där vi fallerar – att vi inte behöver vara rädda att dömas för att vi har gjort för lite när vi handlat i god vilja.  Samtidigt förväntar sig Gud handling och mod från vår sida; det handlar inte om ”What´s in it for me” utan om hur håller jag mig alert och aktiv tillammans med alla er andra i strävan mot Guds rike.

Jag tror att Gud finger var med i kyrkoherdens fördelningen av predikningar, inte därmed sagt att det inte alltid är det, när denna söndags predikan hamnade på en ständig diakon om vi ser till den första läsningen; Ordspråksbokens så sanna ord om den driftiga och goda hustrun. Vi äkta män vet ju värdet av detta i det vardagliga livet.  Bilden av uppgifterna hon har i texten är kanske aningen mossiga men sammanfattningen är hur aktuell som helst för oss i vårt liv nu.  Kombinationen av driftighet och gudfruktan är något vi kan ta till oss; att frimodigt våga låta vår tro gå över i handling och att frukta Gud – inte i betydelsen vara rädda, utan lita på hans support i detta.

Vad är då våra talenter som ska förvalta och förmera?  Ordet talang kommer av ordet talent. Vilka är dessa talanger vi fått att förvalta och förmera?  Det är trons talang – leva nära Kristus; i relation till honom i bönen, lyssna på honom i skriften, ta emot honom i Eukaristin och bli burna av honom och bära honom i vårt hjärta.

Det är barmhärtighetens talang; att bära varandra och dem som har det svårt, att mer stå till förfogande än att förfoga över andra, att vara Jesu kropp och händer. Allt tänka; Vad skulle Jesus gjort?

Det är barnaskapets talang; att lita till den kärlek den glade fadern ger till den förlorade sonen, det stöd och den kärleksfulla uppmuntran den goda föräldern ger sitt barn och öppna de stjärn ögon med vilka det lilla barnet ser på sin omvärld – fulla av förväntan och nyfikenhet.

Amen

* * * * *

Predikan  tisdag 8 november 2011


Första läsningen Vish 2:23-3:9
Evangeliet    Luk 17:7-10

Vi är odugliga! Det är ord och inga visor i instruktionerna Jesus ger oss i evangeliet. Vad menar han?!?
Vi är ju Guds barn – i dopet blev vi blev vi kung, präst och profet. Och nu är vi odugliga... Vad är det för logik? Och det ska vara dagens evangelium; glada budskap till oss idag!?!

Om vi ställer detta evangelium i relation till orden ur Vishetens bok som vi hörde i första läsningen så kanske vi kan förstå det bättre; ”Efter att ha tuktats något litet skall de få möta stor godhet, ty Gud satte dem på prov och fann att de var honom värdiga. Som guld i smältugnen prövade han dem, han tog emot dem som en brännoffergåva.”

Detta är den logik som finns i livet med Kristus: lite upp och ned mot det generella tänkandet.  Vi sätts på prov; förstår vi och tar till oss denna omvända logik? Vi är samtidigt kungar och odugliga tjänare.  Ett nyckelord i texten från Vishetens bok, i denna tolkning, blir brännoffer. Vi ska bära fram oss själva och våra liv som ett offer till Gud – så som vi gör i varje mässa. Vi är inte här primärt för att bli tillfredställda i våra andliga behov utan vi är här för att tillbe, lovsjunga och bära fram oss själva som en gåva till Gud. Då möter Gud oss och ger oss att äta och dricka; eukaristins mysterium som vi strax får vara med om. Vi vill vara i relation med Kristus och han med oss. Han vill att vi – kyrkan – ska vara kroppen där han är huvudet. Alla  fyller sin funktion och alla kroppens lemmar tjänar varandra.

Så kan vi gå ut från denna mässa raka i ryggen med orden från första läsningen klingande i våra hjärtan: ” Ty hans heliga får nåd och barmhärtighet,
och han skall komma till sina utvalda.”

Amen

* * * * *

Predikan 32 söndagen under året årgång C    2010-11-07


GT:         2 Mack 7:1-2, 9-14
Epistel:         2 Thess 2:16 – 3:5
Evangelium:    Lukas 20:27-38

Systrar och Bröder, älskade församling!

I stormiga tiden bland töcken och grus,
en skara dock skrider mot himmelens ljus,
dess hopp och dess härlighet världen ej ser
men före går Herren med segerns baner.

Så kommer vi alla att sjunga när diakonen uppmanat oss att Gå i Herrens frid och vi lämnar denna heliga plats för att leva våra heliga liv i vardagen.  Då ska vi ut i det pluralistiska samhälle vi lever i – där vi får tycka och tänka vad vi vill så länge det är politiskt korrekt. Normerna har kommit på skam, det egna tyckandet och tänkandet sitter i högsätet. Vi förväntas att tycka och tänka och ha en åsikt, mer än vad vi förväntas att göra något i handling. Att leva som katolik mitt i detta är inte helt lätt med hela den koloss av dogmer som vi har att försvara, när vi ansätts av arbetskamrater, kursare, vänner och motståndare. Vi förväntas att ha svar på alla frågorna och förväntas också kunna svara för det Kyrkan gjort och gör.

När vi i dagens första läsning hör om vad de sju bröderna fick utstå går mina tankar till alla de asyisk-katolska bröder och systrar som blev martyrer i Bagdad i söndags. Bröderna i texten såg Uppståndelsens ljus och vi ber för våra gelikar i Bagdad att de också sett detta ljus. I det perspektivet blir texten levande för oss idag. Det är martyriets mysterium att Gud möter de som offrar sig när livet möter döden som möter livet.  I vår svenska verklighet är vi inte ansatta med livet som insats men ändå lever vi ”I stormiga tider bland töcken och grus”

Det kommer inte ann på oss bräckliga kärl att klara detta själva. Det Paulus skriver till församlingen i Thessalonike i dagens andra läsning är också en uppmaning och ett recept till oss i Sankt Thomas församling här och nu.; Må vår herre Jesus Kristus själv och Gud, vår fader, som älskar oss och i sin nåd har gett oss evig tröst och säkert hopp, uppmuntra och styrka er till allt gott i gärning och ord.” Det är inte lite han lovar oss, Paulus! Det finns en risk att vi blir döva och blinda för de buskap som förmedlas till oss i Guds Ord. Vi har hört det så ofta att vi inte ser och hör undret i budskapet.

Det finns också en förväntan om understöd i Pauli ord; ”Be för oss!” Denna uppmaning är lika aktuell nu och här. Ni kan vända er till i varandra i bänkarna och säga; Be för mig! Jag vänder mig till er säger; Bed för mig och mina bröder som tjänar här vid altaret och förvaltar sakramenten! Oavsett om vi tillhör det allmänna prästadömet, som vi fått genom dopet eller om vi tillhör det särskilda prästadömet som vi som blivit vigda till präster och diakoner är en del av, så behöver vi alla varandras förbön. Det är varje lems ansvar i Kristi kropp att bära fram varandra i förbön. Och undret sker; Gud svarar på vår förbön och ger kraften, uthålligheten och nåden att vara Guds folk. Vi får färdkosten när vi konkret tar emot Kristus i Eukaristins mysterium.  Så kan vi med övertygelse sjunga; En skara dock skrider mot himmelens ljus.

Varje gång jag känner mig villrådig över hur jag ska göra försöker jag tänka; Vad skulle Jesus gjort?

Lukas kastar oss rakt in i en situation där Jesus verkligen är i hetluften. Sammanhanget är följande: Jesus är med sina lärjungar i templet, i veckan före Påsk.  Han har just rensat templet från alla försäljare och redan blivit utsatt för ett antal frågor av sina motståndare.

Då kommer sadukkerna – filosofer ur den judiska aristokratin – för att sätta honom på prov.  Dessa trodde inte på uppståndelsen och ställde troligen inte sin fråga för att de verkligen ville ha svar och få insikt, utan med en ironisk ton för att sätta Jesus på plats. Ur deras perspektiv var nog Jesus en av alla dessa vilda predikanter som översvämmade Palestina i dessa tider. Om vi kryper in i huvudet på en av sadukkererna, hur kan han ha tänkt när han gick för att tala denne Jesus Nazareen tillrätta?  ”Vi måste stämma i bäcken; den här sortens extremister behöver sättas på plats för hela folkets skull. Vi måste se till så att våra tankestrukturer består, ingen religiöst inkorrekt fritänkare ska få förvilla folket.” Kan det ha varit så som de tänkte?

 Vad gör Jesus?  Han är både storsint och tydlig; storsint i det att han överser med deras ironiska ton och deras lust att få honom på fall, tydlig i det att han låter diskussionen övergå till livskunskap - till och med evig livskunskap. Han förmedlar det glada budskapet, även till dessa som i sin tradition inte tror på det; ”de som uppstår är som änglar, är Guds söner. Gud är inte en gud för döda utan en gud för levande”. Om vi läser versen precis efter vår evangelietext så får vi veta hur sadukkerna reagerade på hans ord; ”Då sade några av de skriftlärde: ’Mästare, det var bra svarat’ för de vågade inte ställa fler frågor till honom.”
Så gjorde Jesus; han vände deras teoretiska kritiska frågor till en beskrivning av vad det är att tillhöra den levande Guden.

Hur ofta hamnar vi inte i detta att människor vill ställa oss till svars för vår tro eller vad Kyrkan gjort och inte gjort. Det behöver inte alls ske med onda avsikter, utan därför att man inte får in vår tro i sina samhälleligt korrekta tankemodeller. Samtidigt vill de verkligen förstå vilket alternativ vi som Kyrka ger. Det som är viktigt att ha för ögonen då är att, Kyrkan är en kropp – en organism, inte någon intresseförening. Som Kyrka är vi Kristi kropp – den som vi reellt snart kommer att få ta emot i Eukaristins mysterium. Hade kyrkan varit en intresseförening eller en ideologisk sammanslutning hade nog många av oss lämnat den för länge sedan, med alla de tillkortakommanden och problem som den dras och har dragits med, men Kyrkan är något mycket större; den är Livet!  Så när människor ställer frågor till oss om Kyrkan - vilka brukar inskränka sig till några få teman i förstone; det handlar om sexualitet, eller genus eller det auktoritära i Kyrkan. Då kan vi svara; ”Jag talar gärna om detta, men dessa frågor är inte anledningen till att jag är en del av Kyrkan. Anledningen är att Jesus Kristus är Herre och att han dött och uppstått för att vi ska få leva. Kan vi inte börja prata om det.” Min erfarenhet är att samtalen brukar bli fruktbara och spännande.  I urkyrkan diskuterade man inte teologi i första hand, man levde den. När blir ansatta kan vi sjunga för oss själva; Dess hopp och dess härlighet världen ej ser, men före går Herren med segerns baner”

Men Jesus gör mer i evangeliet idag; han talar direkt till oss, inte bara till sadukkerna. Han beskriver det liv vi ska få leva när vi dött. Vi ska bli som änglar! Detta ska vi bli! Vi är redan Guds söner och döttrar genom dopet och här i mässan tar vi redan del av himmelriket när vi får frambära oss själva och alla våra tillgångar och tillkortakommanden och ta emot Gud själv i kommunionen. Och det är inte bara vi, utan alla som gått före oss; domikanerbrodern och frisören Martin av Porres som vi firade i onsdags, påven och kyrkoläraren Leo den store som vi firar på onsdag, vår patron Thomas av Aquino, den helige Dominikus, den förste diakonen och martyren Stefanos, Guds moder Maria och alla helgon. Se på mittbilden i vår altartavla; där ser vi en bild av den himmelska halvcirkeln som vi förenas med och bildar en hel cirkel av, när vi firar Eukatistin.

Jag såg en gång en fantastisk teaterföreställning som byggde på Magrittes målningar. När vi som publik lämnade föreställningen så stod skådespelarna vid utgången och gav oss en liten bit tyg som var färgad så att den såg ut som en bit av himlen. Vi fick bära med oss en bit av Magrittes himmel hem. Så är det också när vi går ut i världen om en stund, vi var och en bär med oss en bit av himmelen i vår person.

Så Jesus bliv när oss, bliv när oss alltfort,
och led oss och bär oss som alltid du gjort.
Ja, amen, din trohet skall bära oss fram,
Lov, pris, tack och ära! Vår Gud och vårt Lamm!

Amen

* * * * *


Predikan 29 söndagen under året årgång A  2011-10-15 och 16

Sankt Thomas kyrka, Lund
GT:         Jesaja 45:1, 4-6
Epistel:         1 Thess 1:1-5a
Evangelium:    Matt 22:15-21

Älskade församling!
Jesus levde i en diktatur och inte i vilken diktatur som helst. I en diktatur där diktatorn också ansågs var gud; kejsaren.  En gud som utmanade Israels folk och ockuperade deras land. När fariséerna med hjälp av Herodesanhängarna utmanar Jesus med frågan om man ska betala skatt till kejsaren så vill de pröva hans lojalitet med Gud och det folk Jesus tillhörde, för att på det sättet ifrågasätta hans auktoritet. Var han en rebell som skulle göra revolt genom att inte ställa sig under diktatorns lag eller skulle han svika sitt folk och ge skatt åt avguden? De var ondskefullt kluriga när de ställde frågan.

Jesu svar är dock än mer klurigt och avväpnande – när han med hjälp av ett mynt med kejsarens bild präglad i sig – säger att man ska ge åt kejsaren det som tillhör kejsaren.   Denna denar som Jesus väljer är präglad med diktatorns bild – ett mynt som var orent för fariséerna. Myntet tillhör den som präglat det; diktatorn. Men Kristus slutar inte där utan säger det som får hans belackare att häpna och resignera; Och ge åt Gud det som tillhör Gud.
Myntet till diktatorn och oss själva åt den vi tillhör; Gud.

Vi människor är inte präglade av samhället, vi är ingen avbild av våra makthavare – vi är präglade med Guds bild – vi är Hans avbild. Vi är alltså ämnade att ge oss och våra liv till Honom.

I det DDR, det östtyska samhället fanns en fredsrörelse som hette Plogbillsrörelsen, som fått sitt namn från profeten Jesajas ord; ”De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig.” De bar en rund tyglapp med en bild av ett svärd som gjuts om till en plog fastsydd på sina kläder; som en protest mot militariseringen av deras samhälle. Myndigheterna förbjöd dem att ha bilden på sig. Då sydde man istället fast en rund tyglapp som var helt vit; alla visste ju ändå vad den stod för. Då förbjöd myndigheterna dem att bära den vita tomma tyglappen. Då klippte de bort lappen men lät den vita sömmen som fäst den vara kvar.  Så hotfull var denna symbol för den östtyska makten. Så farlig var den fria tanken för diktaturen. Dessa människor valde att visa i bild sin tillhörighet och bilden var så stark att makthavarna förbjöd den.

Det är vår kallelse som kristna att mer och mer bli lika den prägling, den avbild vi är av Kristus.

Vilka konsekvenser får detta i våra liv?
Vi lever i ett samhälle som inte är någon diktatur, i alla fall inte på ytan. Men går man lite djupare så finns det kanske en korrekthetens diktatur – det kollektiva tänkandets diktatur. Det finns frågor och företeelser som vi skall tycka lika om – grundläggande värderingar som inte får ifrågasättas . Många av dessa värderingar är sprungna ur vår kristna kultur och de skapar ju inga problem för oss. Men hur gör vi när sättet att tänka och handla går på tvärs mot vår tro?
Kristus har aldrig lovat oss att vägen med Honom ska vara lätt, han har lovat oss att vägen ska vara smal och porten trång.  Vi får varje dag och varje stund be Herren att ge oss kraft att stå upp för vår övertygelse och hålla fast vid den väg som inte är relativismens utan sanningens.

Ge kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad gud tillhör.

Jag var i Lourdes i förra veckan och ska nu avlägga en bekännelse: jag kände mig inte speciellt lockad av att åka dit. Jag tänkte att det skulle bli så, som jag tidigare upplevt vissa pilgrimsorter; mycket katolskt krimskrams och ett religiöst engagemang som blir för känslomässigt för att jag ska tycka om det. Och en Mariafromhet som tenderar till att sätta Kristi mor högre än Kristus själv. Så såg min oro - byggd på fördomar – ut. När jag väl var där så var det påtagligt att Gud tillrättavisade mig konstruktivt; ”Låt mig handla i ditt liv och låt ditt liv handla om mig! Var ödmjuk inför Guds moder, som hon var ödmjuk inför mig!”

Det som jag mötte i Lourdes skakade om mig och berörde mig starkt – det var ingen kraftig kariskmatisk storm vind som slog omkull mig, utan istället en stilla andlig susning. Både stämningen i den lilla staden – människorna som jag mötte; pilgrimer – friska omvårdande och sjuka öppna för helande – förmedlade en stillsam tillförsikt om att Gud handlar i våra liv och att vi kan lita till detta utan förbehåll. Mitt rationella, intellektuella förhållningsätt fick smäll på fingrarna; Gud handlar i våra liv.  

Detta handlar också om att ge Gud vad Gud tillhör. Vi har fått förnuftet, rationaliteten och intellektet som en gåva, men vi får inte låta det vara allenarådande – vi måste också låta den helige Ande råda i våra liv. Ödmjukt böja oss inför mysterierna som är verklighet i våra liv.

När vi om en stund får ta del av eukaristins mysterium, så får vi dessförinnan i offertoriet, bära fram oss själva och våra liv som ett offer till Gud. Vi får ge till Gud det som tillhör honom. Ur detta mysterium får vi kraft att leva våra liv i världen och vardagen med allt vad det innebär. Vi får tjäna det samhälle vi är satta verka i – ge åt kejsaren det som tillhör kejsaren. men utan att dagtinga med vår övertygelse att vi är präglade av vår tillhörighet till Gud.

Vi ber:
Herre Jesus Kristus, Låt präglingen av din bild bli allt mer synlig i oss och få konsekvenser i våra liv.

Amen.


* * * * *

Predikan 6:e Påsksöndagen  2011 årg A    VUD-läger, Backåkra
Apg 8:5-8,14-17
1 Petr 3:15-18
Joh 14:15-21

Inspiration – In Spirito
Under de snart två dygn vi varit tillsammans här har jag blivit väldigt inspirerad. Innan vi åkte hit kände jag att ”det ska väl bli kul att åka till Madrid med ungdomarna – att få se dem växa i kärlek och tro”. Men efter dessa dagar känner jag mig personligen inspirerad att åka dit för att tillsammans med er – och två miljoner andra - växa i kärlek och tro!

Om man kollar på NE.SE vad det står om ordet inspiration så får man veta följande; inspiration, ingivelse eller påverkan som förlöser den skapande förmågan. I religiösa sammanhang: andlig ingivelse som sätter en människa i stånd att tänka, tala eller handla på ett sätt som förefaller vida övergå hennes egen förmåga.
Om man härleder ordet så kommer det - som så många andra ord i vårt språk - från latinet; In Spirito – I Anden. Att vara inspirerad är att vara i Anden eller vara uppfylld av Anden. Vad kan det betyda? Vad betyder det att vara uppfylld av Anden?

Jesus säger i dagens evangelium att vi ska få sanningens Ande, vi ska bli inspirerade. Han lovar också att hans fader ska älska oss om vi följer Kristus vår broder. Vad krävs då av oss? Vad behöver vi prestera för att bli älskade av fadern och sonen. Det krävs ingen prestation, och ingen transpiration. Det som krävs är inspiration; att vi tar emot den helige Ande i våra liv – låter oss inspireras.

Konsekvensen av detta skriver Petrus om; Han uppmanar oss att vara beredda att svara dem som kräver besked om vårt hopp. Vårt hopp är att vi får leva med Kristus i vårt hjärta. Detta säger han som svek och inte vågade säga sanningen om Kristus. Men som samme Kristus upprättade och gav uppdraget och gåvan att bli vår förste påve.

Inspirerade av sanningens Ande får vi kraften att dela med oss av tron till vår omgivning – att i skolan, på jobbet, på träningen eller på partyt våga stå för att Jesus Kristus är Herre! Det är inte alltid lätt att göra detta – det är inte lätt att vara troende katolik i vårt samhälle och det är bl a därför vår påve Benedikt har kallat oss att komma till Madrid i sommar; för att ge oss och de två miljoner andra unga katolikerna möjlighet att inspirera varandra att med Gud hjälp leva In Spirito. Vi tar med oss alla det ni skrivit på whiteboarden i våra hjärtan.

Vi ber:
O du Helge Ande, kom till oss in,
Med nåd och frid i dina trognas hjärtan bliv,
Din levande kärlekslåga där upptänd och uppehåll,
Du som av alla tungomål och land församlar folken
I Herrens Jesu Kristi tro endräkteliga!
Halleluja! Halleluja! 

* * * * *

Predikan Fjärde Påsksöndagen   barnmässan 2011-05-15


Första läsningen:    Apg 2:14a, 36-41
Epistel:         1 Pet 2:20b-25
Evangelium:    Joh 10:1-10

Den gode herden

Solen har gått ned och kylan börjar komma krypande. En pojke sitter med skock av får omkring sig, en liten eld brinner. Plötsligt ser man hur pojken stelnar till och lyssnar spänt och ser sig runt omkring. I buskarna en bit bort ser han ett par ögon glimma till. Pojken flyger upp och håller herdestaven framför sig. I nästa sekund hoppar med ett rytande ett lejon emot honom. Han spetsar lejonet på sin stav och lejonet dråsar livlöst ned över pojken.  Fåren och lammen som blivit oroliga lugnar sig och sluter upp runt sin herdepojke.

Pojken hette David och när han vaknar i soluppgången tog han kanske fram sin harpa och diktade en psalm; ”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.” Pojken David blir så småningom kung i Israel och långt senare föds en släkting till honom som får namnet Jesus.

David och Jesus hör ihop: David var en herde som blev kung. Jesus är både kung och herde. Det är Jesus som är den gode herden, han är precis som David, beredd att offra sitt liv för fåren. Han gjorde de faktisk, när han dog på korset. Men sedan uppstod han och blev levande igen.

Minns ni det jag läste i evangeliet; där säger ha att han är grinden till fårhuset. Det är lite svårt att förstå; inte ens hans närmaste vänner – lärjungarna – förstod vad han menade. Han förklarar; för att komma till Gud så måste man vara vän med Jesus. Det är han som öppnar grinden till vägen till Gud.
Därför är det livsviktigt att lyssna till dem som är herdar i vår fårskock. Den som är herde här hos oss är han som sitter där; broder Johan. Han har fått uppdraget och gåvan att vara vår herde av biskop Anders som är vår överherde. Gud hjälper broder Johan med det, men han behöver vårt stöd också – vi måste vara trofasta får som följer vår herde.

På samma sätt är era föräldrar era vägvisare i livet; de älskar er och vill er allt gott, men de behöver också er kärlek och tillit. De behöver höra av er – deras barn – att ni älskar dem, precis som broder Johan behöver höra att vi älskar honom.

Jesus blev vår herde för att han älskar oss och vi visar vår kärlek genom att möta honom här i mässan. Han behöver vår kärlek precis som vi behöver hans.

Vi sjunger med David om den gode herden Jesus:

Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.

Amen

* * * * *


Jungfru Maria hos oss idag

- betraktelse på Sankt Thomas skola 2011-05-31

I Eslöv bor det en tjej som heter Maria. Hon är en helt vanlig fjortonåring; går i skolan, träffar kompisar, läser läxor – ibland, drömmer om hur allt ska bli.

En kväll när hon ber sin aftonbön blir det alldeles ljust i rummet, framför henne står en man i vita kläder och väldiga vingar. Maria blir väldigt rädd, kryper upp i hörnet av sängen och vågar nästan inte titta. Han har en sådan stark blick, även om den är varm.
Hon förstår att det är en ängel. Han säger - Var hälsad Maria, du är full av nåd. Herren är med dig! Maria blir ännu räddare och undrar vad detta ska betyda – hon tänker – Vad vill han mig? Som om han kunde läsa hennes tankar, så säger ängeln – som heter Gabriel – Var inte rädd Maria! Jag kommer från Gud med en fråga till dig; Vill du föda Guds son? Vilken fråga; Vi du bli mamma till Guds son? Hur skulle du ha reagerat på den frågan?
Vet ni vad Maria svarade? Hon svarade JA!

Ni som går i åttan är väl fjorton år, det var så gammal Jungfru Maria var när hon blev tillfrågad om hon ville bli Guds moder. Vad skulle vi själva ha svarat?

Det är henne vi firar idag, för hade inte hon sagt ja, så hade världen och våra liv sett helt annorlunda ut.  Ängeln sade ju till Maria att hon var full av nåd, det betyder att Gud gav henne kraft att göra detta stora att bli mamma till Guds son Jesus. Ända sedan dess har människor hyllat och tackat henne för det hon gjorde.  

Jungfru Maria är här hos oss nu – inte bara symboliskt i den fina statyn som vi burit runt i parken. Hon lyssnar på oss nu när vi ber henne att be för oss. Vi får se Maria som en mamma för oss också – som en andlig mamma. Vi kan alltid vända oss till henne när vi känner oss ensamma, rädda, glada och lyckliga och vi får påkalla hennes uppmärksamhet med ängeln Gabriels ord;
Var hälsad Maria, full av nåd, Herren är med dig! Vänsignad är du bland kvinnor och välsignad din livsfrukt Jesus. Heliga Maria, Guds moder, bed för oss syndare nu och i vår dödsstund. Amen.

* * * * *

Predikan första söndagen i Fastan årgång A   
2011-03-12 & 13

GT:         1 Mos 2:7-9, 3:1-7         
Epistel:         Rom 5:12-19
Evangelium:    Matteus 4:1-11



Är du värdefull? Är ditt liv intressant? Luktar du gott? Är du en god medarbetare? Är din vardag tråkig? Vilket berättigande har du?

Frågor vi kanske aldrig fått, men ställt oss själva. Vi vill lyckas, vara optimala och ha vår individuella frihet. Mycket av vår fokus är på oss själva. Jag, mig, mitt!

Individualismen har blivit en av vår tids största frestelser. I det samhälle vi lever är fokus på den egna tillfredställelsen och var och ens förmåga att skapa sitt eget liv det centrala. Relativiteten är vårt tydligaste rättesnöre och den givna sanningen. Egot har alltid rätt; det som är rätt för mig är rätt för mig och det som är rätt för dig är rätt för dig. För att förverkliga våra egna förväntningar och leva upp till kraven som ställs på oss är vi beredda att bränna ut oss. Samtidigt smyger sig ångesten på oss, i vår ensamhet, för vår oförmåga att förverkliga kraven från oss själva och vår omgivning. Och vi lever vidare i vår bubbla och odlar vår individualism och söker ljud och rörelse för att sky ensamheten.

I vår verklighet är inte djävulen en figur med horn och bockfötter, inte heller en orm som talar till oss. Frestaren i vår kontext är mer svårdefinierad; den inger modlöshet, förstärker vår självkritik – för att inte säga vår självdestruktivitet - och placerar oss själva i centrum istället för Gud,  Gud som älskar oss mest.

I evangeliet frestas Kristus själv och lyckas stå emot. Det djävulen gör att välja tre olika angreppspunkter; att locka till högmod – ”Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir till bröd.” att utmana tilliten till Gud – ”Om du är Guds son, så kasta dig ned.” och till sist  att locka till svek – ”Allt detta ska jag ge dig om du faller ned och tillber mig.” Hur gör då Kristus för att stå emot frestelserna? Han använder livets ord för att bemöta det ondas angrepp. Och djävulen faller på eget grepp.

Hur möter vi själva de frestelser som vi utsätts för? Kanske försöker vi psykologisera bort det; det är inte mitt fel att jag föll, det är en betingning där jag har rätt att lägga skulden på mina uppfostrare. Eller att skylla på den allmänna mentaliteten – alla tänker ju och tycker på det viset så varför skulle inte jag få göra det? Eller att ignorera den; det är väl inte så farligt, det vore småaktigt om jag skulle bli dömd för detta lilla!

När vi nu börjat den ökenvandring som fastan är – när vi på samma sätt som Kristus får bli förda av Anden ut i öknen – kan vi ta fasta på vår frälsares exempel; att använda Andens svärd - som är Guds ord - för att försvara oss mot frestelserna och spegla oss inför vårt möte med botens sakrament. I denna försoningens gåva får vi ta emot befrielsen och kärleken, vi får växa som människor och komma närmare fullkomningen.

Paulus påminner oss om att en enda man befriat oss från syndens förbannelse och givit oss möjligheten att växa till sanna människor. Inte till individualister som lever i vår egen bubbla med vår egen sanning utan till fullkomliga personer som får leva i det himmelska kollektivet redan här och nu, tillsammans med honom som är Sanningen; personen Jesus Kristus. När vi snart får ta emot honom i Eukaristins mysterium får vi också bära fram oss själva som ett offer – med alla våra tillkortakommanden och talenter och där få färdkosten för vår fortsatta ökenvandring.

I den åttonde versen - några verser före vår andra läsning ur Romarbrevets femte kapitel - finns en mening som vi ska ta med oss hem från denna mässa. Låt den bli något att nynna på och reflektera över när vi återvänder till vardagen – i vår morgonbön eller aftonbön eller i den ständiga bönen under dagen. Sjung med mig;

Gud bevisar sin kärlek till oss, däri att Kristus dog för oss, medan vi ännu var syndare.

Amen

* * * * *

Predikan Skärtorsdagen   2011-04-21


GT:         2 Mos 12:1-8, 11-14
Epistel:         1 Kor 11:23-26
Evangelium:    Joh 13:1-15

Den konkreta kärlekens konsekvenser

Älskade församling!
”Kärlek, en vanligen mycket stark, positiv känsla för någon som kännetecknas av ömhet och ibland sexuell åtrå. Kärlek omskrivs vanligtvis ur en världslig eller religiös aspekt men kan knappast ges en allmänt accepterad definition.”
Så börjar definitionen av kärlek i Nationalencyklopedin. Speciellt slutet är intressant: ...men kan knappast ges en allmänt accepterad definition. Hur definierar vi själva kärleken som företeelse?

Det är det inte lätt att ge en entydig definition och det är ju inte så konstigt; Gud är kärlek och Gud är inte heller lätt att definiera, eftersom Gud är. Vi är beroende av kärleken för att existera och för att kunna vara fullt ut människor måste vi bli bekräftade och älskade.

Denna skärtorsdagsmässa är starten på den heliga tre påskdagarna då vi firar den största Kärlekens mysterium - den uppoffrande, upprättande och sanna kärleken i dess mest koncentrerade form; Jesu offerdöd på korset och Hans seger över döden i Uppståndelsens mysterium. En seger som ger oss möjligheten att leva för evigt.

Vi ska under denna predikan reflektera över tre konkreta aspekter av hans kärlek: Den tjänande kärleken, den utgivande kärleken och den livgivande kärleken.

Den tjänande kärleken – Jesus blir en slav
När Jesus i dagens evangelium häller upp vatten i tvättfatet och knyter en handduk om livet var det nog chockerande för lärjungarna. Denna uppgift var en uppgift för slavar. Skulle Mästaren bli en slav för sina lärjungar? Den impulsive Petrus reagerar starkt avvisande på detta; ”Aldrig någonsin får du tvätta mina fötter!” Jesus är tydlig i sitt svar: ”Om jag inte tvättar dig, har du ingen gemenskap med dig!” och när han är färdig med sitt värv ger han förklaringen till sitt handlande: ”Jag har gett er ett exempel, för att ni ska göra som jag har gjort med er.”
Kristus väljer att bli slav av fri vilja, vilket sedan får sin fullkomning när han offrar sitt liv för oss. Detta är en stark bild för den tjänande kärleken och den måste få konsekvenser i våra liv om vi vill leva i gemenskap med honom. Vi är alla kallade att vara diakonos, direkt översatt kypare, de som tjänar våra medmänniskor – inte av tvång utan av kärlek. På vilket sätt gör jag detta i mitt liv? Hur är jag en fri slav i kärlekens tjänst?

Den utgivande kärleken – Jesus ger sig själv till oss

I läsningen ur andra Moseboken får vi en beskrivning av hur den första Påsken – Pesach - firades och firas i det gamla förbundet – det mellan Gud och  Israels folk. Lammet slaktas och äts av husfolket. Jesus väljer denna åminnelsemåltid av Israel befrielse från slaveriet i Egypten för att instifta Eukaristins mysterium. Kristus upprättar ett nytt förbund med hela mänskigheten, som fullbordas i Hans uppståndelse.

På bordet fanns allt det som krävdes för att fira Herrens påsk; lammet, de bittra örterna, det osyrande brödet och vinet som var måltidsdrycken. Som husfadern i lärjungagemenskapen gjorde han det som alla husfäder gjorde; tog brödet och bröt det och delade ut det till sitt husfolk. Så långt är allt enligt traditionen, men sedan ger han måltiden en helt ny innebörd; ”Detta är min kropp som offras för er.” Detta måste ju ha varit en än mer omskakande och omvälvande upplevelse för Petrus och hans kamrater; Mästaren blir inte bara slav utan offrar sig också för oss.

Sedan tog han bägaren med vin och sa: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod.”  Människan upprättas och får del av det nya förbundet mellan Gud och hela mänskligheten genom det blod som Kristus göt på korset. I denna måltid som vi snart ska få fira får vi konkret ta emot den utgivande kärleken – och inte bara det; vi blir ett med Kristus. Vi kallar detta för den heliga kommunionen; när vi kommunicerar får vi den fullkomliga gemenskapen med Kristus, vi blir ett med honom. Vi lever i kommunion – i konkret gemenskap – med honom. Såsom han utger sig själv till oss är vi också kallade att bara fram oss själva och vårt liv som ett offer till honom.

Den livgivande kärleken – Kristi kropp ger oss liv.
För att överleva vår ökenvandring så gav Kristus färdkosten till Kyrkan; Eukaristin.  I mässan får vi den livgivande kärleken om och om igen när vi är med vid måltiden då den himmelska församlingen (som vi ser en bit av här på vår altartavla) möter oss - den jordiska församlingen - och vi tillsammans får lovsjunga och tacka Gud för att vi får leva livet tillsammans med honom i evighet.

Denna gemenskap leds av dem som blivit vigda till det särskilda prästadömet; våra fäder Johan, Anders, etc. De har fått den särskilda gåvan att vara Kristi ställföreträdare och konsekrera brödet och vinet till Kristi kropp och blod. Vår uppgift som församling är att på ett särskilt sätt stödja och bära dem i deras ämbetsutövning. De ha sagt ja till kallelsen att vara allas våra tjänare på samma sätt som Kristus tjänade sina lärjungar genom att tvätta deras fötter. Strax kommer fader Johan att göra denna kärleksgärning med några av oss - som får representera församlingen - och ännu en stund senare kommer han att be över offergåvorna så att de blir Kristi kropp och blod. Här får vi konkret den livgivande kärleken; vi får ta emot det allra heligaste sakramentet som ger liv och får sedan gå ut och finna vårt sätt att tjäna vår nästa i vardagen.

Amen

* * * * *

Predikan Herrens Dop årgång A    2011-01-08 & 09


GT:         Jesaja 42:1-4, 6-7        
Epistel:         Apg 10:34-38
Evangelium:    Matteus 3:13-17

Älskade syskon!

Identitet. Vad det ordet betyder i våra liv? Identitet. I nationalencyklopedin beskrivs företeelsen identitet på följande sätt; självbild, medvetenhet om sig själv som en unik individ. Identitet består i första hand av medvetenhet om sitt jag, dvs. upplevelsen att vara levande, att det finns en skarp gräns till andra, att själv bestämma över sina tankar och handlingar, att i grunden vara densamma trots de förändringar som inträffar under livet och att ha bara ett jag. I andra hand består identitet av medvetenhet om den egna personligheten, dvs. om innehållet i alla de erfarenheter under livet som efter hand format personligheten.  Identitet handlar alltså om att ha en bild av sig själv som en unik person; att vara någon i ett sammanhang med andra. Och det man formats till genom sina erfarenheter.  Alla människor har en självbild, den kan vara bra eller dålig, men den finns alltid där. Den har formats av att jag blir medveten om mitt jag men kanske ändå mer av hur jag formas av andra till ett Du. I mötet med den andre blir vi någon – någon specifik. Vi skapar varandra.

Låt oss vända våra blickar till vår altartavla; längst upp till vänster kan vi se bilden av Herrens dop. Vi kommer in i händelsen precis när Jesus döpts och himmelen öppnar sig.
En röst från himmelen sade: ”Detta är min älskade son, min utvalde!” Gud talade när Jesus hade blivit döpt av Johannes i Jordan. Fadern bekräftar Sonens identitet, ger sonen han officiella identitet – Guds utvalde.

Sedan i torsdags då vi firade Epifania har vi gjort ett långt kronologiskt hopp i Jesu levnadshistoria; efter de tre vise männens besök och flykten till Egypten bosatte sig  den heliga familjen i Nasaret i Gallileen. Jesus levde ett stilla liv med sin mor Maria och Josef. Han lärde sig ett yrke och studerade de heliga skrifterna som så många andra pojkar i sin omgivning.

När vi nu möter honom är han vuxen och ska ta sig an den uppgift han är ämnad för; att frälsa världen. För detta behöver han bekräfta att han är redo att ta sig an uppdraget och sin officiella identitet och han gör det genom att låta sig döpas av den som ropat i öknen: ”Bered en väg för Herren!” – av Johannes Döparen. Många har kommit till honom för att ta emot omvändelsedopet. Men detta är något annat, därför tvekar Johannes när Jesus kommer och vill bli döpt: ”Det är jag som behöver döpas av dig!” Han förstod inte varför Jesus skulle behöva detta dop, han som aldrig någonsin skulle behöva omvända sig eftersom han aldrig vänt sig bort från Gud.

Men det blir uppenbart när han väl döpt Herren, då öppnar sig himlen och en duva – den helige Ande – sänker sig ned över Kristus och rösten av Fadern talar. Treenigheten manifesteras i världen. Fadern och Anden bekräftar – konfirmerar – Sonen och hans uppgift; ”Han är min utvalde.” Egentligen är detta Jesu konfirmation; Jesus får sin vuxna gudomliga och mänskliga identitet och blir Kristus.

Petrus predikar ju detta i den andra läsningen; ”Jesus från Nasaret blev smord av Gud med helige ande och kraft.” Och uppgiften förebådas i läsningen från Jesajas bok: ”Han skall i trofasthet utbreda rätten. Hans kraft skall inte tyna bort eller brytas förrän han har grundat rätten på jorden.”

Vår vuxna identitet som kristna får vi också i konfirmationen – bekräftelsens sakrament. Vi får som Jesus säga vårt JA till kallelsen. Och Gud svarar genom att ge oss den helige Andes gåva och göra oss till vuxna kristna – bära identiteten Kristi lärjunge i vår person.  Vår identitet blir sammanlänkad med Kristi identitet. Vår väg mot att bli sanna människor som Han var sann har tagit ännu ett steg.

Vi får stämma in med aposteln Paulus:
Gud vare tack som ger oss segern genom vår herre Jesus Kristus!

Amen.

* * * * *

Predikan tredje söndagen i Advent årgång A    2010-12-11 & 12

GT:         Jesaja 35:1-6a, 10        
Epistel:         Jakobs brev 5:7 - 10
Evangelium:    Matteus 11:2-11

Älskade bröder och systrar!

Jag vill be er blunda en liten stund och för er inre blick minnas och se någon gång när ni kände den där känslan av bubblande glädje i magen. Kanske är det kvällen före julafton; du har beordrats i säng för att mamma och pappa ska kunna göra det där sista julstöket, som ska bli en överraskning för dig och dina syskon, men som ändå aldrig blir det eftersom det alltid är likadant varje Julaftonsmorgon; levande ljus, en lagom knastrig LP-skiva som förkunnar budskapet ”Dagen är kommen!”, köksbordet vackert dukat till julfrukost, Lukasevangeliets  2 kapitel uppslaget i den stora familjebibeln på soffbordet; ”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus ut gick ett påbud...”
Försök fånga den känslan du känner där i sängen strax innan du somnar.  

(kort tystnad)

Vilka ord kommer till dig för att beskriva känslan? Är det förväntan, lycka, glädje? Så var det för mig.

Profeten Jesaja uttrycker just detta i den första läsningen och han skräder inte orden i sin förväntan;
Han såg hur öknen blomstrade. Han såg hur den lame dansade och den som inte kunde tala ropade ut sitt jubel. Och den eviga glädjen ska vi bära som en krona.
Han har en förväntan på att något stort ska ske i våra liv – en förändring som omvälver oss och världen och ger oss glädjen.  Ja, allt blir möjligt för oss när vi bejakar att Gud är det möjligas gud.  Till förväntan kan vi också knyta ett annat livsviktigt ord; tillit.

Men kanske finns det en känsla till när vi väntar på att det där roliga ska hända; otålighet. Händer det inte snart? När ska det ske?

I våra liv lever vi ofta mer i det som har varit eller i det som ska komma än i det nu som nu är. I gemenskapen med Kristus strävar vi efter att vara i ett evigt nu: i mässan som vi nu firar blir detta påtagligt när vi tar emot hans kropp och blod i nattvarden. Vi blir ett med Gud, den evige.

Vi är inte ensamma om att vara otåliga och kanske också modlösa. Johannes Döparen, denne kraftfulle och karismatiske man sitter besviken i fängelse för sina profetiska uttalandens skull. Förväntan har lämnat honom. Man ser bilden av en bruten man; han tvivlar på Jesus, denne som han satsat hela sin tro och förväntan på. Han sänder Jesus frågan; ”Är du den som ska komma eller ska vi vänta på någon annan? ” Jesus skickar med vändande budbärare ett svar som inte är en teologisk utläggning utan ett faktiskt redovisande av vad som sker av hans vilja; lama dansar, döva hör, döda uppstår.  Och han vet att Johannes kommer att få tillförsikt.  Vad gör Jesus sedan? Man kan väl tänka sig att Johannes fråga till Jesus skapade oro och misstro bland lärjungarna om Johannes trovärdighet; Har han avfallit? Är en så stark man så svag? Jesus tillrättavisar deras misstro och upprättar Johannes i deras ögon: han är mer än en profet, han placerar honom högst bland människorna, sig själv inräknad! Låt oss ta till oss detta i våra liv; trots våra tvivel och tillkortakommanden, underlåtenheter och svek blir vi, när vi ärligt ber om förlåtelse, återupprättade till Jesu syskon.

Denna tredje söndag i Advent firar vi också som Livets söndag. Människans värdighet som person är grundläggande för allt det jag talat om tidigare. Vars och ens rätt att leva ett liv i tillförsikt och glädje.  I vårt samhälle sätts de mänskliga rättigheterna, barnkonventionen och vikten av att känna sympati högt, vilket är bra men inte alls självklart överallt. Ändå finns det mörka stråk i vårt samhällsbygge; under förra året fick inte 38 000 öfödda människor se dagens ljus och samtalet om rätten till sin egen död och eutanasi är ständigt pågående.   Vad kan vi som katoliker göra mer än att sörja och förfasa oss över samhällets brott mot respekten för personens värdighet och rätt att leva? Det finns nog inget entydigt svar på den frågan efter som vi just är personer; människor med olika gåvor och förutsättningar; en del kan debattera, andra kan stödja och hjälpa, andra kan be och ge vägledning. Något vi alla kan göra konkret är att ge svårt sjuka människor möjligheten att leva vidare eller få leva ett enklare och gladare liv.

I mitt civila liv arbetar jag mycket med kommunikationsträning och personalutveckling. För några veckor sedan var jag och tränade intensivvårdsläkare och sköterskor i de svåra samtalen när de ska lämna dödsbud och sedan prata om organdonation med anhöriga till avlidna. Då fick jag insikt i hur viktigt det är att vi som medmänniskor är beredda att donera våra organ när vi dör. Genom att göra detta kan vi ge en hel grupp människor möjlighet att leva vidare eller leva ett vanligt liv, utan dialys tre dagar i veckan, med hjälp av de organ vi ändå inte har någon nytta av när vi dött.
Den älskade, och hoppeligen så småningom helige, påven Johannes Paulus II var väldigt tydlig vad gäller organdonation. Han sa: ”Detta är det yttersta beviset på medmänsklig kärlek!”
Så låt oss ge varandra löftet att – om vi inte redan gjort det – ge vårt samtycke till att donera våra organ när vi dött. Man kan göra detta på flera sätt; berätta för sina närstående om sitt ställningstagande, ha ett donationskort i plånboken eller anmäla sitt samtycke i donationsregistret på Donationsrådets hemsida. Eller använda alla tre sätten. Så kan vi alla värna livet även när vi är på väg mot det eviga.

Låt oss avsluta denna reflektion med att se på mittbilden i vår altartavla: I det himmelska Jerusalem flankeras Kristus av budbäraren Johannes som med förväntan pekar på Allhärskaren och av Gudsmodern; den unga kvinnan som svarade JA på Guds kallelse att föda frälsaren in i världen. Utan hennes förväntan, tillförsikt och bejakande av livet och glädjen hade vi alla varit förlorade. Så låt oss anropa henne och hennes förbön:

Hell dig Maria full av nåd, Herren är med dig, välsignad är du bland kvinnor och välsignad din livfrukt Jesus. Heliga Maria, Guds moder, bed för oss syndare nu och i vår dödsstund. Amen

* * * * *

Ungdomar

Sankt Thomas  ungdomsgrupp

Undrar du över något maila församlingens ungdomskonsulent Iwona Dekajlo, This e-mail address is being protected from spambots. You need JavaScript enabled to view it. , tel 0739138168

Diakon Erik Rybäck

S:t Martin av Tours, biskop, minnesdag
11/11 2014 ev. Lk. 7,7-10

Född c:a 316 i den romerska provinsen Pannonien, i det nuvarande Ungern. Hans far var hög militär, därför blev Martin vid 15 års ålder uttagen till militärtjänst. Ännu var Martin inte döpt, men han betedde sig inte som soldater brukade göra. Hans tålamod och anspråkslöshet översteg vida de andras. Martin var uppskattad bland sina kamrater, som betraktade honom mer som en munk än en soldat. Fast han ännu inte var döpt, uppförde han sig som en kristen: Han hjälpte sjuka, stödde de fattiga och gav mat åt de som hungrade. Av sin lön behöll han bara det som var nödvändigt för livets uppehälle.

Mycket känd är berättelsen om hur han mötte en frysande tiggare och gav honom hälften av sin mantel. För att omvända människor till kristendomen gjorde Martin som missionär många resor genom Frankrike, vilket gjorde honom enormt populär. År 371 utsågs han till biskop av Tours. I första läsningen framskymtar ev:s fostrande verkan även i vardagen. Denna fostran säger nej till världens sätt att tänka när det gäller pengar och status. Det betyder att man lever klokt och förståndigt, som också världen förstår och uppskattar. Men ”det fromma livet” som vi kristna försöker leva här och nu tycker världen är främmande. Det innebär att vi väntar på Jesu ankomst och lever för något, som för många tycks avlägset. Just detta hopp gör att vi ser allvarligt på - även de vardagliga plikterna, - som världen godtar men ofta försummar.   Om vi låter Kristus härska i våra själar blir vi inte enväldiga, utan kommer att tjäna andra människor. - Att tjäna! Detta härliga ord. Att tjäna min Herre och alla dem som fått återlösning genom Hans Blod. Om vi kristna ändå kunde tjäna!

Låt oss anförtro Herren vårt beslut - att lära oss tjäna, det är endast genom att tjäna som vi kommer att lära känna och älska Kristus, för att göra honom känd och få honom älskad av andra.
Amen

••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••
   

Heliga Birgitta av Vadstena Sveriges och Europas Skyddshelgon
7/10 2014  Ev. Lk. 10,21-24

I dag firar Kyrkan en stor svensk kvinna. Den heliga Birgitta av Vadstena Sveriges och Europas Skyddshelgon - som var stor genom sin medmänsklighet, stora viljekraft och storhet i tron. Hon hade också en modern övertygelse om kvinnans rätt och ställning i samhället. Den heliga Birgitta var en äkta medmänniska med religiöst, socialt och politiskt engagemang – verksam både i Sverige och övriga Europa. Hon verkade för fred. Birgittas betydelse för sin tid är rikt omvittnad och även hennes arbete i det historiska skeendet, då Europa var fyllt av politiska motsättningar och hemsökt av krig, pest och andra farsoter under det dramatiska 1300-talet. Birgitta drev sin kamp i denna nedbrytande miljö i Europa - liksom i Kyrkans liv under dess splittring vid samma tid. Hon hade modet att tillrättavisa de biskopar som inte höll sig till Guds Ord.

Många kristna på 1300-talet stördes av att påvarna levde ett liv, som inte stämde överens med deras kallelser som Kyrkans tjänare. Den hel. Birgitta tillrättavisade påvarna skarpt flera gånger. Men hon var alltid lojal mot påvestolen, som hon betraktade som Guds tron i världen och påvarna som Kyrkans överhuvud. Det var stora under som hennes relation till Gud skapade och gav henne. Långsamt utvidgades Birgittas inre rum och blev en verklighet. Nådens källor flödade och tilliten växte hos henne. En mild vind lät Birgitta strömmade in genom sina inre öppnade fönster. Så kan också vi kristna i dagens värld göra med våra inre fönster. Birgitta hade som bekant en tvåfaldig kallelse, först som åtta-barns mor i ett lyckligt äktenskap och senare, när barnen vuxit upp och hon blivit änka, önskade hon, som en djupt kontemplativ person grunda en orden. I de uppenbarelser som hel. Birgitta lät skriva ner, hörde hon Gud förkunna, att Han ville inviga henne i sina rådslut och genom henne göra dessa rådslut bekanta för världen. Hennes uppgift var alltså, att leva för – att vara Guds språkrör.

Låt därför den hel. Birgitta bli en förebild för oss i dag och särskilt be om att den helige Andes nåd sätter sin prägel i våra liv.   
AMEN

••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••


Simon och Judas apostlar fest 28/10 -14; Ev. Lk. 6,12-19

I dag firar Kyrkan S:t Simon och S:t Judas (får inte förväxlas med Judas Iskariot).  De är alltid placerade bredvid varandra i listorna över apostlarna som finns i NT. De förkunnade evangeliet i Mesopotamien och Persien. Om aposteln Simon Zelotens liv vet vi väldigt lite, i alla fall vet vi att han kom till Jesus från zeloternas sekt, en slags motståndsrörelse mot romarna. Judas Taddeus var länge ”den glömde aposteln”, kanske för att han har samma namn som Jesu företrädare.

Det finns bara ett fåtal kyrkor byggda till hans ära. Trots att Judas var Jakob den Yngres bror och alltså Jesu kusin, talar bibeln om honom bara en gång, då han under deras sista måltid frågar: ”Herre, hur kommer det sig, att Du uppenbarar Dig för oss och inte för världen?” Enligt traditionen blev båda apostlarna, dock vid olika tillfällen synnerligen grymt avrättade. I evangeliet hörde vi att Jesus gick upp på berget, för att be till Gud natten igenom. På dagen samlade han lärjungarna och valde ut de tolv apostlarna. Sedan gick han ner tillsammans med dem till ett ställe på slätten. Där var en mängd lärjungar och en stor folkmassa, som kommit för att lyssna på honom och för att få sina sjukdomar botade. Guds tanke med oss är, att vi är skapade genom Jesus Kristus, för att göra de goda gärningar - som Gud från början bestämt att vi skall göra. Guds tanke med oss människor blir synliga i Hans Son. För att växa i Guds tanke behöver vi ta avstånd från onda tankar, och steg för steg ersätta dem med goda tankar. Det går om vi lyssnar till Kristi ord och låter de orden förnya våra tankar, som sedan styr vårt handlande i en god riktning.
AMEN      

* * * * *

Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet A 2013 Ev. Lk. 1,26-38.

Lund 9/12 2013


”Gud såg, att allt som Han hade gjort var mycket gott.” (1Mos 1,31). Med omdömet: ”Det var mycket gott”, slutar den första skapelseberättelsen. Vad Gud gör, är alltså inget fusk, det är inget hafsverk eller någon halvmesyr; vad Gud gör, är något fint, vackert och ljust. För oss alla gäller detta omdöme om människan, som det sista och högsta av Guds skapelseverk – människan är skapelsens krona. 

Bara en enda flyktig blick i en dagstidning försöker motbevisa detta omdöme. I massmedia läser och ser vi om krig, svält, överfall och mord. Då frågar vi oss om människan verkligen är god? Trots allt är Människan god, men genom synderna blir allt kaotiskt. Den österrikiske diktaren Grillparzer följer utvecklingen med syndafallet som han uttrycker såhär: Humanitet utan gudomlighet, det vill säja en mänsklighet utan Gud, leder till omänsklighet. Ändå ger Gud inte upp Sina omsorger, för människans frälsning. Gud vill ständigt bekämpa ondskan. '

Vad innebär den obefläckade avlelse för oss i dag? Det betyder, att Maria var den första människan, som blev frälst redan från konceptionen. Hon föddes alltså helt utan synd. – En händelse höljd i mystik – som alla andra Under. Vi talar ofta om, att Jesus frälst oss från synd och död. Fortfarande i dag får man uppfattningen att frälsningen inte pågår nu, då det alltjämt finns synd och död. Man frågar sej om frälsningen är ett rent framtidsperspektiv, som kanske inte blir verklighet? Men, inom Maria har framtiden redan inträtt: Från allra första början blev hon av Gud fullständigt frälst och befriad från synd och hon har redan före uppståndelsen, deltagit i Kristi seger över döden.

Marias avsaknad av synd – visar oss skapelsens ursprungliga skönhet – så som Gud vill ha det. ”Det var mycket gott”, fastställde Gud med en blick på Sin skapelse.  Om Jesus säjer hans samtida omgivning: ”Allt Han har gjort är bra” (Mk 7,37). Det gäller utan inskränkning även för Hans mor. Maria är kvinnan, som breder ut en atmosfär av respekt, vördnad och ädelmodigt förtroende för Gud över oss människor. Genom att vörda Maria mognar vår egen hållning till vår tro inom oss. Maria förmedlar nåden och livet!
AMEN     


* * * * *

S:t Joakim och S:t Anna jungfru Marias föräldrar Ev. Mt. 13,18-23
Lund 26/7 2013


Jakobs proto-evangelium är en apokryfisk skrift från slut av 100-talet. Jakob lär enligt traditionen, av Gud ha fått visheten att skriva ner sin text om Joakim och Anna - Marias föräldrar. Den börjar med att berätta om Joakim, Guds moder Marias far som namnges här och observera - inte i något av evangelierna – och uppges vara ättling till Israels tolv stammar; Maria sägs också vara av Davids ätt. Joakim var gift med Anna, men tyvärr kunde de inte få några barn. Av sorg för detta drog han sej undan i öknen och fastade i fyrtio dagar. Samtidigt fick Anna, efter böner till Gud besök av en ängel som sa` till henne att Gud hört hennes böner och att hon skulle få ett barn. En ängel kom med samma budskap till Joakim i öknen – och springande välkomnade Anna honom vid stadsmurens port, när han återvände. Anna nedkom med en dotter, som fick namnet Maria.

I S:t Annakyrkan i Jerusalem visas rummet, där Frälsarens Moder kom till världen. Föräldrarnas tacksamhet var så stor, att de gav sitt barn till Guds egendom. Minnet av denna händelse firas den 21 november - Marie tempelgång. Vi hörde i första läsningen, att vi skall visa aktning för våra föräldrar så att vi länge får leva i det land, som Gud har skänkt oss. För att vi väl skall kunna förvalta det kristna arv vi fått genom dopet och konfirmationen.

Vi kristna bör i största möjliga utsträckning leva ett liv präglat av Guds barmhärtighet. Så att vi får goda möjligheter att stärka vår kallelse. Varje kristen skall alltså anstränga sej, att vara som en dotter eller en son till vår Fader. Det är två saker, som är avgörande stödpunkter för det kristna livet. Dessa stödpunkter är nämligen vårt inre liv och att vi lär oss vad trosläran innehåller.

Vårt inre liv är så oerhört viktigt för oss – detta som vi allt för lätt glömmer bort – när vi jagar iväg till ännu ett måste. Det är inte frågan om något mörkt och instängt, utan om det inre livet hos oss vanliga kristna – just då när vi befinner oss i gatulivets vimmel och ute i friska luften. Vi människor som hela tiden försöker hålla oss i Kristi närhet – på gatan, på jobbet, i familjen och när vi kopplar av – alltså i den grå vardagen – för oss kan det vara svårt att vara i Kristi närhet. Men trots ev. svårigheter måste vi dock intensivt arbeta oss fram mot det nödvändiga - att vara bönens människor och umgås med Gud på ett sådant sätt att vi görs så gudomliga som möjligt. Så levde Guds Moder Marias föräldrar Joakim och Anna.
AMEN


* * * * *

S:t Birgittas himmelska födelsedag Ev. Lk. 6,20-26
Lund 23/7 2013  

Den heliga Birgitta Sveriges skyddshelgon levde i 1300-talets katolska Sverige, för c:a sjuhundra år sedan. Hon kom från en adelssläkt och hade fått en mycket from uppfostran. Birgitta själv hade en stor barnaskara och bar ofta själv hela ansvaret för förvaltning och drift av den stora gården Ulvåsa där familjen bodde. Hon lät uppföra en särskild byggnad för fattiga och sjuka och tog själv aktiv del i vården. Birgitta lät sina unga döttrar följa med på sjukbesöken för att de tidigt skulle lära sig - att tjäna Gud i de fattiga och sjuka. Den hel. Birgitta stöttade också dem som kommit på sned i samhället, t.ex. f.d. prostituerade hjälpte hon till en ny start i livet. Birgitta kunde konsten att lyssna på alla människor hög som låg. På det sättet var hon som Jesus Kristus – en människa för andra – ett föredöme för oss kristna. Birgittas världsryckte grundar sej på hennes kärlek till Kristus och Kyrkan och dessutom hennes mod inför världsliga herrar och kyrkliga dignitärer - hennes omsorger om andra och hennes glödande fromhet och nyktra realism.


För Birgitta var påvens ställning som kristenhetens överhuvud ett självklart faktum. Många uppriktiga kristna på 1300-talet stördes av att påvarna levde ett liv, som inte stämde överens med deras kallelser som Kyrkans tjänare. Påvens gudomliga myndighet blev ett problem för dessa människor. Den hel. Birgitta tillrättavisade skarpt påvarna flera gånger. Men hon tvivlade aldrig på deras auktoritet och myndighet i andliga frågor. Birgitta var alltid lojal mot påvestolen – hon betraktade den som Guds tron i världen och påvarna som Kyrkans överhuvud.

I sina uppenbarelser hörde Birgitta Gud förkunna, att Han ville inviga henne i sina rådslut och genom henne göra dem bekanta för världen. Hon skulle alltså leva sitt liv för uppgiften - att vara Guds språkrör. Låt oss nu med den hel. Birgitta som förebild – särskilt be om att den helige Andes nåd genomsyrar våra liv.
AMEN


* * * * *

S:t Knut, Danmarks martyr och skyddspatron, Ev. Mt 10, 1-7
Lund 10/7 2013  

Kung Knut var son till Sven Estridson och far till Karl den Gode och försökte tillträda Danmarks tron 1076, men fick då sin äldre bor Harald Hen till fiende. Knut kunde först efter hans död år 1080 bli kung av Danmark.


Med stor kraft grep han makten och förde en intensiv kamp mot i första hand rika trotsiga bönder. Knut var målmedveten och ville stödja Danmarks kulturella och religiösa liv genom att få fram den tidens reformidéer. Åtskilliga kyrkor kom till under hans tid, prästerskapets utbildning och anseende blev bättre. Danmarks ekonomi gynnades genom stöd åt främmande köpmän. Knut förbättrade även de frigivna slavarnas situation.

Kritiken mot Knuts reformiver blev allt starkare bland den konservativa lantadeln. Det var de fria bönderna som mest hade profiterat på Kyrkans och kungahusets svagheter. Kungen försökte slå ner dem med auktoritet, med en folkresning som följd. Han tog sin tillflykt till Odense på Fyn, där han blev mördad år 1086 av upproriska bönder under pågående mässa framför altaret. Kyrkan i Danmark började efter denna händelse vörda honom som martyr. I evangeliet uppmanas vi i dag, ”att gå till de förlorade fåren i Israels hus”. Knut markerade detta på sitt eget sätt - ”att himmelriket var nära” – genom att han vara stark nog att följda evangeliet – på det sättet har han blivit ett föredöme för oss alla.

Genom sitt sociala engagemang för ”de frigivna slavarna” gjorde Knut, som Jesus uppmanade sina lärjungar ”gå till de förlorade fåren som är nära er”. I början av Matteusevangeliet (kap. 5-7) får vi lära känna Jesu undervisning om Guds rike och rättfärdigheten och då särskilt genom att älska sin nästa, vilket är det kristna kärleksbudskapet – som vi kan läsa om i bergspredikan. Alla vi döpta har genom dopet fått uppdraget att sprida kärleken mellan alla människor. I dagens ev. av samme evangelist, fick vi höra en liten del av det s.k. kallade utsändningstalet. Där Jesus bland sina lärjungar valde ut tolv män, som han förberedde för ett visst uppdrag – som han senare skulle kalla apostlar. När Jesus sände ut apostlarna, betydde det att de som fått detta uppdrag ”i hans frånvaro och med hans fullmakt”, skulle handla så – som Jesus själv skulle ha gjort, om han varit närvarande. – Förkunna därför på er väg bland era medmänniskor att himmelriket är nära.
AMEN


* * * * *

Onsdagen i Påskoktaven 3/4 2013   Lk. 24,13-35

Samma dag som aposteln Petrus upptäckte att Jesus inte var i graven – gick två andra lärjungar till byn Emmaus som ligger en mil från Jerusalem. Många gånger ber man i bibeln, att Gud skall visa oss människor Hans vägar. Själv säjer Jesus att Han är vägen och att det kristna livet är en vandring.

På de båda lärjungarnas väg till Emmaus närmar de sej en främling, som de inte förstår vem det är. Lärjungarna började tala med honom om allt det märkliga som hänt i Jerusalem. De gav verkligen uttryck åt sin stora besvikelse över detta som hänt dem.  Ett märkligt samtal växte fram. Lärjungarna talade med Gud om Gud. Men då började den ”okände” förebrå dem deras otro. Sedan undervisade Han dem - och gick igenom det skriften sagt om Messias och hur Han måste bli förkastad och lida för att vinna seger.

Lukas nämner i ev. de tre huvuddelarna av judarnas heliga Skrift: lagen, profeterna och ”skrifterna” för lärjungarna. Meningen med detta är att visa att hela Skriften vittnar om Kristus, Guds Smorde. Så vandrade lärjungarna och främlingen vidare. De två vandrarna hade knappast tid att se på de vackra omgivningarna de passerade. Så upptagna var de av att lyssna till ”främlingen” (Jesus), när Han ”öppnade skrifterna” för dem och de fick se Guds plan och mening med Sin Messias. Det blev kväll och man började komma fram till byn, deras mål för vandringen. De båda lärjungarna övertalade främlingen, att stanna över natten hos dem. De gick in i huset och lade sej till bords. Som om Han vore värden, tog främlingen brödet, välsignade det och bröt det. Då kände lärjungarna igen Jesus. Men i samma stund var han borta.

Det vi hört visar för oss vad den första församlingen byggde tron på. Den tomma graven var ett faktum, Jesus själv sökte upp sina lärjungar och visade sej för dem. Men för att klargöra att det var Han och få dem förstå betydelsen av uppståndelsen, behövdes det mer. Det var nödvändigt för dem, att förstå skriften. Med hjälp av dessa vittnesbörd, kunde man se och tro! Dessutom behövde man gemenskapen i måltiden – kommunionen. Att tro på uppståndelsen är att tro på den levande Herren, som kommer till oss i kommunionen.  Då öppnas våra ögon.
AMEN     


* * * * *

Tisdagen i Påskoktaven 2/4 2013   Ev. Joh.20,11-18

När vi än en gång har fått fira Påsk och i tacksamhet mot vår Herre kan instämma i dagens kollektbön, om att Gud skall hela oss i dopet och hjälpa oss till vår fulla frihet – så skall påskens glädje mynnar ut i den himmelska glädjen.

Petrus och lärjungen Johannes skyndade sej ut till graven.  De såg bindlarna och duken ligga där. Att det inte var fråga om en gravplundring, måste de ha förstått. Men de gick hem – som Lukas säjer – utan att riktigt veta vad de skulle tro.

Kvar vid graven står Maria ensam och gråter. Fortfarande är hon säker, på att någon burit bort den döda kroppen. Till slut gick Maria fram till graven och fick böja sej ner, då gravöppningen bara var ungefär en meter hög. Där fick hon se två vitklädda gestalter i graven. De satt på bänken där Jesus legat. Hos ev. Johannes kallas de för änglar. Hos Lukas och Markus kallas de för män. Det är karakteristiskt för bibelns sätt att tala om änglar. De är Guds budbärare. De kommer i Guds ärende, som alltid är mycket viktigt.

När Maria förklarat varför hon grät, såg hon att det stod en gestalt utanför graven. Mannen frågade varför hon grät. Maria trodde att det är den man som hade hand om trädgården, och frågade honom om han visste var Jesus blivit lagd. Mannen tilltalade henne med Maria – det var alltså Jesus hon talade med utan att förstå vem det var. När Maria tilltalades med sitt namn kände hon igen Jesus. Ordet träffade henne i hjärtat och Jesus sa´: ”Rör inte vid mej, jag har ännu inte stigit upp till min fader”. Antagligen trodde Maria att Jesus vänt tillbaka, för att åter vandra med lärjungarna som förut. Men Jesus sa´ till henne att det inte var den gemenskapen, som nu ligger framför dem. Han var på väg till sin fader.

Nu väntade ett stort arbete för lärjungarna. Det arbetet var att i Kristi Anda ge det kristna budskapet vidare till alla och samtidigt få tron att växa i deras gemenskap och i deras hjärtan, med hjälp av den näring som kom från det Andliga livet. Låt det sinnelag råda hos er som fanns hos Jesus. Ödmjukheten förblir vägen till hjärtats frid och Påskglädje.  

Amen

* * * * *

Lucia, jungfru och martyr 2Kor 10,17- 11,2; Mt 25,1-13
Lund 13/12 2012 Konv.

Den ståndaktig jungfrun Lucia, som för sin tros skull fick ögonen utstungna och brändes på bål i Sicilien, under Diocletianus förföljelse omkr. 304. Hennes namn betyder ”ljus”; att hennes dag infaller under den mörka vintern förklarar att hennes minne blivit så levande här i Sverige.


Hur vi tänker och gynnar olika saker i våra dagliga liv är viktigt. Ibland kan man ställa sej frågan, varför vi människor låter vissa tankar gå före andra? Ofta låter vi de dagliga sysslorna och funderingarna ta´ alltför stor plats hos oss. Då blir vi insnärjda i dem och kommer inte vidare, med våra skyldigheter mot Gud. Det kan vara svårt för oss att se bortom det vi har för ögonen, men faktum är att det osynliga för människan är den enda verklighet som kommer att bestå. Allt som är omkring oss nu i dag kan vara borta i morgon. Det enda som kommer att finnas till är Guds levande ord och kärleken.

De tio flickorna i ev. hade blivit bjudna på bröllop och skulle bära ljus i festtåget, som skulle möta brudgummen. Ofta blandas här detaljer ur vardagen med små drag, som understryker vad Jesus vill säja. Brudgummen är förstås Jesus. Bröllopet i ev. skall vara en bild av glädjen i Jesu rike. De som var inbjudna och väntade var lärjungarna och nydöpta kristna. Denna liknelse handlar om Kyrkan, som väntar på sin Herre.

De fem flickor som inte hade olja till sina lampor, är de kristna - som tror att de är väl insatta i tron. Men trots allt var det något nödvändigt som saknades – det var ljuset på livets väg mot glädjen i Jesu rike. Tåget med brudgummen drar förbi, flickorna som hade olja till sina lampor ansluter sej, man kommer till bröllopet och man kommer in och dörrarna stängs. De som kommer sedan bankar och får svaret: Jag känner er inte. Samma ord, som man kan läsa i bergspredikan i Mt. 

Är man inte redo att stå för sin tro, när Jesus kommer. Då är det för sent att ordna detta - i det ögonblicket, som Han kommer. Vi behöver vårda oss själva i god tid innan. Vår Herre säger inte tydligt vad det är. Men allt Jesus Kristus tidigare sagt, påminner oss om Hans villkor. Villkoren är den tro, där han talar om att Han är Messias, den levande Gudens Son. AMEN        

* * * * *

Franz Xaver, präst minnesdag (1506-1552)

Läsningar Jes. 29,17-24; Ps 27,1,4,13-14; Mt 9,27-31;

Lund 3/12 2012 Konv.

Franz Xaver var en banbrytande romersk-katolsk missionär född i Navarra i nuvarande Spanien. Den då 19-årige unge mannen åkte till Paris för studier. Han delade bostad med en spansk adelsman och f.d. officer, Ignatius av Loyola. Tillsammans med fyra likasinnade avlade han ett löfte om fullständig fattigdom. Jesu sällskap, jesuitorden var bildad. Han ledde omfattande missionsuppdrag. Franz var inflytelserik i spridningen av den  katolska tron främst i Indien och Japan, och områden som ännu inte besökts av kristna missionärer. Han lär med egen hand ha döpt över 30 000 nya kristna i Asien.

Franz Xaver är ett föredöme för oss idag i två avseenden: 1) Han är ett klart och tydligt vittnesbörd för den andliga verkligheten. 2) Genom hans arbete blev många inte bara kristna, utan även andra motiverade, för att finna och söka engagerade människor.

Från dagens evangelium minns vi, att två blinda följde efter Jesus och ropade: ”Davids Son, förbarma Dig över oss!” Jesus gick in och de blinda männen kom till Honom. Han frågade dem: ”Tror ni, att jag kan hjälpa er?” De svarade: ”Ja, Herre vi tror.” Jesus rörde vid deras ögon och männen kunde se igen.

Det är sådana händelser, som evangelisten vill framhålla. Människor som tror. De erkänner Jesus, på grund av att Han kallas för ”Davids son”, d.v.s. Messias. Tron öppnar vägen för oss, så att vi ser kraften i Guds rike och upplever Hans helande närvaro i våra liv. Barmhärtighet är något mer än medkänsla – t.ex. sympati med den sjuke. Men barmhärtigheten går längre, barmhärtigheten tar bort lidandet. I Jesus ser vi fullheten av Guds nåd och kraften i Hans rike – med makt att rädda från död och förstörelse, att förlåta synder och lyfta bördan av skuld och att läka skröpligheter och befria de förtryckta. Jesus vägrade aldrig att ge Guds nåd till dem som uppriktigt sökte det. 

När de två blinda kom till Jesus, frågade han dem, om de trodde på att Han kunde göra dem seende. Detta för att de skulle styrkas i sin tro på Hans makt. Deras tro växte när de svarade ja på Hans fråga. Kristus återställde deras syn – både fysiskt och andligt blev de stärkta i sin tro på Jesu rike.
AMEN      


Från ev. minns vi officeren i Kapernaum, som sa´ till Jesus ”min tjänare ligger förlamad hemma med stor smärta”. Jesus sa´ till honom: ”Jag kommer och botar honom”. Officeren svarade: ”Herre, jag är icke värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord så blir pojken frisk”. Den som sökte Jesus var hedning och inte jude, en officer iden romerska armén, som utnyttjade folket. Det var inte religionen eller längtan efter Gud som drev honom, utan behovet att lindra tjänarens lidande, som fick honom att söka Jesus. Vår Herre hade inga fördomar. Han krävde inte något först, utan accepterade och lyssnade på den romerske officerens begäran. Svaret från Jesus överraskade honom, då det inte stämde med hans förmodan. Officeren förväntade sej inte att Jesus skulle gå till hans hus. Han skulle känna sej ovärdig i en sådan situation: ”Jag är inte värdig att du går in under mitt tak” sa´ han till Jesus.

Officeren såg att Jesus hade en övernaturlig auktoritet, som kom från Hans lydnad till Gud vår Fader. För officeren var sambandet mellan lydnad och auktoritet uppenbar. I dag blir många människor osäkra och förlorar sin tro. De lyssnar till världen och frågar: ”Varför ändrar inte Kyrkan sin lära och undervisning.”? Vissa tror att Kyrkans lära beslutas i omröstning. Men Kyrkan är Kristi kropp, som är under auktoritet. Kyrkan måste lyda Gud! Den kan inte göra nya läror. Om det blev så, skulle Kyrkan förlora sitt anseende och bara bli en åsikt av många.
AMEN 


* * * * *

Jungfru Marias tempelgång Sak.2,10-13; Lk.1,46-55; Mt.12,46-50.

Lund 21/11 -12

Från öst-kyrkan kommer vördnaden för vår Fru, och från det hållet mottog vi också Jungfru Marie tempelgångs minnesdag. Där firades den sedan slutet av 600-talet. I väst-kyrkan antog påven Gregorius XI minnesdagen år 1372 vid det påvliga hovet i Avignon.

Vad är det då vi firar, på minnesdagen Maria tempelgångs dag? Jo, följande: jungfru Marias föräldrar, Joakim och Anna, hade länge varit barnlösa, när de sedan fick sin dotter, uppenbarade sej en ängel för Marias mor. Minnesdagen firar det faktum att Marias föräldrar förde henne till templet vid mycket unga år och överlämnade henne att bo där under en längre tid som tempelvigd Gudskontemplerande jungfru.

Vari består minnesdagens speciella skönhet? Maria var den utvalda före tidernas begynnelse, från vilken Messias skulle födas. Templet var den enda platsen i det gamla förbundet där offer frambars till Gud. När Maria mottogs i templet, tog man det första steget för att uppfylla löftet att Messias skulle komma till den sanna religionen. Det var hoppets möte med verkligheten.

 I första läsningen hörde vi Herrens ord till profeten Sakarja; fritt tolkat lyder det såhär: ”Var glada och jubla – jag kommer för att bo hos er. - Många folk skulle den dagen sluta sej till Herren och bli Hans folk. Jag tar min boning hos dej… säjer Herren.”  I evangeliet säjer Jesus Kristus: ”att vi skall älska inte bara våra närmaste, utan även alla som gör Hans himmelske faders vilja.” På den heliga Marias inrådan skall vi därför be, att varje kristen ger sin tro till den sanne guden och i ett klart vittnesbörd ge uttryck för vår kärlek till nästan. Mellan kärleken till Gud och kärleken till vår nästa finns en oskiljaktig relation – den helige Ande finns absolut med i den relationen.

Citat av Josemaria Escrivá: Sök kontakt med den helige Ande, Den Store som vi tyvärr så ofta går förbi. Han vill helga dej. Han är Guds tempel. – Den som tröstar bor i din själs innersta: Lyssna på Hans råd och beakta dem noga. AMEN

* * * * *

De heliga Skyddsänglarna - 2 oktober 2012 Mt 18,1-5,10

Vår Herre har tilldelat änglarna rollen att vara människornas följeslagare och beskyddare. Denna uppgift har en stark förankring i både GT och NT. Från första början vördade Kyrkan änglarna, mycket tidigare än när man började vörda martyrerna. Aposteln Petrus blev fängslad och sedan befriad på ett fantastiskt sätt (Apg. 12,6). När lärjungarna sedan hörde en knackning på dörren, trodde de att det var ”Petrus ängel” som kom (Apg. 12,15). Särskilt under medeltiden fick tron på änglar stor betydelse. Eremiter och kvinnor som levde ensamma kände tydligt deras närvaro. Många fromma människor talar dagligen med sina skyddshelgon. Änglarna är våra livvakter, sända för att skydda oss och visa oss vägen mot det slutliga målet.

Vi påminns om änglarna i början av mässa, när vi läser bönen om förlåtelse. Vi ber våra medkristna, och dessutom ”Guds änglar och helgon” om deras förböner om syndernas förlåtelse för oss. Vi kristna behöver i allra högsta grad varandra och då även helgonen och änglarna. De ger oss sitt stöd och håller oss uppe, och för fram våra böner inför Guds tron i himlen. När vi fyllda av ånger över våra synder vänder tillbaka till Gud, gläder sej helgonen och änglarna. I evang. berättas om änglarnas glädje över de syndare som vänder om mot Gud. Samtidigt sörjer de över alla våra synder, som vi gör oss skyldiga till.

Under mässans höjdpunkt på altaret, är naturligtvis änglarna med, liksom i tillbedjan och genom försångarna. Preftationsbönen eller inledningsbönen avslutas med en erinran om änglarnas bön inför den himmelska tronen. Församlingen svarar med det trefaldiga Helig. I vardagen och särskilt vid fara skyddar änglarna oss människor. Änglarnas finaste uppgift är tillbedjan och lovsång. En fördjupad tro på änglarna bör vi ivrigt be om. Därför att våra skyddsänglar i himlen, alltid ser vår himmelske Faders ansikte. Lär oss att be, så som Kyrkan bad på ”Ärkeänglarnas dag” i Lördags: ”Låt oss här på jorden leva under änglarnas beskydd, så att vi en gång kan tillbe Dig tillsammans med dem i himlen.” AMEN

* * * * *

Det Heliga Korsets upphöjelse - 14 september 2012 Ev. Joh. 3,13-17

Festen Korsets upphöjelse har sitt ursprung i att man fann Jesu Kors på Golgata-kullen. Denna fest som började firas på 300-talet, har sedan visat vägen till folkets hängivna vördnad för Korset. Genom festen börjar Korsets stora betydelse bli riktigt tydlig. Det fortsätter sedan att vara ett mycket markant tecken. Under Kyrkans första århundraden visades Korset utan den plågade Jesu döda kropp. Det smyckades och placerades inför de kristna, som en symbol för Jesu seger. Festen spreds så småningom i hela Kyrkan.

Ur evangeliet hörde vi: så älskade Gud världen att Han gav den Sin ende Son, så att de som tror på Honom … får evigt liv… Ur filipperbrevet hörde vi: Han gjorde sej ödmjuk och var lydig ända till döden. Vår Herres Kors är inte bara symbolen för allt det, som människor kan göra och gör mot varandra. Jesu Kors är inte bara tecknet på att meningslöst döda en oskyldig. Vår Herres Kors är rättare sagt tecknet – som blivit uppenbarelsens gåva, kärleken, nåden, och Guds förbarmande med oss människor.

Jesus Kristus Den korsfäste som hängde på korset var inte den som misslyckades, utan den som övervann Korset.

Korset gör oss medvetna om att det ofta inte är så enkelt här i livet. Det finns svårigheter som måste accepteras och hanteras, varje problem bör lösas på sitt sätt. Det ligger i vår natur, att vi känner rädsla och osäkerhet inför livets svårigheter. Vi frågar oss ofta: kan vi gå iland och få bukt med detta eller är svårigheterna för stora för oss? Denna fråga ställs på ett särskilt sätt inför våra ögon, när vi kristna ärar korset på det sättet vi gör och varför det betraktas bland oss som frälsningens tecken. Korset åskådliggör för oss ett stort lidande, men det visar även en Man - som inte bröts sönder och samman av lidandet. Korset visar en Man - som tog korset på sig och behärskade det.

När vi nu i dag vid Festen Det heliga Korsets upphöjelse firar eukaristin - skall vi åter bli medvetna om - att vi möter Herren själv och att vi i himmelens härlighet får möta den upphöjde Herren. Denne upphöjde Herre, som i döden har givit oss sin kärlek, blir nu levande och i allra högsta grad närvarande bland oss. Under tecknet av bröd och vin vill Han bli mottagen – och i det brutna brödet kan vi känna igen Honom – när vi är beredda att ta´ emot Honom. Då visar sej Herren, som genom hela sitt liv har visat oss sin vilja att dö för oss. Han är den som i allt uthärdar samma verklighet, som även tynger oss och att Kristus är Den som hjälper oss att bära livets Kors. Korset sammanför oss alltså med frågan om vårt eget liv, som vi grundar vår identitet på. AMEN

* * * * *

Sjuttonde Söndagen u.å. 2012 Ev. Joh. 6,1-15

I dag lever de flesta människor långt från lantbruk och djurstallar. Lantbruket har blivit en fråga om moderna kraftfulla maskiner och djurstallarna har förvandlats till kött – och mjölk-fabriker. De flesta av oss är inte heller direkt beroende av hur skörden utfaller. Därför är det lätt att tro, att det endast är pengar som behövs för att få mat på bordet. I den situationen är det svårt för oss att inse och förstå att det ytterst är Gud, som ger oss den föda vi behöver. Våra mänskliga mödor kan inte producera en enda potatis, ett enda salladsblad eller ett enda sädeskorn, om inte Gud ger växten – förutsättningarna - för att det växer. Det är nödvändigt att Gud i Sin godhet gör jorden fruktbärande - låter det regna och låter solen skina. Naturligtvis har människans arbete och möda - sin mycket stora del i det hela, men det är Gud som ger växten. Vår Skapare fortsätter att skapa och uppehålla Sin skapelse - alla dagar - till tidens slut.

Låt oss därför uthålligt be bordsbönen, så att vi förstår hur viktigt och nödvändigt det är att visa vördnaden för Gud i bön före maten och i tacksamhet mot Honom efter maten. Evangelisten Johannes vittnar om Guds stora generositet, när han berättar om brödundret vid Galileiska sjön i dagens ev. Där gav Jesus många människor bröd och fisk. Det är svårt för oss att förstå – att så många kan bli mätta av bara två fiskar och fem bröd – men för Gud är allt möjligt.

Vi märker dessutom, att Jesu åtgärd för mångfaldigandet av bröden beskrivs i ord som påminner om eukaristin. ”Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut åt dem som låg där så mycket de ville ha” (Joh. 6,11). Som hänvisning i tiden nämns: ”Det var strax före judarnas Påskhögtid” (Joh. 6,4). Detta bör påminna oss om, Israels befrielse från slaveriet i Egypten. Och Han ser det gamla messianska löftet uppfyllas, vilket innebär följande: ”Herren din Gud, skall låta en profet lik mig träda fram hos dig ur dina bröders led. Honom skall ni lyssna till … Jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall förkunna för dem allt vad jag befaller honom” (Femte Mos. 18,15,18). Denna anspelning på eukaristin är det yttersta tecknet på Guds generositet, som vi firar varje Söndag i den heliga mässan. I eukaristin delar Kristus med sej inte bara av det Han har. Dessutom skänker Han sej själv som gåva. För det är Hans kropp vi tar emot och som vi blir förenade med. Vi kristna är kallade till att vara Guds avbild. Vi är inbjudna att inspireras av Hans givmildhet. På många sätt kan vi uttrycka frikostighet. Med vår dyrbara tid kan vi vara generösa. Då protesterar någon högt och säjer: ”Men tid är det enda vi inte har!” Ja, det är helt riktigt - tid har vi ont om. Trots allt kan Gud förvandla den lilla tid vi har. Skänker vi vår dyrbara tid till Gud, kan Han göra underverk. Gud skänker oss inte åtta dagar i veckan, men Han gör det på ett annat sätt. Om vi har verklig kontakt med Gud kan vi känna att ”evigheten är mitt i tiden”, som karmelitbrodern Wilfrid Stinnissen i Norraby uttrycker det. Vi människor kan förmedla Guds givmildhet, men förutsättningen är att vi vågar tro på Kristus. Gud låter det ske under för att vi människor skall bli troende. AMEN

* * * * *

Pingstdagen 2012  Ev. Joh. 15,26-27; 16,12-15

Luft är något absolut nödvändigt för oss människor. Får vi inte luft dör vi. Ju större kapacitet våra lungor har, desto mer orkar vi prestera rent fysiskt. Ger vi oss upp på höga höjder, där luftens syrehalt är låg, måste vi ha syrgas med oss. Utan vår andning skulle vår kropp vara död. Det som andningen är för den mänskliga kroppen, det är den helige Ande för Kyrkan.

Tiden mellan Kristi - Himmelsfärdsdag och Pingstdagen kallas pingstnovenan och då man brukar be (bedja) särskilda böner till den helige Ande. Förebilden till denna sed är apostlarnas och Jesu moders uthålliga bön i Jerusalem under deras väntan på Anden, Faderns utlovade gåva (Apg. 1,4-14). När vi ber om den helige Ande utsätter vi oss för något alldeles särskilt, utan att vi vet om det. Alla våra uppfattningar och föreställningar, som inte är fast förankrade hos oss – blåser bort och vi blir omtumlade av Andens kraftiga vind. Så upplevde apostlarna den helige Andes utgjutande på Pingstdagen.

Ordet Pingst kommer från det grekiska ordet pentecoste´, som betyder den femtionde. I sju veckor har vi firat Påsk, med sju dagar i varje vecka blir det 49 dagar. Den femtionde dagen är Pingstdagen. Lärjungarna fick sju veckor på sej för att lära sej förstå hela Påskens innebörd och följdverkningar. Sedan kom det svåraste, det var att börja leva därefter. Vilka blev följderna? Detta var inte så lätt för dessa enkla män.

Uppståndelsen på Påskdagen - en verklighet som mynnar ut i den förlösande slutpunkten - Pingstdagen: Jesus Kristus lever! I och genom sina lärjungar lever Han och är verksam. Denna händelse är så omstörtande, men också så lysande och värmande, att ingen storm och ingen eld på jorden räcker till för att uttrycka det. Nu är det vi i vår tid, som behöver lära oss att förstå att Jesus lever, Han som verkligen vill vara verksam och leva genom oss.

Vi står packade som sardiner på tåg och bussar, men inte är vi nära varandra för det. Vi kan leva åtskilda från människor som vi tycker om, men ändå känna att vi är nära varandra. När Jesus uppstår är det, som om de materiella livsvillkoren bryts sönder. Endast kärlekens dimension är rådande för den uppståndne Herren. Han vill vara nära oss och ingenting kan hindra honom, att leva i och med oss tiderna igenom. Himmelfärdsdagen är en bekräftelse på att lärjungarna förstod att de inte längre var beroende av Jesu fysiska närvaro. När lärjungarna var samlade på Pingstdagen, hördes ett dån. Alla fylldes av helig Ande. - Trots att alla talade olika språk så förstod de varandra. Språkproblemen övervanns med den helige Andes hjälp. Vår tro är, att den levande Jesus Kristus, är Den som överlever ofredens, syndens och dödens makt. Den helige Ande, som Jesus utlovade utgöts över alla folk, något som förnyar och förenar allt.

Pinstdagens uppmaning är: Lev inte för dej själv. Tag den risken att Gud hör din bön, som kan resultera i en renande storm, eller som en lysande värmande eld, så att vi alla blir enhetens och gemenskapens lyhörda budbärare, vittnen till att Jesus lever.
AMEN


* * * * *

Sjunde Påsksöndagen 2012 Ev. Joh. 17,11-19

Vi människor vill gärna vara tillsammans, arbeta i samförstånd och stödja varandra i vardagen. I denna gemenskap med andra, kan vi söka sanningen – fördjupa vår tro och få den att växa både i våra hemmiljöer, på arbetsplatserna och i våra församlingar. Sista Söndagen under Påsktiden hör vi ännu en gång Livets befriande budskap ur läsningarnas texter. Vi upplever, hur den första församlingen befästes med Andens bistånd, och att Jesu budskap mer och mer bredde ut sej. Vi erfar även, att kärleken är Guds kännetecken och väsen, då Gud är kärleken. Evangeliet ger oss på nytt den sista delen av Jesu avskedstal. Jesus ber för sina lärjungar om hjälp. Från förra Söndagens läsning vet vi, att fornkyrkan alltid var medveten om detta stöd, att Hon genom Honom går i land med något ”Stort” och breder ut sej bortom Jerusalems gränser.

Ur ev. hörde vi: ”Helga dem genom sanningen; Ditt ord är sanning.” (v17). Vi skall ha vår grund i sanningen, stanna kvar i sanningen, lyssna bara till Gud – ”Hans ord är sanning.” Just därför är kontakten med Gud så viktig, för att särskilja Hans stämma bland många andra. Att lyssna till Gud innebär i första hand att släppa taget om det egna och de egna föreställningarna. Det betyder att vara tyst och öppna sej, för att låta skriftens ord komma till oss. Genom att lyssna och höra på, blir vi dessutom avspändare och känsligare för våra medsystrar och medbröder och för världen. Bara så kan man förbli i sanningen, och i det avseendet blir man ”Stor”. När sanningen förblir säker, simmar man inte mot strömmen. Guds ords sanning hör av sej med en svag stämma och begär av oss, att handla i Hans Anda. Bönen som sådan, kan inte bli kvar i sin lilla tysta kammare, bönen måste vara verksam i missionen: ” liksom Du har sänt mig till världen”, säjer Kristus. Dessa ord från Jesus visar sej helt och hållet i Pingsthändelserna. När Anden kommer över de bedjande apostlarna, öppnar de sina slutna inre dörrar och kan inte annat, när budskapet om liv, glädje och sanning förkunnas.

Som kristna måste vi bli förkunnare av vår egen omvärld. Budskapet om livet kräver av oss, att vi skall leva påsklikt – att leva i den glädje, som påskundret skänker oss. Hur ofta är vi inte bara sysselsatta med att odla våra egna små problem – därför att vi avgränsar oss mer, än bemödar oss – och hur ofta förmörkar vi inte dessutom Jesu budskap. Då vi i stället med kraft skulle föra fram Hans ljusa sidor. Påskbudskapet talar ett annat språk – låt oss lyssna till det språket och handla därefter!

Därför skall vi be om den helige Andes ledning och invänta bönhörelse. Anden själv är bönesvaret, som Fadern har lovat att ge dem som ber Honom (Lk. 11,13): ”O, du helige Ande, kom, uppfyll de troendes hjärtan och tänd i oss Din kärleks eld”. Lär oss att arbeta på att bli heliga. Vi är inte del av den värld, som leds av starka känslor och åstundan. ”För deras skull helgar jag mig som ett offer” bad Jesus Kristus, ”för att också de skall helgas”. Låt oss, trots alla fel och brister, be om helighetens Ande. Inte för att vi på något sätt är fulländade, utan för att Jesus uppmanar oss att följa Honom och har givit oss löftet om en Hjälpare. Herren säjer: ”Jag skall inte lämna er ensamma: Jag skall komma till er, och era hjärtan skall glädja sig”.
AMEN


* * * * *

S:t Markus, evangelist 25/4 Lund 1 Petr.5,5-14; Ps 89,2-7,16-17; Mk 16,15-20

På många predikstolar i stora kyrkor, kan man se de fyra evangelisternas symboler. Evangelisten Markus symbol är ett lejon. Denna symbol är förknippad med Jesu härkomst från kung Davids släkt. Kungörelsen av Guds Ord är baserad på de goda nyheter, som evangelisterna ville föra fram till oss. Höjdpunkten i ordets gudstjänst är förkunnelsen av evangeliet. Varje evangelist har sin syn på de händelser som skett, och sin syn på det som hänt. Men på en punkt är alla överrens: ”Gud har sänt sin Son till världen.” Han är den utlovade Messias, om detta råder ingen tvekan. Evangelisterna berättar om Jesu predikningar och Hans under, men först och främst om Hans lidande och död, och slutligen om uppståndelsen.

Markus hade tillnamnet Johannes och var son till den Maria, som ställde övre salen i sitt hus till förfogande för Jesus och apostlarna - när de skulle hålla sin sista gemensamma måltid. Då var Markus mycket ung. Tillsammans med Barnabas följde han aposteln Paulus på dennes första missionsresa till Mindre Asien c:a år 44. Senare begav Markus sej till Cypern på egen hand, där han förkunnade evangeliet. Om ödmjukhet och lidande talar aposteln Petrus i läsningen för dagens fest, men han skriver även om den eviga härligheten genom Kristus, som Gud skänker dem som upprätthåller troheten mot Kristus.

Om vi dröjer oss kvar vid den helige Markus fest och symbolen - lejonet visar det sej, att han vid den situationen då Jesus greps i Getsemane hade allt annat än ett lejons hjärta. Det berättas om Markus flykt från platsen under gripandet av Jesus. Man upplever honom då, som en misslyckad missionär, som saknade uthållighet och mod. Vi gör verkligen inte rättvisa åt Markus, om vi bara ser till händelserna i hans tidigare liv. Markus styrka ligger i att han inte ger upp. Han följde Petrus och gav honom god service som tolk. I Rom finner vi Markus, som en god samarbetspartner till aposteln Paulus, som efter tidigare oenigheter dem emellan nu har försonats med varandra.

Men framför allt har Markus i sitt evangelium lagt fram det lysande vittnesbördet, om sin stora och levande kärlek till Kristus och Hans Kyrka. Ständigt predikade han evangeliet, även om bakslag och besvikelser blev synliga, gav han inte upp. Liksom Paulus, kunde Markus upprätta en förteckning över sitt lidande. Från att ha varit en känslig ung man, blev han ett modigt vittne för Kristus, och var villig att gå Kristi död till mötes. Markus blev martyr. Med allt vad detta svåra innebar. Det finns många tolkningar av lejonet – Markus, ett uttryck som tilldelats honom som en symbol. Men det är viktigt, att vi människor liksom Markus, alltid verkligen innerligt ger utryck för ett stort mått av kärlek i vår vardag för Kristus och Hans Kyrkan.
AMEN


* * * * *

Tredje Söndagen i fastan 2012  Ev. Joh. 2,13-25
Lund 10 o 11/3 -12


Templet för judarna, var den plats där de mötte Gud. I dagens evangelium läser vi om händelser, som lämnats i arv till oss av alla de fyra evangelisterna. När vidden av dessa händelser blir synliga, förstår man vilken betydelse templet i Jerusalem haft i det judiska folkets trosliv. Dagligen kom människor dit för att frambära sina offer. Icke-judar och hedningar hade inte tillträde till det egentliga tempelområdet. De kunde bara komma till förgården. Där fanns många köpmän med duvor, får och oxar till försäljning, och även växlarna med sina bord. I första hand visade Jesus vördnad för templet – den plats som Gud gjort till mötesplats mellan sej och sitt folk. Den platsen fick även lärjungarna, lära sej att vörda. Jesus uppmanade judarna att riva ner templet, sedan skulle Jesus låta det uppstå igen på tre dagar. Men han talade om sin kropps tempel, säjer Johannesevangeliet. Judarna trodde att han talade om Jerusalems tempel.

Det var otroligt att en person kunde jaga iväg alla köpmän och växlare, från templets förgård. Det var en hänförd gärning, som Jesus startade – en följd av Hans livsverk. Det kan vara frestande för oss människor att rensa Kyrkans ”åker” från allt ogräs. Men då säjer Herren: ”Det där skall ni låta bli! För det är inte säkert att ni kan skilja mellan vete och ogräs.” Vår Herre vet att många kristna fanatiker helst vill ha en Kyrka bara för en kristen elit, men vart skall då alla andra trogna kristna ta vägen och hur kommer de att må? Ofta ser andra människor ner på den katolska Kyrkan, som är en gemenskap av både helgon och syndare. Detta gäller för hela Kyrkan, för varje katolsk församling och för varje enskild kristen: Gott och ont finns alltid tillsammans i oss och endast vår Herre får rensa Kyrkans ”åker”. 

Dagens kollektbön ger oss råd, hur vi skall stärka vårt andliga liv. Hur befrias våra hjärtan från synd och hur får vi på nytt andlig glädje. Även i dag inför mötet med Jesus Kristus, behöver vi en sorts tempelrengöring. Varje helig mässa börjar därför med syndabekännelsen – med bön om förlåtelse och förbarmande. Alltid bör vi enskilt be om förlåtelse för våra fel och brister i den heliga mässan, särskilt med tanke på mottagandet av den heliga kommunionen. Outtröttligt manar oss Kyrkan, att ofta och regelbundet ta emot försoningens sakrament. Vi får inte heller blunda för Kyrkans viktiga bud, att man efter en svår synd, inte får gå till den heliga kommunionen, utan att först ha gått till bikt. Till påskkommunionen hör också påskbikten. I slutet av evangeliet står det: ”Många kom till tro på Hans namn… Men Jesus litade inte på dem, ... då Han visste vad som fanns i människorna. ”I tron är vi visserligen nära Jesus Kristus och litar på Honom. Men det förblir alltid ett visst avstånd mellan Kristus och oss. Kristus känner till vårt innersta. Till ett verkligt, förtroligt och innerligt förhållande mellan Kristus och oss hör, att vi låter oss renas och helgas av Honom – Han som tjänar oss alla, när vi närmar oss Honom – för att fira Hans död och Hans uppståndelse.    

AMEN  

* * * * *

Den helige Paulus Omvändelse årg. B 2012   Ev. Mk 16,15-18
25/1 2012 Lund  

I första läsningen hörde vi om hur Saulus, som ännu rasade mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen och bad att få med sej ett brev till synagogorna i Damaskus för att få fängsla kristna och föra dem till Jerusalem. De kristna hade flytt - inte av feghet - utan i enlighet med de anvisningar som de fått av Jesus. De var alltså inte skrämda till tystnad - utan vart de än kom - vittnade de om Jesus som Messias. Saulus dramatiska omvändelse från att ha varit en mycket aktiv förföljare av de kristna, till att bli ett redskap för vår Herre och de Kristnas beskydd gick snabbt. Men omställning för Saulus och hans omgivning var inte lätt. Det gick mycket snabbt för hans nya vänner. Kunde de verkligen hänga med? De fick helt enkelt vänja sej, vid att lita på Saulus stegvis, trots att Han några dagar tidigare rasade av mordlust mot Herrens lärjungar.


När Saul närmade sej Damaskus utsattes han för ett bländande ljussken från himmelen. En röst sa´ Saul, Saul varför förföljer du mej? Saul frågade: Vem är du Herre? – Jag är Jesus, den som du förföljer. Gå in i staden så skall du få veta vad du skall göra. Med hjälp av sina färdkamrater kom Saul fram till staden. I tre dagar var han blind. I Damaskus uppenbarade sig Herren Jesus för en lärjunge som hette Ananias och bad honom att gå till Saul och lägga sina händer på honom. Ananias berättade om allt ont, han hört om Saul. Men Jesus svarade honom: ”Gå, honom har jag utvalt till mitt redskap! Jag skall låta honom veta hur mycket han måste lida för mitt namns skull. Detta var ingen lätt uppgift – vare sej för Saul eller för Ananias.

 Saul fick hela sin världsbild förändrad på vägen till Damaskus, vid sitt möte med den uppståndne Herren. För några dagar - blind av det mycket starka ljuset, tog han emot en kärleksfull inbjudan av Gud - ”att leva i tro, utan att se” (2 Kor 5,7). Fastän vår egen omvändelse förmodligen inte varit lika dramatisk, har vi fått gå igenom omvändelse var och en på sitt eget sätt. Kristendomen är inte någon bekväm väg. Det behövs åtskilligt mer än att bara vara i Kyrkan och låta åren rulla vidare. I alla kristnas liv är det den första omvändelsen – detta unika ögonblick, när man efter långt sökande äntligen inser vad vår Herre begär av oss, detta är det avgörande. Men ännu viktigare och svårare är de följande omvändelserna i våra liv. Omvändelser måste vi gå igenom gång på gång. För att underlätta nådens inverkan, är vi tvungna att bevara våra själar unga och åkalla Herren. Vi måste förmå oss att lyssna till Herren vår och Gud – och verkligen försöka upptäcka detta, som inte går så bra och be om förlåtelse. Ps 91,15: ”Han åkallar mig, och jag svarar honom”, säjer Herren. Betrakta Guds underbara omsorg om oss! Han är ständigt beredd att lyssna på oss.
AMEN


* * * * *

Betraktelse 22/1 2012 Hab. 3,17-19; 1 Kor 15,51-58; Joh. 12,23-26. Böneveckan för kristen enhet.
22/1 2012 S:t Thomas Lund


Dagens första läsning är tagen ur GT och Habackuks bok. I boken utser Gud kaldeerna till sitt redskap. Abraham kom ju från Ur i Kaldeen. Så tidigt bad Gud oss människor om hjälp.

Aposteln Paulus skriver i 1 Kor, att de som lever vid Kristi ankomst blir fullständigt omdanade – lika fullständigt som när de döda uppstår. Så försvinner döden, och blir utraderad av det nya som kommer. Flyktigheten, som är förenad med allt skapat i världen, har förvandlats till något evigt. Gud har gjort allting nytt.

Förvandlingen genom Kristi seger är nära, sammankopplad med kristen enhet. Vi vet att enheten, även om den kräver mänskliga ansträngningar, framför allt är en Guds gåva. Den har sin källa i den heliga Treenigheten, där den fullkomliga enheten finns. Splittringen har försvagat det kristna vittnesbördet, men Kristus har segrat även över de makter som skapar söndring och splittring. Detta ger oss hopp och tro på att kristen enhet är möjlig. – Låt oss, tillsammans med alla kristna be om förvandling och enhet så att världen kan tro. 

Ungefär vi tiden för Jesu intåg i Jerusalem, hade ryktet om Honom spritt sig ganska långt norr ut, till de greker av judisk börd som bodde i mindre Asien. Några greker, som kommit till Jerusalem, de sa´ till Filippos och Andreas att de ville ”se Jesus”. Förmodligen var det inte frågan om enbart nyfikenhet. Hos Johannes har ordet ”se” en förfinad nyans som syftar på det inre seendet, det som påverkar vår tro. De båda grekiska vännerna gick från Betsaida tillsammans med Jesus. Jesu svar till grekerna blev detta: Flera gånger hade Han talat om att Hans ”Stund” ännu inte hade kommit. Men nu var den ”Stunden” inne. Nu skulle Guds Son förhärligas. Vi kristna vet vad det skulle innebära. Jesus Kristus skulle dö, för att genom lidandet och döden gå till sin Fader. Den helige Paulus talar om världens vishet och Korsets dårskap. I 1Kor 1,18 skriver Paulus: Korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft.
Amen


* * * * *  

Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet Ev. Lk. 1,26-38
Lund 7-8/12 2011


”Gud såg, att allt som Han hade gjort var mycket gott.” (1Mos 1,31). Med detta omdöme: ”Det var mycket gott”, slutar den första skapelseberättelsen. Vad Gud gör är inget fusk, inget hafsverk och ingen halvmesyr - vad Gud gör är fint, vackert och ljust. Detta omdöme gäller om människan, som det sista och högsta av Guds skapelseverk – hon är skapelsens krona. Bara ett enda ögonkast i en dagstidning försöker motbevisa detta lysande omdöme. Där läser vi om krig, svält, överfall och mord. Är människan och världen verkligen god? Frågar vi oss. Världen och människan är god, men genom synderna blir allt kaotiskt. Den österrikiske diktaren Grillparzer följer utvecklingen med syndafallet som han uttrycker som: Humanitet utan gudomlighet, det vill säja en mänsklighet utan Gud, leder till omänsklighet. Likväl ger Gud inte upp Sina omsorger, för människans frälsning. Gud är ständigt aktiv för att bekämpa det onda. Av Gud fick Maria den nåd, som hon så troget bevarade. Gud sände sin ängel till henne och gav henne då goda nyheter om hennes framtid: "Du är utvald att bli mor till världens Frälsaren" Gud hade utvalt just henne, och ändå hade hon friheten att förkasta Guds begäran. Maria svarade: ”Se, jag är Herrens tjänarinna må det ske med mig som du har sagt". Detta svar lade grunden till något mycket stort för mänskligheten. Särskilt i vår tid, när det är så många människor, som hungrar och törstar efter Gud och söker Gud – är det viktigare än någonsin tidigare med modiga vittnen, som har kraft att föra evangeliet vidare. När Maria svarade Ja, på Guds kallelse fylldes hon med helig Ande.

Vad betyder Marias Ja, för oss i dag? Det betyder, att Maria var den första människan som blev frälst redan från konceptionen. Hon föddes alltså helt utan synd. En händelse – som är insvept i mystik, som varje annat under. Vi talar ofta om, att Jesus frälst oss från synd och död. I dag får man intrycket att denna frälsning inte pågår, då det alltjämt finns synd och död. Man frågar sej om frälsningen någonsin blir verklighet? Men inom Maria har denna redan inträtt: Från allra första början blev hon av Gud frälst och befriad från synd och hon har redan före uppståndelsen, som vi erkänner i trosbekännelsen – deltagit i Kristi seger över döden. Marias avsaknad av synd – visar oss skapelsens ursprungliga skönhet – så som Gud vill ha det. ”Det var mycket gott”, påvisade Gud med en blick på sin skapelse. Om Jesus berättar Hans samtida omgivning: ”Allt Han har gjort är bra” (Mk 7,37). Det gäller även för Hans mor. Maria är en kvinna, som breder ut en atmosfär av respekt, vördnad och ädelmodigt förtroende för Gud över oss människor. Genom att vörda Guds moder Maria mognar vår egen hållning till tron inom oss.
AMEN


* * * * *

Tjugoåttonde Söndagen årg. A 2011 Ev. Mt 22,1-10
Lund 8-9/10


Vad är budskapet i den här liknelsen? Gud inbjuder alla människor till gemenskap med Honom, av sann och ren godhet och nåd. Men Han ger oss den fria viljan att själva fatta beslutet. I inget fall gäller: En gång först, alltid först! Jesus säjer: ”Kämpa för att komma igenom den trånga porten” (Lk 13,24)

Bröllopssalen fylldes med gäster. Det är liknelsens lyckliga slut, som vi nyss hörde. Festen ställdes alltså inte in. En fest som vi människor är inbjudna till. När vi förstår liknelsens bakgrund - kommer en betagande känsla - om Guds kallelse emot oss. Detta händer oss människor, därför att Gud har för avsikt och vill samtidigt dela med sej av sin glädje till de kallade gästerna. Vi får tänka oss Gud, som en Kung med omätliga rikedomar, men Han vill ha gemenskap med sina vänner. Han söker gäster, som Han vill fira tillsammans med. Därför söker Han oss människor så länge vi lever. I varje människa lägger Gud in en inbjudan till Sin fest i våra hjärtan. Vårt livs sista tanke är, att vi bör ta del av allt Gud ger oss och av all Hans glädje, som kan uppfylla oss.

När vi nu är samlade på vår Herres uppståndelses dag till Hans måltid. Låt oss då bli påminda om, att våra liv - är en inbjudan till gemenskap med den uppståndne - i Faderns oändliga och berikande kärlek. Vi ger uttryck åt vår tro på Guds berg, som vi hörde i första läsningen. När vi samlas så här, då får vi i förväg njuta av det, som slutgiltigt bör uppfyllas. Gud börjar redan här och nu (i dag) ge oss del av Sin kärlek och i Hans Andens kraft, låta allt bli bra. Därmed är vi ännu inte vid våra vägars mål. Vi måste efter festen återvända in i den grå vardagen. Vår tidigare erfarenhet av Söndagar kan och vill öppna oss och hålla oss redo för vår Guds fest, den fest som våra livs vägar leder till.

Visserligen ber vi i varje helig Mässa ”…tills Du kommer i härlighet”. Dock verkar vi vara för lite införstådda i denna övertygelse. Den avgör knappast vår tro. Men den här liknelsen om bröllopsmåltiden kan och bör på nytt väcka vårt intresse för större glädje i väntan på Guds rike. Självklart kommer Gud en gång att bedöma våra liv. Rättvisan som vi därefter kommer att få erfara av honom, är omsluten av Guds kärlek. På det sättet är vi inbjudna till en glädjens måltid. Dagens evangelium bör därför på nytt stärka oss i hopp och förtroende, eftersom Gud har inbjudit - var och en av oss, till att vara Hans gäster och till en framtid i Hans rike.
AMEN


* * * * *

Birgitta av Vadstena , Sveriges och Europas skyddsp. 2011 Lk 10, 21-24. Lund 7/10

Den heliga Birgitta Sveriges och Europas skyddshelgon - Birgitta Birgersdotter föddes 1303 på Finsta gods i Uppland. Tidigt giftes hon bort med Ulf Gudmarsson lagman i Närke. De bosatte sej på Ulvåsa i Östergötland. Birgitta blev mor till åtta barn, var husfru och ledare för storhushållet på godset. Det är inte lätt för oss, som lever nu c:a 700 år efter den heliga Birgittas verksamma tid i Sverige, att förstå hur hennes andliga liv har vuxit fram. Hon såg redan som mycket ung – Gud i de fattiga, sjuka, arbetslösa och utstötta. På Ulvåsa fanns det möjligheter att ta emot och vårda sjuka. Birgitta tog själv aktiv del i vården och lät sina ungdomar vara med, för att de skulle lära sej att tjäna Gud i de fattiga och sjuka. Gud som Herre och Skapare av himmel och jord  visar sej alltid i det lilla, och i det som människan ser som obetydligt.

Några år efter maken Ulfs död år 1344, fick Birgitta en vision om ett gudomligt uppdrag - att grunda en ny klosterorden – genom som hon upplevde det - en gudomlig ingivelse. Det mest betydelsefulla i Birgittas religiösa uppenbarelser var hennes syn på mässan, som hon liknar vid en predikan om lidandet och Kristi närvaro genom nattvardens bröd och vin. Samt det mycket viktiga att människan verkligen i sitt inre, vill omvända sej till ett liv i Frälsarens efterföljd och visionen om ett nytt och bättre samhälle präglat av aktiv kärlek till vår nästa med hjälp av den helige Ande. Under tidig medeltid kom den enskildes personliga förhållande till Kristus alltmer i förgrunden.

Som änka bodde hon intill cistercienserklostret i Alvastra vid Omberg nära Vättern. Den fromhet som Birgitta mötte i klostret, präglade med tiden hennes eget religiösa liv. I Alvastra kloster låg tonvikten på ett innerligt och personligt gudsförhållande och efter Kristus stod Mariagestalten i centrum - Maria förbarmandets moder, som en förebild för oss människor. Lydnaden var något mycket viktigt för den jordnära Birgitta. Det var just lydnaden inför Gud och Kyrkan, som tidigt blev hennes ledstjärna i livet. Birgitta strävade ständigt efter att fördjupa sin tro. I dagens ingångsantifon uppmanas vi att lyssna till vad den helige Ande har att säja oss. I den gammaltestamentliga läsningen åkallade profeten Gud och vishetens Ande kom till honom. Den heliga Birgitta hade hela sitt väsen öppet för den helige Ande, som hon intensivt lyssnade till. Nu kommer de verkligt stora orden från Birgitta: ”I sina uppenbarelser hörde hon Gud förkunna, att Han ville inviga henne i sina rådslut och genom henne göra dem bekanta för världen. Hon blev alltså utsedd, att genom det liv hon levde vara Guds språkrör.”

Låt oss nu med den hel. Birgitta som förebild, be den helige Ande om ledning på vår väg genom livet och liksom Birgitta intensivt lyssna till denne Ande. Så att Hans nåd genomsyrar våra liv. AMEN

* * * * *

Predikan Fjärde Söndagen i fastan, årg. A 2011, Joh. 9,1,6-9,13-17,34-38 , 2,3/4-11

Låt oss nu föreställa oss, att vi tillsammans med vår Herre är med om några episoder ur Hans liv. Han var nämligen mycket angelägen om att undervisa sina lärjungar, Jesus ville att de troget skulle ägna sej åt att göra Faderns vilja. Lite längre fram i tiden mötte de en man som var blind från födseln. Då frågade lärjungarna Jesus: ”Beror det på hans egna eller föräldrarnas synder, att han föddes blind?” Trots att dessa män är så nära Kristus, tänkte de illa om den stackars blinde mannen. Vi skall inte bli förvånade – om vi möter andra kristna – som beter sej på samma sätt mot oss eller andra - på vår väg genom livet. Som en röd tråd genom mänsklighetens historia sträcker sej frågan om mänskors skuld, när det handlar om lidande, sjukdom och handikapp.

Bara Gud själv kan avgöra om något är rättvist eller inte. I Kristi svar på lärjungarnas fråga finns det något att tänka på: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skall uppenbaras på den blind-födde!” Jesus avvisade således helt uppfattningen om föräldrarnas eller hans skuld. I händelsen med den blindfödde existerar alltså ingen som helst skuld, varken hos hans föräldrar eller hos honom själv. Frågan om den moraliska skulden – den går Jesus Kristus helt förbi. Snarare nyttjar Jesus Kristus den blinde mannens tillstånd för att uppenbara Sin undergörande makt och utför frälsningens under.

Denna handling fick sitt ljussken av Jesu närvaro – och degen av markens damm och vår Herres saliv, som lades på den blindes ögon och som han själv tvättade av i Siloadammen (Siloa betyder utsänd) – så gav denna handling ljus – så att den blinde kunde se. Med tiden växte den blindföddes tro. Man kan uttrycka det hela så – att Kristus sände ut den f.d. blinde mannen till ett vanligt liv i samhället i stället för att tigga. Samtidigt kunde den blindfödde, berätta för alla han mötte om undret han upplevt – hur han fick sin syn tillbaka. Denna händelse - har många kyrkofäder sett som en förebild för det kristna dopet. I många avseenden liknar vår situation i dag den blindföddes. På samma sätt som han genom att tvätta av sej i dammen Siloa och fick skåda solljuset, så föds vi genom dopet in i Kristus, som är världens ljus. Trons gåva läggs som ett frö i vårt inre.

I de hårda förhören med de skriftlärda var den blindfödde mannen absolut omutlig. Han yttrade inte en smula mer än han kunde stå för. Det fanns en drivkraft i hans innersta - att följa sanningen. Han förstod att sanningen sammanföll med det ljus, som botade hans kroppsliga ögon.

Vi människor har också liksom den blindfödde blivit utsända – genom den helige Andes sakrament – konfirmationen – för att tillsammans med Kristus gå till Fadern (Joh. 14,6). Till hjälp på vår väg, har vi fått bikten (försoningens sakrament) – låt oss nu under den heliga mässan och i framtiden be om att Hjälparen den helige Ande vägleder oss. AMEN

* * * * *

Predikan S:t Johannes av Korset , årg. A 2010, ev. Mt 21,28-32, 14/12 -10

Johannes av Korset, förgrundsgestalten i kristen mystik levde mellan 1542 och 1591. Han föddes nära Avila och växte upp under mycket fattiga förhållande. Johannes inträdde i Karmelitorden år 1563. Han var mycket from och ödmjuk och arbetade ofta med de tyngsta göromålen. Att tjäna mässan, gjorde Johannes med stor glädje. Han hyste stor kärlek till Guds moder Maria och att tjäna i det fördolda och till Kristi närvaro i eukaristin. Under sin uppväxt ministrerade ofta Johannes i ett kloster i närheten av där han bodde. Där anade man redan då att det fanns något extra inom denne pojke, som så småningom skulle bli en förnyare för Karmel.

Ett citat ur ett föredrag hållet av biskop Anders Arborelius, på Newmaninstitutet 2002: Karmels mystik försöker som all annan kristen mystik hålla räkningen med båda dessa faktorer: Guds oändliga närhet till oss i vår verklighet genom inkarnationen – och vår benägenhet att fly in i illusionernas, livslögnernas och syndens overkliga värld. Karmels mystik är ett sätt att göra Kristus-mysteriet påtagligt och fruktbärande i det vanliga liv som vi människor lever. Just där inbjuds vi ögonblick för ögonblick att leva i den levande Gudens närvaro. Inte i morgon eller i en idealisk tillvaro, utan just nu ”mitt i oredan i mitt kök” som broder Lorens, lekbroder i karmelitklostret i Paris, sade så träffande.

När Jesus höll på att undervisa i templet ifrågasatte överste-prästerna och folkets äldste Hans fullmakt att göra detta. Då svarade Jesus, att Han hade en fråga till dem. Om översteprästerna och de äldste svarade på den, skulle Jesus Kristus svara på vilken fullmakt Han hade. Jesus sade: ”Dopet Johannes döpte med, varifrån kommer det, från himlen eller från människor?” Detta kunde de inte svara på. I denna fråga låg också att Jesus och Johannes hörde ihop. Då svarade Kristus med en motfråga, som handlar om de två sönerna: Den ene svarar nej, på faderns fråga, men ångrar sej och går ut och arbetar. Den andre svarar ja, men går inte ut. Guds lag lovprisas av översteprästerna och de äldste med läpparna, men inte innerst inne med hjärtat. Men de som öppet förkastat lagen, ångrade sej – publikaner, syndare och skökor. De skall fortare än de andliga ledarna komma in i himmelriket. När Johannes döpte i Jordan var det publikaner och syndare som kom först till honom. De andliga ledarna kom inte alls till honom – de trodde inte och litade inte på Johannes. De litade inte heller på Jesus som Messias. Trots att de andliga ledarna visste att lagen gavs genom Mose. – Men, att nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus förstod de inte.

Om vi är människor som tänker annorlunda än andra människor och inte anpassar oss till denna världen, utan om vi liksom Johannes av Korset, ”låter oss förvandlas genom förnyelse av våra tankar, så att vi kan avgöra vad som är Guds vilja.” Så skriver Paulus till romarna (12,2) – då tar vi vårt kors på oss. Lägger vi inte märke till - att vi på något sätt - inte går andra vägar än vår omgivning, ja, då följer vi inte Kristus. Johannes av Korset kämpade under hela sitt liv med stora svårigheter, men trots att han ofta blev mycket illa behandlad valde han att verkligen följa Kristus.

Vad gör man med sin religiösa läggning, hur går man till väga med ett ja till Gud – jo, man följer sin fria vilja. Ett ja till Gud kan även bli ett avsiktligt nej, men ett nej kan också bli ett ja. Vår religiösa läggning lämnar inga garantier. Har man flera gånger sagt nej till Gud, så är det inga problem att ändra sej och börja säja ja till Honom. Vi är inte fast i vårt förflutna, vi har alltid möjligheten att börja om på nytt med hjälp av Försoningens Sakrament. AMEN

* * * * *

Predikan Trettiotredje Söndagen u.å. 2010, Ev. Lk 21:5-19, 14/11 -10

När några talade om hur vackert templet var med sina fina murverk och all utsökt utsmyckning sa´ Jesus: ”Allt detta som ni ser – det skall komma en tid då det inte lämnas sten på sten utan allt bryts ner.” Som det står i ev. idag. För judiska öron var det en ofattbar tanke. Det betydde för dem helt - enkelt världens undergång. För evangelisten Lukas var ödeläggelsen av templet redan en händelse i förfluten tid, och världen har inte gått under. Jerusalems förstörelse inträffade ungefär år sjuttio. Lukas skrev antagligen sitt evangelium mellan år 85 och 90. Märkligt är i alla fall, att alla evangelister rapporterar om templets undergång. Man kan kanske anta, att Jesus förutsade templets rasering.

I första läsningen (Mal 4,1-2) beskriver profeten Israels situation under den babyloniska fångenskapen. Vanligtvis står Malakis bok sist i våra biblar. Malaki betyder ”Den utsände” och kan vara antingen namn eller titel. Israelerna längtade naturligtvis hem för att få återse Jerusalem. Israels folk trodde att befrielsen ur fångenskapen skulle föregås av en religiös väckelserörelse, med en kulturell och politisk blomstringsperiod. Men i stället fanns det ett moraliskt förfall och otrohet hos folket och även hos prästerskapet. Gud verkade vara långt borta. Just då – säjer profeten när allt gått snett, när man tror att allt är förlorat, precis då kommer Gud – för dem som väntat på Honom. ”För er, ni som fruktar mitt namn, skall rättfärdighetens sol gå upp, och dess vingar skall ge läkedom. Då skall ni slippa ut, som hoppandande kalvar i kätten.” Som det står i Mal 4,2.

Lärjungarna frågar Jesus Kristus: ”Mästare, när sker detta och vad blir tecknet på att det börjar?” Han svarade: ”Se till att ni inte blir vilseledda.” Kristus varnar för att förväxla Hans slutliga återkomst med oroligheter. När Jesus kommer tillbaka, vet bara Gud Fader i himlen. Vi skall inte veta eller kunna förstå när Han kommer tillbaka eller räkna ut det genom att t.ex. se på himlen, för det ingår i Guds kärleksfulla och visa rådslut att vi inte skall förstå detta. Vi vet ju inte heller exakt när vår dödsstund sker. Tiden är nära säjer de falska profeterna och utnämner sej själva till messiasgestalter. Sådana gestalter är alltid en lockelse. Osäkra människor vill gärna ha raka besked och okomplicerade svar. Jesus säjer till oss: ”Följ dem inte”, ”tappa inte besinningen… Det är inte slutet”.

Det som inte tillhör Gud hos oss, skall brytas ner. Det hos oss, som inte gagnar Gud behöver vi själva förändra. Gud kräver av oss att vi ändrar våra liv, så att vi hjälper andra människor på deras väg mot Gud genom vårt eget uppträdande. Vi döpta behöver visa, att vi lever våra dop. Samtidigt kan vi också leda oss själva mot vårt mål – Gud själv. Alla har vi en hjälpande hand boende inom oss – nämligen den helige Ande, som hjälper oss att lyssna när vår Fader talar till oss. AMEN

* * * * *

Predikan Tjugonionde Söndagen u.å. 2010, Ev. Lk. 18, 1-8, 16/10 & 17/10 -10

I träningslokaler med alla redskap och i motionsspåret är vi människor ofta väldigt uthålliga. Vi vill öka konditionen och se vältränade ut i första hand, men vi vill också motverka övervikt för att inte överanstränga hjärtat. Det är ju viktigt att vi vårdar det vi fått av vår Herre en gång. Det är också viktigt att vi är rädda om vårt trosliv och att vi är uthålliga i bönelivet – det kroppsliga och det andliga samverkar.

I maningen att be ständigt - vädjar vår Herre om för att vi skall öppna våra sinnen och förstå att vi människor inte kan finnas till ens för en sekund utan Gud. Efter vår morgonbön eller aftonbön säjer vi Amen - men när vi lämnar Kyrkan efter mässan - lämnar vi därmed inte Gud. Han vandrar alltid vid vår sida. Vid vårt dop fick vi del av den helige Ande och därför är Han alltid med oss. När vi börjar dagen med bön lång eller kort, gör vi det för att vår dag skall levas i Guds åsyn i lydnad och tro. På kvällen kan vi se tillbaka på hur dagen varit, då måste vi antagligen be om ursäkt för att vi låtit vår Herre komma i bakgrunden och att vi gjort felaktiga eller olämpliga saker. Säkert har vi glömt att tacka Honom för allt det skydd, Han givit oss och också troget stått vid vår sida. Genom bönen förs vi mot det som verkligen är viktigt under dagens lopp.

Det är mycket i vardagen som splittrar och leder oss bort från tros –och bönelivet. Man frågar sej varför? Endast vår Herre själv kan svara på den frågan. Kanske har vi inte modet att möta Gud och den storhet som omger Honom. Gud vill att vi skall tala med honom, just genom bönen, för att vi så småningom skall nå ett lyckligt liv. Vi blir inte bönhörda beroende på hur långa böner vi ber. Vår Herre hör lika gärna böner med några få enkla ord av uppriktighet och andlig längtan. Det vår Herre och Gud vill, är inte att Han skall få reda på vår önskan – den vet Han redan – utan att vi skall öva upp vår längtan att be till Honom och tacka Honom. Detta för att vi skall vara väl förberedda på att ta´ emot de gåvor, som Han vill ge oss.

Att ständigt be betyder inte, att vi alltid läser böner, utan att vi lever inställda på bön och är innerligt inriktade mot Gud. Det Gud vill ge oss är något mycket stort, men vi är lite för snäva i våra hjärtan – vi är ännu inte tillräckligt tränade – för att ta´ emot det stora Han vill ge oss. Vi skall tro och lita på, att Gud vet vad vi behöver – trots att det många gånger inte ser ut så. I bönen kan vi nå en verklighet, som är större än vår förmåga att uppfatta och se, en verklighet som ger oss allt vi behöver för att klara det vi fått till uppgift.

Aposteln Paulus, har skrivit följande: ”Öppna också ni era hjärtan. Gå inte i par med de som inte tror”. (Tänk inte på samma sätt som de som inte tror.) Herre hjälp oss att alltid göra Din vilja och av hjärtat tjäna Ditt heliga namn.
AMEN


* * * * *

Predikan Fjortonde Söndagen u.å. 2010, Ev. Lk.
Lund 10,1-9, 4/7-10


När vi begrundar dagens ev., verkar detta nästan främmande för oss. Man kan bara bildlikt föreställa sej hur det var när sjuttiotvå lärjungar blev utsända av Jesus, dit Han själv ämnade gå. Han sände dem som får in bland vargar, värnlösa och utlämnade. De skulle inte ta` med sej något, inga pengar, ingen påse eller sandaler. Deras uppgift var den, att överallt dit de kom, så skulle de önska frid. De var beroende av, att man tog emot dem och gav dem att äta och dricka. Lärjungarna fick uppdraget av Jesus, att de skulle bota sjuka som fanns där och säja till folket att Guds rike snart är hos er.

När vi vidare funderar över evangeliet, lägger vi märke till att vår Herre inte sände ut lärjungarna en och en, utan två och två. När två förkunnar något, har förkunnelsen karaktär av ett vittnesmål. Jesu budskap var mycket viktigt: ”Guds rike är nära!”, av den anledningen förkunnas detta budskap till människorna av två trovärdiga budbärare. Dessutom intygar budbärarna trovärdigt, att de av Jesus har fått fullmakten, att bota sjuka. Det blev en verklig pånyttfödelse i städer och samhällen, när lärjungarna kom. Framför allt när lärjungarna sa´: ”Guds rike är nära!” - Sjuka blev botade! Demonerna förlorade sin makt! Helandet hängde ihop med budskapet. En stor, enorm förväntan hade så att säga ockuperat eller gripit tag i människorna. Och allt skedde, när Jesus redan befann sej på väg till Jerusalem. Utsädet som Han sått, grodde och gav rik skörd.

På liknande sätt är vi alla utsända! Var och en av oss - på sitt sätt och i sin situation - kan vi alla göra en insats. När vi från början ser tillbaka på de första kristna församlingarna och följer kyrkohistoriens väg vidare, ser vi, hur det av den lilla plantan har blivit ett mäktigt träd, vars rötter alla omständigheter till trots omfattar hela jorden. I varje tid finns det utsända, som intygar Jesu kärleksbudskap genom ord och gärning. De många kvinnor och män, som på ett särskilt sätt fanns kvar i Jesu efterföljd, men även alla de, som stilla och anonymt i sin egen omgivning gav Jesu kärlek vidare till sina medmänniskor, bör vi tacka oändligt mycket. Vi tackar dem, eftersom vi fortfarande i dag får del av trons gåva.

För alla tider synliggör Korset den självutgivande osjälviska kärleken. Kärleken är den absoluta kontrasten till synden och till den värld som vänder sej bort från Gud. Till den yttersta konsekvensen förverkligar Jesus sitt budskap om frid och frihet. Orädd höll Han fast vid sin övertygelse, utan att tiga inför de mäktiga, Han avtalade inte om några falska uppgörelser, detta kostade honom livet. Han korsfästes! Dock är kärleken starkare än döden. Gud Fadern bekräftade kärlekens seger genom att uppväcka Honom från det döda.

Vi tar emot kärleken för att bekräfta den. Vi kan inte ge kärlek vidare, om vi inte själva har tagit emot kärlek. Vi är samlade, för att fira Guds närhet hos oss och framför allt försöka skänka vår omgivning Hans kärlek. Vi får dela vårt andliga liv och vår andliga kunskap med varandra, vi som lever genom vår glädje och vårt hopp.
AMEN


* * * * *

Predikan Heliga Trefaldighets dag 2010, Ev. Joh. 16,12-15
Lund 30/5 -10


Hos många förekommer Gud bara, som en svagt flämtande låga. Tyvärr finns Han inte alls med i många människors liv. När vi läser tidningar, hör på radio eller ser på TV – får vi bilden av en värld nästan utan Gud – som är riktad rakt emot oss och direkt in i vår mest privata omgivning. Vi blir vittnen till något, som inte hör hemma i vår kristna tradition – antingen vi vill det eller inte. De flesta människor har ingenting emot Gud, men Han betyder inte något för många. Syftet med och betydelsen av den heliga Trefaldighetens fest, tränger tyvärr inte in i allas hjärtan.

Frågeställningen om Gud skjuter man framför sej – men frågan finns i alla fall kvar i människors medvetande – Jesus Kristus glömmer man lätt bort – den helige Ande är man ofta inte riktigt medveten om. Utan Gud är vi människor, som ett fartyg utan varken roder eller kompass. Inom oss breder tomheten och rastlösheten ut sej – som många tror sej kunna bedöva på olika sätt – med skiftande nöjen och statusprylar.

Den heliga treenighetens mysterium har ingen mänsklig tanke räknat ut. Kyrkan har fått utstå mycket elakheter och hån för sin tro på den heliga Treenigheten. Den har vi fått som en trossanning. Detta började med att, Jesus bad till Fadern och kallade honom Abba, Fader. När det var som svårast och Guds frälsning verkade vara långt borta och Jesus själv förkastas och står inför ett svårt avgörande i Getsemane - då ber Han till Gud: ”Abba! Fader!” För Dig är allt möjligt. (Mk 14,36). Jesus Kristus menar sej inte vara en gudomlighet bredvid Fadern, utan går djupare än så i enheten. Jesus sa´: ”Jag och Fadern är ett.” (Joh. 10,30). Påven Johannes Paulus II skriver: Man kan säga att i den helige Ande blir Guds inre treeniga liv - helt och hållet en gåva, till ett utbyte av ömsesidig kärlek mellan de gudomliga personerna, och att Gud existerar som gåva genom den helige Ande. – Den helige Ande är det personliga uttrycket för den självutgivande kärleken. Slut på citatet. - Kyrkan har från allra första början döpt oss i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Vi omgärdar våra liv med Treenighetens namn från morgonens till kvällens korstecken.

Tron på den heliga treenigheten är både det mest aktade och andligt upphöjda, samtidigt som det är det mest konkreta och praktiska. Treenigheten är svaret på människans och den mänskliga familjens djupaste behov. Vår tro vittnar om en längtan, som har sin grund och sitt förverkligande i Gud själv, och bara där. Vi människor har ett skriande behov av en enhet, som inte upphäver, utan fullkomnar mångfalden i familj, i samhälle och i världen. Kyrkans djupaste väsen är en ”försonande” enhet. Fäderna kallar Henne för ”den försonande i världen”.

Inom Treenigheten råder en intensiv kärlek. Sonen förhärligar Fadern, men Fadern förhärligar också Sonen, och på Heliga Trefaldighets dag förhärligar Anden Sonen. De tre ger varandra en inbördes hedersbevisning. Detta är kärlekens språk, liksom förhållandet mellan man och kvinna – föräldrar och barn.
AMEN


* * * * *

Predikan Annandag Påsk
Lund 5/4 -10


Vi har firat Påsk ännu en gång. De tre heliga påskdagarna Långfredagen, Påskvakan och Påskdagen är kyrkoårets höjdpun-ter. Påskvakan och Påskdagen är en åminnelse av Kristi triumf över döden och sammanfattar hela evangeliet. Men Kyrkan fortsätter att fira påsk. Påskdagen breder ut sej över hela veckan, som kallas Påskoktaven. Dopet nämns i dagens kollektbön och flera gånger under den kommande veckan. Bakgrunden är Kyrkans omsorg om de nydöpta, de som döptes i påsknattens gudstjänst. Dopet är Guds gåva till oss.

Vi har döpts in i Kristus, skrev Paulus till de kristna i Rom. ”Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i Hans död?” (Rom 6,3). För att vi skulle få leva ett annat och ett nytt liv, liksom Kristus uppväcktes från det döda genom Fadern. Detta är Kyrkans glädjefyllda budskap till oss under Påskens gudstjänster. På påsknatten fick vi uppleva när en vuxen katekumen tog emot dopet. Alla blev vi infogade i Kristus-hemligheten. Vad betyder det? Svar: den korsfäste Jesus är den uppståndne Kristus. På Långfredagen upplevde vi när Jesus av kärlek till oss människor dog på korset. Som döpta och realister vet vi att detta också är vår väg.

Annandag Påsk är första steget in i den 50 dagar långa påsktiden, som sträcker sej fram till och fullbordas av Pingstdagen. Under denna tid brinner påskljuset och vi läser om hur den Uppståndne på olika sätt visar sej för sina lärjungar. Men vi hör också ur Apostlagärningarna, hur tron på Kristi uppståndelse får Kyrkan att växa och sprida sej genom apostlarnas förkun-nelse. Dessutom läser Kyrkan särskilt ur Johannesevangeliet.

Jesu uppståndelse var trons huvudpunkt i den första kristna församlingen. Sedan den Korsfäste hade blivit uppväckt till det nya livet och uppenbarat sej och visat sej för mer än fem-hundra bröder, som det står i 1Kor 15,4-7 – då visste församlingen, att allt vad Han förkunnade och hade gjort var riktigt! Gud hade inte förkastat Jesus Kristus, utan tagit emot Honom.

Påsktiden är nådens tid. Då påminns vi om det nya, som vi fått del av genom Kristi uppståndelse. Genom dopet har vi dött och uppstått med Kristus. Medan vi lever här på jorden, har vi fått något, som gjort oss till medborgare inte bara i vårt jordiska rike utan också i Guds rike. Våra liv har fått andra förtecken genom dopet, trots att vi har samma kropp och själ som innan dopet. Att leva sitt dop, betyder inte att leva världsfrånvänt och svärmiskt. Det betyder att leva i tron, hoppet och kärleken. I tron på den Uppståndne och Levande i ett fast hopp om att det är Hans rike som är kärleken och slutmålet för allt.

Genom Påsken lever vi i kärlek till honom, som lever mitt ibland oss och i vårt innersta. Påsktiden blir en upptäcktsfärd, för att bli seende och bli medvetna om att Kristi uppståndelse ”förnyar allt”.

AMEN


* * * * *

Predikan Herrens Bebådelse – Marie Bebådelse dag, högtid, Ev. Lukas 1: 26-38, Årg. C, 25/3 -10

I den moderna västerländska kulturen har vi ett överflöd av ideala förebilder, som förs ut på alla möjliga olika sätt i våra massmedier och som så många av oss tar till sej, utan att tänka på vad det egentligen innebär. Ofta är det s.k. kändisar, som blir människors förebilder i stället för våra stora kända kristna namn, som Maria och Kristus. Marias roll som den värmande modern och förebilden för en frusen mänsklighet och förmedlaren av Kristi frälsande nåd – är fortfarande – en viktig förebild för många människor i vår värld. Under medeltiden var Maria ett stort och aktat helgon i Sverige.

För vår egen heliga Birgitta (1302-73) är Maria en mycket stor förebild. Säkert läste hon någon gång samma text ur Jesaja, som vi gör idag på Marie Bebådelses dag år 2010 i första läsningen om det s.k. Immanuelstecknet. Herren uppmanade alla av Davids hus att lyssna och gav dem ett tecken: ”Se den unga kvinnan skall bli havande och föda en Son, och hon skall ge honom namnet Immanuel.” Definitivt förs Maria in i Kristi mysterium genom detta – ängelns bebådelse. Gamla testamentet förberedde människorna redan så tidigt, på den stora händelsen på det här sättet. ”Men när tiden var inne sände Gud sin Son, född av en kvinna och född att stå under lagen, och vi får söners rätt.” (Gal. 4,4-5). I Matteus och Lukas evangeliers första kapitel beskrivs också Guds Sons ankomst till världen.

När ängeln sa´ till Maria att hon fått nåd av Gud och skulle föda en Son – världens frälsare – öppnade hon sej och trodde och tog emot Guds budskap. Marias Ja, var ett Ja till Guds nåd. Det oförklarliga skulle ske genom den helige Ande. I naturen händer så mycket, som inte kan förklaras. Ofta förstår inte vi människor dessa oförklarliga händelser, men det kan vara Guds möjlighet att bryta sej in i våra liv. I våra tankar begränsar vi våra möjligheter, till vad vi själva anser rimligt. Ändå kan det bästa i livet vara det, som inte kan förklaras eller förutses. Det helt oväntade är en överraskning, som Gud har bakom sin rygg. Låt oss be Guds Moder Maria – att hon ber för oss – så att vi öppnar våra hjärtan och i tro tar till oss hennes Son. Liksom hon själv gjorde den gången för länge sedan.
AMEN


* * * * *

Predikan S:t Josef, Jungfru Marias brudgum, högtid, Ev. Lukas 1:16, 18-21, 24, Årg. C,
Lund 19/3 -10


”Gå till Josef” (1Mos 41,55). Efter sju år av överflöd i Egypten blev det hungersnöd och folket ropade till farao efter bröd, han svarade: ”Gå till Josef och gör som han säjer”. Få personer i Kyrkans historia har så inspirerat sina medmänniskor till förtroende för den helige Josef, som den heliga Teresa av Avila. Hon skriver: ”Till Herre och Förespråkare tog jag den ärorike helige Josef och anbefallde mej i hans vård. Jag inser klart att det är han, min Fader och Herre, som i denna min nöd räddade mig och visade mig långt mer godhet än jag hade vågat be om”. Den fromma undergivenheten hos S:t Josef är inte bara något som vuxit fram ur känslomässig fromhet, utan den är fast förankrad i evangelierna.

Vi läser i evangeliet att en ängel sa´ till Josef: ”Var inte rädd att ta Maria till din hustru” (Mt 1,20) och det var så han handlade: ”Josef gjorde som Herrens ängel uppmanade honom” (Mt 1,24). Därför blev han förebilden, som vi skall efterlikna i samma kärleksfulla trohet. Josef är den, som historiskt har givit Gud största beviset på förtroende och tillit inför detta fantastiska budskap. Tron har inte sin upprinnelse i andligt diskuterande och kritiska tvivel, utan att i hörsamhet erkänna eller ana Guds vilja. Av den orsaken är det viktigt, att vi ser upp till den helige Josef, som hjälper oss att förstå, hur man kan vara fylld av kärlek, men ändå fast mot sin omgivning i vår tid. - Både Kyrka och samhälle behöver en faderlig auktoritet, som inte bygger på yttre makt - utan på den inre auktoritet, som Gud själv förmedlar.(Ur en predikan av biskop Anders 2005). De stora Heliga – våra helgon har fullkomligt brottats med Gud, men har inte smugit sej undan.

Vi kan bara ana det inre djupet i Josefs begrundande och problem, när han står inför det ännu djupare trosmysteriet: ”ty barnet i henne har blivit till genom helig Ande”. (Mt. 1,20) Det är inte nödvändigt, att vi förstår allt vad Gud gör och låter hända i vår värld och i våra liv. Det är inte viktigt, att vi får förklaringar på allt. Det vi behöver, är att ha förtroende för Gud och att vi utan att tvivla överlämnar oss till Honom. Vi behöver leva i Jesu och Marias närhet. Låt oss närma oss dem, genom att vi ber om den helige Josefs hjälp. Då får vi nåden och hjälpen vi behöver. Det är nödvändigt att be om den helige Josefs förbön, så att föräldrar och fostrare tar sina kallelser på djupaste allvar. Då kan det verkligen hända stora saker i våra familjer.
AMEN


* * * * *

Predikan Sjätte Söndagen u.å., Ev. Lukas 6:17-18, 20-26 Årg. C
Lund
14/2 -10


”Saliga är ni – men ve er!” Just de här orden av Jesus kunde vara svåra att förstå för åhörarna och kan även vara i dag för oss. Tillåter inte Kristus oss att ha god ekonomi, hälsa och relationer? Får vi inte vara glada? Hur kan någon som är kärleken själv, ge oss sådan kritik? Detta är svaret: Jesus Kristus talar som en profet, i kontrastrika termer vitt och svart, ont och gott liksom de andra profeterna i Israel på den tiden. Han uttrycker sej på ett liknande sätt som profeten Jeremia, som vi hörde i första läsningen: ”Förbannad är den man, som förtröstar på människor”. Mot detta sätter profeten i samma läsnings sista mening: ”Men välsignad är den som förtröstar på Herren.”

Saligprisningarna i dagens Lukas ev. och även i Mt. ev. kap.5 - skall inte vara någon förteckning över ”kristna dygder”, utan ett tillkännagivande om ett Guds ingripande. Dessa lovar att Guds rike skall komma till dem, som lever nedstämda och tvivlar på att de får vara Guds barn. Saligprisningarna inleder bergs-predikan, som kan säjas vara en sammanfattning av den kristna läran. Evangelisten Lukas har helt enkelt i sitt missionsarbete tagit för sej ur den apostoliska traditionen. Jesu evangelium var både en inbjudan och en kallelse till Guds rike. En så stor gåva, är mer oförtjänt och fantastiskt än något annat. Detta gick på tvärs mot vad människorna hade väntat sej. Men det gäller för oss att förstå och ta´ emot. Då behöver vi vara i ett andligt läge, som gör oss villiga - att vara öppna och lyssna. Denna andliga belägenheten skildras i saligprisningarna.

Den som visat människorna störst förtroende är Herren själv. Han valde ut sina apostlar och gav dem uppdraget att föra Hans verk vidare, som Sina representanter. Ofta avslutar aposteln Paulus sina brev med förord för olika personer, som man kan lita på. Det betyder att dessa personer gått igenom en grundlig prövning. Det är inte på grund av en känsla full av förtroende, som vi litar på Kyrkans ledare och herdar, inte ens på grund av deras skicklighet och personliga duglighet - utan för att de själva har blivit prövade av vår Herre och har låtit sej fästas fast vid Kristus och den apostoliska traditionen. Därför litar vi på Kyrkans ledare och herdar.

Profeten Jeremias varning består. Lita inte på människor! Lita på Herren Gud! Och när vi litar på människor enligt Kyrkans lära och vägledning, så är det för att de företräder Herren och går Herrens väg. Det är deras uppgift att lära oss lita på Herren. För den enskilde är det en mognadens och luttringens väg, när vi med den helige Andes hjälp - steg för steg flyttar över vår förtröstan från människor till Herren, och endast till Honom. På samma sätt som barn behöver sina föräldrar, behöver den troende kristne särskilt i början en vägledare. En god vägledare förknippar inte en fråga med sej själv, utan pekar mot Herren. Då gäller Johannes Döparens ord om sitt förhållande till Herren: ”Han skall bli större och jag mindre” (Joh. 3,30).
AMEN


* * * * *

Predikan Heliga Familjens fest, Ev. Lukas 2:41-52, Årg. C
Lund 27/12 -09


Att se en enhetlig och harmonisk familj hör till en av livets vackraste upplevelser. Tyvärr är inte familjerna längre så homogena och enhetliga, som man var van att se dem – längre tillbaka i tiden. Familjen har uppgiften att vara en drivande kraft i både Kyrka och samhälle. Föräldrarna kan fullfölja denna uppgift genom att låta familjegemenskapen och hemmet bli barnets första kyrka. Människan är en person som föds in i en familj, i ett skeende som redan pågår. Vi kan inte välja våra föräldrar – vi får dem till skänks. Barnen är en gåva all planering till trots. Vi har vår släkt, antingen vi vill eller inte. Vi tillhör en familj oavsett alla andra omständigheter.

Hur kan denna heliga familj – Maria, Josef och Jesus vara ett föredöme för oss kristna i allmänhet och särskilt för de kristna familjerna? Jo, det som utmärker den heliga familjen är, det som skall utmärka varje kristen människa - i själva verket en obeveklig förtröstan på Gud - Han som leder var och en av oss och ger alla - kvinna eller man - ett personligt uppdrag. Maria och Josef kände sej som, och var troende judar och besläktade med sin fader, Abraham. I all sin vishet och oändliga godhet leder Gud oss och vårt svar kan endast vara - villkorslös lydnad och tillit. Det var självklart för Josef och Maria, att gå upp till templet med Jesus vid påskhögtiden. Naturligt och enkelt säjer detta något om den Heliga Familjens Anda och tradition. De levde av Israels tro och de levde sin vardag med stöd av Herrens lag.

Med handen på hjärtat talas det inte i vår tid - för mycket om – vad vi ”känner för” och ”för lite om” våra skyldigheter som kristna människor och våra skyldigheter mot dem, som vi bör ha som ideal och stöd i våra försök att leva som kristna. Det idealet och det stödet finns i allra högsta grad hos Maria, Guds Moder.

En gång när jag var ung träffade jag en man, som berättade för mej hur han klarat både sej och sin familj igenom mycket svåra tider och stora lidanden. ”Hur bar ni er åt?” frågade jag. Han tittade allvarligt på mej och svarade – ”Vi bad högt eller tyst tillsammans eller enskilt, som det passade sej.” För den familjen var det självklart att be böner ur den traditionella katolska böneskatten – rosenkransen, litanior och tillbedjan (när det fanns möjlighet). När jag tänker tillbaka på vad jag fick höra en gång för så länge sedan och tänker på vad som står i dagens ev. så framgår det klart - att denne man med familj - levde av sin tro och i sin tro – på samma sätt som Maria och Josef.

Att föra tron vidare, är inte alltid en självklarhet för alla. Det är viktigt att denna betydelsefulla föräldrauppgift fördjupas och utvecklas. Dagens ev. om den Heliga familjen kan dessutom ge oss en impuls och vara ett föredöme i det livslånga lärandet.
AMEN


* * * * *

Predikan Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet, Ev. Lk. 1,26-38, Årg. C
Lund 8/12 -09


”Gud såg, att allt som Han hade gjort var mycket gott.” (1Mos 1,31). Med detta omdöme: ”Det var mycket gott”, slutar den första skapelseberättelsen. Vad Gud gör, är inget fusk, inget hafsverk, ingen halvmesyr; vad Gud gör, är fint och vackert, och ljust. För alla gäller detta omdöme om människan, som det sista och högsta av Guds skapelseverk – hon är skapelsens krona.

Bara en enda flyktig blick i en dagstidning försöker motbevisar detta lysande omdöme. Där läser vi om krig, svält, överfall och mord. Är människan och världen verkligen god? Frågar vi oss. Världen och människan är god, men genom synderna blir allt kaotiskt. Den österrikiske diktaren Grillparzer följer utvecklingen med syndafallet som han uttrycker som: Humanitet utan gudomlighet, det vill säja en mänsklighet utan Gud, leder till omänsklighet. Likväl ger Gud inte upp Sina omsorger, för människans frälsning. Gud är ständigt aktiv för att bekämpa ondskan.

Vad innebär då den obefläckade avlelsen för oss i dag? Det betyder, att Maria var den första människan, som blev frälst redan från konceptionen. Hon föddes alltså helt utan synd. - En händelse höljd i mystik – som alla andra under. Vi talar ofta om, att Jesus har frälst oss från synd och död. Fortfarande i dag får man uppfattningen att denna frälsning inte pågår nu, då det alltjämt finns synd och död. Man frågar sej om frälsningen är ett rent framtidsperspektiv, som kanske aldrig blir verklighet? Men inom Maria har framtiden redan inträtt: Från allra första början blev hon av Gud fullständigt frälst och befriad från synd och hon har redan före den samfällda uppståndelsen, som vi i trosbekännelsen senare erkänner, deltagit i Kristi seger över döden.

Marias avsaknad av synd - visar oss skapelsens ursprungliga skönhet - så som Gud vill ha det. ”Det var mycket gott”, fastställde Gud med en blick på sin skapelsen. Om Jesus säjer hans samtida omgivning: ”Allt Han har gjort är bra” (Mk 7,37). Det gäller även utan inskränkning för Hans mor. Maria är kvinnan, som breder ut en atmosfär av respekt, vördnad och ädelmodigt förtroende för Gud över oss människor. Genom att vörda Maria mognar vår egen hållning till vår tro inom oss.
AMEN


* * * * *

Predikan Alla Själars dag, Ev. Joh. 6:37-40, Årg. B
Lund 2/11-09


När man frågar människor i dag: Tror Du på Gud?, så får man många gånger till svar: Jo visst, jag tror på Gud, men jag går inte i Kyrkan. Då undrar man om den som svarat på frågan, tror på något annat än sin egen uppfattning. Att tro betyder inte att tycka eller ha åsikt om något, utan att lita på någon – till och med ha blint förtroende för att Kristi ord är pålitliga. Först ur ett innerligt och kärleksfullt förhållande till Gud, uppstår tron på honom.

Redan i senjudendomen fanns den åsikten, att man kunde hjälpa de döda genom förbön så att de blev befriade från sina synder (2 Mackabeerboken, ett tillägg till GT). I NT finns en antydan om att Gud i sin godhet ger människan möjlighet till rening – till och med efter jordelivets slut: ”Själv skall han dock räddas, men som ur eld.” Som det står i 1 Kor 3,15. I början av ev. sa Jesus till folket: ”Alla som Fadern ger mej skall komma till mej och den som kommer skall jag inte visa bort, för jag har kommit för att göra Guds vilja”. Samma betydelse kommer igen i andra versen – vi behöver inte vara oroliga, vi blir väl omhändertagna när vi lämnar jordelivet.

Jesus Kristus har helgat människolivet genom att själv bli och leva som människa. Han har också förvandlat döden - han har gjort det genom att låta sej dödas och själv stiga ner i det djupaste mörker –”nerstigen till dödsriket” ber vi i trosbekännelsen. När Jesus uppstår från det döda, innebär inte hans seger att den fysiska döden avskaffas. Men döden förändras genom Kristus – från att vara det obönhörliga slutet till att bli något annat och bättre. Bön för de avlidna har alltid funnits i den kristna Kyrkan. Genom bön och genom att frambära Kristi frälsningsoffer i den heliga mässan för de döda kan vi hjälpa dem i deras reningsprocess i skärselden och de kan be för oss. Alla själars dag är den stora böndagen för våra avlidna släktingar och vänner och för alla avlidna som ännu behöver våra förböner.

Både Alla Helgons dag och Alla Själars dag gör läran om livet efter detta, och om den kristna gemenskapen i Gud lättare att förstå. Dessa helgdagar kan stimulera oss till eftertanke om vår egen situation nu och inför evigheten. Samtidigt görs vi mer medvetna om – det stora sammanhang, som vårt eget lilla liv ingår i – nämligen De Heligas Gemenskap. AMEN


Jungfru Marias tempelgång Sak.2,10-13; Lk.1,46-55; Mt.12,46-50.


Lund 21/11 -12

Från öst-kyrkan kommer vördnaden förvår Fru, och från det hållet mottog vi också Jungfru Marie tempelgångsminnesdag. Där firades den sedan slutet av 600-talet. I väst-kyrkan antog påven Gregorius XI minnesdagen år 1372 vid det påvliga hovet i Avignon.

Vadär det då vifirar,på minnesdagen Maria tempelgångs dag?Jo,följande: jungfru Marias föräldrar, Joakim och Anna, hade länge varit barnlösa, när de sedan fick sin dotter, uppenbarade sej en ängel för Marias mor. Minnesdagen firar det faktum attMarias föräldrar förde henne till templetvid mycket unga år och överlämnade henne att bo där under en längre tid som tempelvigd Gudskontemplerande jungfru.

Varibestår minnesdagens speciellaskönhet? Maria var den utvalda före tidernas begynnelse, från vilken Messias skulle födas. Templet var den enda platsen i det gamla förbundet där offer frambars till Gud. NärMaria mottogsi templet, tog man detförsta stegetför att uppfylla löftet att Messias skulle komma till den sanna religionen. Det varhoppetsmöte medverkligheten.

I första läsningen hörde vi Herrens ord till profeten Sakarja; fritt tolkat lyder det såhär: ”Var glada och jubla – jag kommer för att bo hos er. - Många folk skulle den dagen sluta sej till Herren och bli Hans folk. Jag tar min boning hos dej… säjer Herren.”I evangeliet säjer Jesus Kristus: ”att vi skall älska inte bara våra närmaste, utan även alla som gör Hans himmelske faders vilja.” På den heliga Marias inrådan skall vi därför be, att varje kristenger sin trotill den sanne guden ochi ettklart vittnesbörd ge uttryck förvår kärlektill nästan. Mellan kärleken till Gud och kärleken till vår nästa finns en oskiljaktig relation –den helige Andefinns absolut med i den relationen.

Citat av Josemaria Escrivá: Sök kontakt med den helige Ande,Den Storesom vi tyvärrsåofta går förbi.Hanvill helga dej.Hanär Guds tempel. – Den somtröstarbor i din själs innersta: Lyssna på Hansråd och beakta dem noga.
AMEN


Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet A 2013 Ev. Lk. 1,26-38.
Lund 9/12 2013


”Gud såg, att allt som Han hade gjort var mycket gott.” (1Mos 1,31). Med omdömet: ”Det var mycket gott”, slutar den första skapelseberättelsen. Vad Gud gör, är alltså inget fusk, det är inget hafsverk eller någon halvmesyr; vad Gud gör, är något fint, vackert och ljust. För oss alla gäller detta omdöme om människan, som det sista och högsta av Guds skapelseverk – människan är skapelsens krona. 

Bara en enda flyktig blick i en dagstidning försöker motbevisa detta omdöme. I massmedia läser och ser vi om krig, svält, överfall och mord. Då frågar vi oss om människan verkligen är god? Trots allt är Människan god, men genom synderna blir allt kaotiskt. Den österrikiske diktaren Grillparzer följer utvecklingen med syndafallet som han uttrycker såhär: Humanitet utan gudomlighet, det vill säja en mänsklighet utan Gud, leder till omänsklighet. Ändå ger Gud inte upp Sina omsorger, för människans frälsning. Gud vill ständigt bekämpa ondskan. '

Vad innebär den obefläckade avlelse för oss i dag? Det betyder, att Maria var den första människan, som blev frälst redan från konceptionen. Hon föddes alltså helt utan synd. – En händelse höljd i mystik – som alla andra Under. Vi talar ofta om, att Jesus frälst oss från synd och död. Fortfarande i dag får man uppfattningen att frälsningen inte pågår nu, då det alltjämt finns synd och död. Man frågar sej om frälsningen är ett rent framtidsperspektiv, som kanske inte blir verklighet? Men, inom Maria har framtiden redan inträtt: Från allra första början blev hon av Gud fullständigt frälst och befriad från synd och hon har redan före uppståndelsen, deltagit i Kristi seger över döden.

Marias avsaknad av synd – visar oss skapelsens ursprungliga skönhet – så som Gud vill ha det. ”Det var mycket gott”, fastställde Gud med en blick på Sin skapelse.  Om Jesus säjer hans samtida omgivning: ”Allt Han har gjort är bra” (Mk 7,37). Det gäller utan inskränkning även för Hans mor. Maria är kvinnan, som breder ut en atmosfär av respekt, vördnad och ädelmodigt förtroende för Gud över oss människor. Genom att vörda Maria mognar vår egen hållning till vår tro inom oss. Maria förmedlar nåden och livet!
AMEN     


* * * * *

S:t Joakim och S:t Anna jungfru Marias föräldrar Ev. Mt. 13,18-23
Lund 26/7 2013


Jakobs proto-evangelium är en apokryfisk skrift från slut av 100-talet. Jakob lär enligt traditionen, av Gud ha fått visheten att skriva ner sin text om Joakim och Anna - Marias föräldrar. Den börjar med att berätta om Joakim, Guds moder Marias far som namnges här och observera - inte i något av evangelierna – och uppges vara ättling till Israels tolv stammar; Maria sägs också vara av Davids ätt. Joakim var gift med Anna, men tyvärr kunde de inte få några barn. Av sorg för detta drog han sej undan i öknen och fastade i fyrtio dagar. Samtidigt fick Anna, efter böner till Gud besök av en ängel som sa` till henne att Gud hört hennes böner och att hon skulle få ett barn. En ängel kom med samma budskap till Joakim i öknen – och springande välkomnade Anna honom vid stadsmurens port, när han återvände. Anna nedkom med en dotter, som fick namnet Maria.

I S:t Annakyrkan i Jerusalem visas rummet, där Frälsarens Moder kom till världen. Föräldrarnas tacksamhet var så stor, att de gav sitt barn till Guds egendom. Minnet av denna händelse firas den 21 november - Marie tempelgång. Vi hörde i första läsningen, att vi skall visa aktning för våra föräldrar så att vi länge får leva i det land, som Gud har skänkt oss. För att vi väl skall kunna förvalta det kristna arv vi fått genom dopet och konfirmationen.

Vi kristna bör i största möjliga utsträckning leva ett liv präglat av Guds barmhärtighet. Så att vi får goda möjligheter att stärka vår kallelse. Varje kristen skall alltså anstränga sej, att vara som en dotter eller en son till vår Fader. Det är två saker, som är avgörande stödpunkter för det kristna livet. Dessa stödpunkter är nämligen vårt inre liv och att vi lär oss vad trosläran innehåller.

Vårt inre liv är så oerhört viktigt för oss – detta som vi allt för lätt glömmer bort – när vi jagar iväg till ännu ett måste. Det är inte frågan om något mörkt och instängt, utan om det inre livet hos oss vanliga kristna – just då när vi befinner oss i gatulivets vimmel och ute i friska luften. Vi människor som hela tiden försöker hålla oss i Kristi närhet – på gatan, på jobbet, i familjen och när vi kopplar av – alltså i den grå vardagen – för oss kan det vara svårt att vara i Kristi närhet. Men trots ev. svårigheter måste vi dock intensivt arbeta oss fram mot det nödvändiga - att vara bönens människor och umgås med Gud på ett sådant sätt att vi görs så gudomliga som möjligt. Så levde Guds Moder Marias föräldrar Joakim och Anna. AMEN

* * * * *

S:t Birgittas himmelska födelsedag Ev. Lk. 6,20-26 Lund 23/7 2013   Den heliga Birgitta Sveriges skyddshelgon levde i 1300-talets katolska Sverige, för c:a sjuhundra år sedan. Hon kom från en adelssläkt och hade fått en mycket from uppfostran. Birgitta själv hade en stor barnaskara och bar ofta själv hela ansvaret för förvaltning och drift av den stora gården Ulvåsa där familjen bodde. Hon lät uppföra en särskild byggnad för fattiga och sjuka och tog själv aktiv del i vården. Birgitta lät sina unga döttrar följa med på sjukbesöken för att de tidigt skulle lära sig - att tjäna Gud i de fattiga och sjuka. Den hel. Birgitta stöttade också dem som kommit på sned i samhället, t.ex. f.d. prostituerade hjälpte hon till en ny start i livet. Birgitta kunde konsten att lyssna på alla människor hög som låg. På det sättet var hon som Jesus Kristus – en människa för andra – ett föredöme för oss kristna. Birgittas världsryckte grundar sej på hennes kärlek till Kristus och Kyrkan och dessutom hennes mod inför världsliga herrar och kyrkliga dignitärer - hennes omsorger om andra och hennes glödande fromhet och nyktra realism.

För Birgitta var påvens ställning som kristenhetens överhuvud ett självklart faktum. Många uppriktiga kristna på 1300-talet stördes av att påvarna levde ett liv, som inte stämde överens med deras kallelser som Kyrkans tjänare. Påvens gudomliga myndighet blev ett problem för dessa människor. Den hel. Birgitta tillrättavisade skarpt påvarna flera gånger. Men hon tvivlade aldrig på deras auktoritet och myndighet i andliga frågor. Birgitta var alltid lojal mot påvestolen – hon betraktade den som Guds tron i världen och påvarna som Kyrkans överhuvud.

I sina uppenbarelser hörde Birgitta Gud förkunna, att Han ville inviga henne i sina rådslut och genom henne göra dem bekanta för världen. Hon skulle alltså leva sitt liv för uppgiften - att vara Guds språkrör. Låt oss nu med den hel. Birgitta som förebild – särskilt be om att den helige Andes nåd genomsyrar våra liv. AMEN

* * * * *

S:t Knut, Danmarks martyr och skyddspatron, Ev. Mt 10, 1-7 Lund 10/7 2013   Kung Knut var son till Sven Estridson och far till Karl den Gode och försökte tillträda Danmarks tron 1076, men fick då sin äldre bor Harald Hen till fiende. Knut kunde först efter hans död år 1080 bli kung av Danmark.

Med stor kraft grep han makten och förde en intensiv kamp mot i första hand rika trotsiga bönder. Knut var målmedveten och ville stödja Danmarks kulturella och religiösa liv genom att få fram den tidens reformidéer. Åtskilliga kyrkor kom till under hans tid, prästerskapets utbildning och anseende blev bättre. Danmarks ekonomi gynnades genom stöd åt främmande köpmän. Knut förbättrade även de frigivna slavarnas situation.

Kritiken mot Knuts reformiver blev allt starkare bland den konservativa lantadeln. Det var de fria bönderna som mest hade profiterat på Kyrkans och kungahusets svagheter. Kungen försökte slå ner dem med auktoritet, med en folkresning som följd. Han tog sin tillflykt till Odense på Fyn, där han blev mördad år 1086 av upproriska bönder under pågående mässa framför altaret. Kyrkan i Danmark började efter denna händelse vörda honom som martyr. I evangeliet uppmanas vi i dag, ”att gå till de förlorade fåren i Israels hus”. Knut markerade detta på sitt eget sätt - ”att himmelriket var nära” – genom att han vara stark nog att följda evangeliet – på det sättet har han blivit ett föredöme för oss alla.

Genom sitt sociala engagemang för ”de frigivna slavarna” gjorde Knut, som Jesus uppmanade sina lärjungar ”gå till de förlorade fåren som är nära er”. I början av Matteusevangeliet (kap. 5-7) får vi lära känna Jesu undervisning om Guds rike och rättfärdigheten och då särskilt genom att älska sin nästa, vilket är det kristna kärleksbudskapet – som vi kan läsa om i bergspredikan. Alla vi döpta har genom dopet fått uppdraget att sprida kärleken mellan alla människor. I dagens ev. av samme evangelist, fick vi höra en liten del av det s.k. kallade utsändningstalet. Där Jesus bland sina lärjungar valde ut tolv män, som han förberedde för ett visst uppdrag – som han senare skulle kalla apostlar. När Jesus sände ut apostlarna, betydde det att de som fått detta uppdrag ”i hans frånvaro och med hans fullmakt”, skulle handla så – som Jesus själv skulle ha gjort, om han varit närvarande. – Förkunna därför på er väg bland era medmänniskor att himmelriket är nära. AMEN

* * * * *

Onsdagen i Påskoktaven 3/4 2013   Lk. 24,13-35

Samma dag som aposteln Petrus upptäckte att Jesus inte var i graven – gick två andra lärjungar till byn Emmaus som ligger en mil från Jerusalem. Många gånger ber man i bibeln, att Gud skall visa oss människor Hans vägar. Själv säjer Jesus att Han är vägen och att det kristna livet är en vandring.

På de båda lärjungarnas väg till Emmaus närmar de sej en främling, som de inte förstår vem det är. Lärjungarna började tala med honom om allt det märkliga som hänt i Jerusalem. De gav verkligen uttryck åt sin stora besvikelse över detta som hänt dem.  Ett märkligt samtal växte fram. Lärjungarna talade med Gud om Gud. Men då började den ”okände” förebrå dem deras otro. Sedan undervisade Han dem - och gick igenom det skriften sagt om Messias och hur Han måste bli förkastad och lida för att vinna seger.

Lukas nämner i ev. de tre huvuddelarna av judarnas heliga Skrift: lagen, profeterna och ”skrifterna” för lärjungarna. Meningen med detta är att visa att hela Skriften vittnar om Kristus, Guds Smorde. Så vandrade lärjungarna och främlingen vidare. De två vandrarna hade knappast tid att se på de vackra omgivningarna de passerade. Så upptagna var de av att lyssna till ”främlingen” (Jesus), när Han ”öppnade skrifterna” för dem och de fick se Guds plan och mening med Sin Messias. Det blev kväll och man började komma fram till byn, deras mål för vandringen. De båda lärjungarna övertalade främlingen, att stanna över natten hos dem. De gick in i huset och lade sej till bords. Som om Han vore värden, tog främlingen brödet, välsignade det och bröt det. Då kände lärjungarna igen Jesus. Men i samma stund var han borta.

Det vi hört visar för oss vad den första församlingen byggde tron på. Den tomma graven var ett faktum, Jesus själv sökte upp sina lärjungar och visade sej för dem. Men för att klargöra att det var Han och få dem förstå betydelsen av uppståndelsen, behövdes det mer. Det var nödvändigt för dem, att förstå skriften. Med hjälp av dessa vittnesbörd, kunde man se och tro! Dessutom behövde man gemenskapen i måltiden – kommunionen. Att tro på uppståndelsen är att tro på den levande Herren, som kommer till oss i kommunionen.  Då öppnas våra ögon. AMEN     

* * * * *

Tisdagen i Påskoktaven 2/4 2013   Ev. Joh.20,11-18

När vi än en gång har fått fira Påsk och i tacksamhet mot vår Herre kan instämma i dagens kollektbön, om att Gud skall hela oss i dopet och hjälpa oss till vår fulla frihet – så skall påskens glädje mynnar ut i den himmelska glädjen.

Petrus och lärjungen Johannes skyndade sej ut till graven.  De såg bindlarna och duken ligga där. Att det inte var fråga om en gravplundring, måste de ha förstått. Men de gick hem – som Lukas säjer – utan att riktigt veta vad de skulle tro.

Kvar vid graven står Maria ensam och gråter. Fortfarande är hon säker, på att någon burit bort den döda kroppen. Till slut gick Maria fram till graven och fick böja sej ner, då gravöppningen bara var ungefär en meter hög. Där fick hon se två vitklädda gestalter i graven. De satt på bänken där Jesus legat. Hos ev. Johannes kallas de för änglar. Hos Lukas och Markus kallas de för män. Det är karakteristiskt för bibelns sätt att tala om änglar. De är Guds budbärare. De kommer i Guds ärende, som alltid är mycket viktigt.

När Maria förklarat varför hon grät, såg hon att det stod en gestalt utanför graven. Mannen frågade varför hon grät. Maria trodde att det är den man som hade hand om trädgården, och frågade honom om han visste var Jesus blivit lagd. Mannen tilltalade henne med Maria – det var alltså Jesus hon talade med utan att förstå vem det var. När Maria tilltalades med sitt namn kände hon igen Jesus. Ordet träffade henne i hjärtat och Jesus sa´: ”Rör inte vid mej, jag har ännu inte stigit upp till min fader”. Antagligen trodde Maria att Jesus vänt tillbaka, för att åter vandra med lärjungarna som förut. Men Jesus sa´ till henne att det inte var den gemenskapen, som nu ligger framför dem. Han var på väg till sin fader.

Nu väntade ett stort arbete för lärjungarna. Det arbetet var att i Kristi Anda ge det kristna budskapet vidare till alla och samtidigt få tron att växa i deras gemenskap och i deras hjärtan, med hjälp av den näring som kom från det Andliga livet. Låt det sinnelag råda hos er som fanns hos Jesus. Ödmjukheten förblir vägen till hjärtats frid och Påskglädje.  

Amen

* * * * *

Lucia, jungfru och martyr 2Kor 10,17- 11,2; Mt 25,1-13 Lund 13/12 2012 Konv. Den ståndaktig jungfrun Lucia, som för sin tros skull fick ögonen utstungna och brändes på bål i Sicilien, under Diocletianus förföljelse omkr. 304. Hennes namn betyder ”ljus”; att hennes dag infaller under den mörka vintern förklarar att hennes minne blivit så levande här i Sverige.

Hur vi tänker och gynnar olika saker i våra dagliga liv är viktigt. Ibland kan man ställa sej frågan, varför vi människor låter vissa tankar gå före andra? Ofta låter vi de dagliga sysslorna och funderingarna ta´ alltför stor plats hos oss. Då blir vi insnärjda i dem och kommer inte vidare, med våra skyldigheter mot Gud. Det kan vara svårt för oss att se bortom det vi har för ögonen, men faktum är att det osynliga för människan är den enda verklighet som kommer att bestå. Allt som är omkring oss nu i dag kan vara borta i morgon. Det enda som kommer att finnas till är Guds levande ord och kärleken.

De tio flickorna i ev. hade blivit bjudna på bröllop och skulle bära ljus i festtåget, som skulle möta brudgummen. Ofta blandas här detaljer ur vardagen med små drag, som understryker vad Jesus vill säja. Brudgummen är förstås Jesus. Bröllopet i ev. skall vara en bild av glädjen i Jesu rike. De som var inbjudna och väntade var lärjungarna och nydöpta kristna. Denna liknelse handlar om Kyrkan, som väntar på sin Herre.

De fem flickor som inte hade olja till sina lampor, är de kristna - som tror att de är väl insatta i tron. Men trots allt var det något nödvändigt som saknades – det var ljuset på livets väg mot glädjen i Jesu rike. Tåget med brudgummen drar förbi, flickorna som hade olja till sina lampor ansluter sej, man kommer till bröllopet och man kommer in och dörrarna stängs. De som kommer sedan bankar och får svaret: Jag känner er inte. Samma ord, som man kan läsa i bergspredikan i Mt. 

Är man inte redo att stå för sin tro, när Jesus kommer. Då är det för sent att ordna detta - i det ögonblicket, som Han kommer. Vi behöver vårda oss själva i god tid innan. Vår Herre säger inte tydligt vad det är. Men allt Jesus Kristus tidigare sagt, påminner oss om Hans villkor. Villkoren är den tro, där han talar om att Han är Messias, den levande Gudens Son. AMEN        

* * * * *

Franz Xaver, präst minnesdag (1506-1552)

Läsningar Jes. 29,17-24; Ps 27,1,4,13-14; Mt 9,27-31;

Lund 3/12 2012 Konv.

Franz Xaver var en banbrytande romersk-katolsk missionär född i Navarra i nuvarande Spanien. Den då 19-årige unge mannen åkte till Paris för studier. Han delade bostad med en spansk adelsman och f.d. officer, Ignatius av Loyola. Tillsammans med fyra likasinnade avlade han ett löfte om fullständig fattigdom. Jesu sällskap, jesuitorden var bildad. Han ledde omfattande missionsuppdrag. Franz var inflytelserik i spridningen av den  katolska tron främst i Indien och Japan, och områden som ännu inte besökts av kristna missionärer. Han lär med egen hand ha döpt över 30 000 nya kristna i Asien.

Franz Xaver är ett föredöme för oss idag i två avseenden: 1) Han är ett klart och tydligt vittnesbörd för den andliga verkligheten. 2) Genom hans arbete blev många inte bara kristna, utan även andra motiverade, för att finna och söka engagerade människor.

Från dagens evangelium minns vi, att två blinda följde efter Jesus och ropade: ”Davids Son, förbarma Dig över oss!” Jesus gick in och de blinda männen kom till Honom. Han frågade dem: ”Tror ni, att jag kan hjälpa er?” De svarade: ”Ja, Herre vi tror.” Jesus rörde vid deras ögon och männen kunde se igen.

Det är sådana händelser, som evangelisten vill framhålla. Människor som tror. De erkänner Jesus, på grund av att Han kallas för ”Davids son”, d.v.s. Messias. Tron öppnar vägen för oss, så att vi ser kraften i Guds rike och upplever Hans helande närvaro i våra liv. Barmhärtighet är något mer än medkänsla – t.ex. sympati med den sjuke. Men barmhärtigheten går längre, barmhärtigheten tar bort lidandet. I Jesus ser vi fullheten av Guds nåd och kraften i Hans rike – med makt att rädda från död och förstörelse, att förlåta synder och lyfta bördan av skuld och att läka skröpligheter och befria de förtryckta. Jesus vägrade aldrig att ge Guds nåd till dem som uppriktigt sökte det. 

När de två blinda kom till Jesus, frågade han dem, om de trodde på att Han kunde göra dem seende. Detta för att de skulle styrkas i sin tro på Hans makt. Deras tro växte när de svarade ja på Hans fråga. Kristus återställde deras syn – både fysiskt och andligt blev de stärkta i sin tro på Jesu rike. AMEN      

Från ev. minns vi officeren i Kapernaum, som sa´ till Jesus ”min tjänare ligger förlamad hemma med stor smärta”. Jesus sa´ till honom: ”Jag kommer och botar honom”. Officeren svarade: ”Herre, jag är icke värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord så blir pojken frisk”. Den som sökte Jesus var hedning och inte jude, en officer iden romerska armén, som utnyttjade folket. Det var inte religionen eller längtan efter Gud som drev honom, utan behovet att lindra tjänarens lidande, som fick honom att söka Jesus. Vår Herre hade inga fördomar. Han krävde inte något först, utan accepterade och lyssnade på den romerske officerens begäran. Svaret från Jesus överraskade honom, då det inte stämde med hans förmodan. Officeren förväntade sej inte att Jesus skulle gå till hans hus. Han skulle känna sej ovärdig i en sådan situation: ”Jag är inte värdig att du går in under mitt tak” sa´ han till Jesus.

Officeren såg att Jesus hade en övernaturlig auktoritet, som kom från Hans lydnad till Gud vår Fader. För officeren var sambandet mellan lydnad och auktoritet uppenbar. I dag blir många människor osäkra och förlorar sin tro. De lyssnar till världen och frågar: ”Varför ändrar inte Kyrkan sin lära och undervisning.”? Vissa tror att Kyrkans lära beslutas i omröstning. Men Kyrkan är Kristi kropp, som är under auktoritet. Kyrkan måste lyda Gud! Den kan inte göra nya läror. Om det blev så, skulle Kyrkan förlora sitt anseende och bara bli en åsikt av många. AMEN 

* * * * *

Jungfru Marias tempelgång Sak.2,10-13; Lk.1,46-55; Mt.12,46-50.

Lund 21/11 -12

Från öst-kyrkan kommer vördnaden för vår Fru, och från det hållet mottog vi också Jungfru Marie tempelgångs minnesdag. Där firades den sedan slutet av 600-talet. I väst-kyrkan antog påven Gregorius XI minnesdagen år 1372 vid det påvliga hovet i Avignon.

Vad är det då vi firar, på minnesdagen Maria tempelgångs dag? Jo, följande: jungfru Marias föräldrar, Joakim och Anna, hade länge varit barnlösa, när de sedan fick sin dotter, uppenbarade sej en ängel för Marias mor. Minnesdagen firar det faktum att Marias föräldrar förde henne till templet vid mycket unga år och överlämnade henne att bo där under en längre tid som tempelvigd Gudskontemplerande jungfru.

Vari består minnesdagens speciella skönhet? Maria var den utvalda före tidernas begynnelse, från vilken Messias skulle födas. Templet var den enda platsen i det gamla förbundet där offer frambars till Gud. När Maria mottogs i templet, tog man det första steget för att uppfylla löftet att Messias skulle komma till den sanna religionen. Det var hoppets möte med verkligheten.

 I första läsningen hörde vi Herrens ord till profeten Sakarja; fritt tolkat lyder det såhär: ”Var glada och jubla – jag kommer för att bo hos er. - Många folk skulle den dagen sluta sej till Herren och bli Hans folk. Jag tar min boning hos dej… säjer Herren.”  I evangeliet säjer Jesus Kristus: ”att vi skall älska inte bara våra närmaste, utan även alla som gör Hans himmelske faders vilja.” På den heliga Marias inrådan skall vi därför be, att varje kristen ger sin tro till den sanne guden och i ett klart vittnesbörd ge uttryck för vår kärlek till nästan. Mellan kärleken till Gud och kärleken till vår nästa finns en oskiljaktig relation – den helige Ande finns absolut med i den relationen.

Citat av Josemaria Escrivá: Sök kontakt med den helige Ande, Den Store som vi tyvärr så ofta går förbi. Han vill helga dej. Han är Guds tempel. – Den som tröstar bor i din själs innersta: Lyssna på Hans råd och beakta dem noga. AMEN

* * * * *

De heliga Skyddsänglarna - 2 oktober 2012 Mt 18,1-5,10

Vår Herre har tilldelat änglarna rollen att vara människornas följeslagare och beskyddare. Denna uppgift har en stark förankring i både GT och NT. Från första början vördade Kyrkan änglarna, mycket tidigare än när man började vörda martyrerna. Aposteln Petrus blev fängslad och sedan befriad på ett fantastiskt sätt (Apg. 12,6). När lärjungarna sedan hörde en knackning på dörren, trodde de att det var ”Petrus ängel” som kom (Apg. 12,15). Särskilt under medeltiden fick tron på änglar stor betydelse. Eremiter och kvinnor som levde ensamma kände tydligt deras närvaro. Många fromma människor talar dagligen med sina skyddshelgon. Änglarna är våra livvakter, sända för att skydda oss och visa oss vägen mot det slutliga målet.

Vi påminns om änglarna i början av mässa, när vi läser bönen om förlåtelse. Vi ber våra medkristna, och dessutom ”Guds änglar och helgon” om deras förböner om syndernas förlåtelse för oss. Vi kristna behöver i allra högsta grad varandra och då även helgonen och änglarna. De ger oss sitt stöd och håller oss uppe, och för fram våra böner inför Guds tron i himlen. När vi fyllda av ånger över våra synder vänder tillbaka till Gud, gläder sej helgonen och änglarna. I evang. berättas om änglarnas glädje över de syndare som vänder om mot Gud. Samtidigt sörjer de över alla våra synder, som vi gör oss skyldiga till.

Under mässans höjdpunkt på altaret, är naturligtvis änglarna med, liksom i tillbedjan och genom försångarna. Preftationsbönen eller inledningsbönen avslutas med en erinran om änglarnas bön inför den himmelska tronen. Församlingen svarar med det trefaldiga Helig. I vardagen och särskilt vid fara skyddar änglarna oss människor. Änglarnas finaste uppgift är tillbedjan och lovsång. En fördjupad tro på änglarna bör vi ivrigt be om. Därför att våra skyddsänglar i himlen, alltid ser vår himmelske Faders ansikte. Lär oss att be, så som Kyrkan bad på ”Ärkeänglarnas dag” i Lördags: ”Låt oss här på jorden leva under änglarnas beskydd, så att vi en gång kan tillbe Dig tillsammans med dem i himlen.” AMEN

* * * * *

Det Heliga Korsets upphöjelse - 14 september 2012 Ev. Joh. 3,13-17

Festen Korsets upphöjelse har sitt ursprung i att man fann Jesu Kors på Golgata-kullen. Denna fest som började firas på 300-talet, har sedan visat vägen till folkets hängivna vördnad för Korset. Genom festen börjar Korsets stora betydelse bli riktigt tydlig. Det fortsätter sedan att vara ett mycket markant tecken. Under Kyrkans första århundraden visades Korset utan den plågade Jesu döda kropp. Det smyckades och placerades inför de kristna, som en symbol för Jesu seger. Festen spreds så småningom i hela Kyrkan.

Ur evangeliet hörde vi: så älskade Gud världen att Han gav den Sin ende Son, så att de som tror på Honom … får evigt liv… Ur filipperbrevet hörde vi: Han gjorde sej ödmjuk och var lydig ända till döden. Vår Herres Kors är inte bara symbolen för allt det, som människor kan göra och gör mot varandra. Jesu Kors är inte bara tecknet på att meningslöst döda en oskyldig. Vår Herres Kors är rättare sagt tecknet – som blivit uppenbarelsens gåva, kärleken, nåden, och Guds förbarmande med oss människor.

Jesus Kristus Den korsfäste som hängde på korset var inte den som misslyckades, utan den som övervann Korset.

Korset gör oss medvetna om att det ofta inte är så enkelt här i livet. Det finns svårigheter som måste accepteras och hanteras, varje problem bör lösas på sitt sätt. Det ligger i vår natur, att vi känner rädsla och osäkerhet inför livets svårigheter. Vi frågar oss ofta: kan vi gå iland och få bukt med detta eller är svårigheterna för stora för oss? Denna fråga ställs på ett särskilt sätt inför våra ögon, när vi kristna ärar korset på det sättet vi gör och varför det betraktas bland oss som frälsningens tecken. Korset åskådliggör för oss ett stort lidande, men det visar även en Man - som inte bröts sönder och samman av lidandet. Korset visar en Man - som tog korset på sig och behärskade det.

När vi nu i dag vid Festen Det heliga Korsets upphöjelse firar eukaristin - skall vi åter bli medvetna om - att vi möter Herren själv och att vi i himmelens härlighet får möta den upphöjde Herren. Denne upphöjde Herre, som i döden har givit oss sin kärlek, blir nu levande och i allra högsta grad närvarande bland oss. Under tecknet av bröd och vin vill Han bli mottagen – och i det brutna brödet kan vi känna igen Honom – när vi är beredda att ta´ emot Honom. Då visar sej Herren, som genom hela sitt liv har visat oss sin vilja att dö för oss. Han är den som i allt uthärdar samma verklighet, som även tynger oss och att Kristus är Den som hjälper oss att bära livets Kors. Korset sammanför oss alltså med frågan om vårt eget liv, som vi grundar vår identitet på. AMEN

* * * * *

Sjuttonde Söndagen u.å. 2012 Ev. Joh. 6,1-15

I dag lever de flesta människor långt från lantbruk och djurstallar. Lantbruket har blivit en fråga om moderna kraftfulla maskiner och djurstallarna har förvandlats till kött – och mjölk-fabriker. De flesta av oss är inte heller direkt beroende av hur skörden utfaller. Därför är det lätt att tro, att det endast är pengar som behövs för att få mat på bordet. I den situationen är det svårt för oss att inse och förstå att det ytterst är Gud, som ger oss den föda vi behöver. Våra mänskliga mödor kan inte producera en enda potatis, ett enda salladsblad eller ett enda sädeskorn, om inte Gud ger växten – förutsättningarna - för att det växer. Det är nödvändigt att Gud i Sin godhet gör jorden fruktbärande - låter det regna och låter solen skina. Naturligtvis har människans arbete och möda - sin mycket stora del i det hela, men det är Gud som ger växten. Vår Skapare fortsätter att skapa och uppehålla Sin skapelse - alla dagar - till tidens slut.

Låt oss därför uthålligt be bordsbönen, så att vi förstår hur viktigt och nödvändigt det är att visa vördnaden för Gud i bön före maten och i tacksamhet mot Honom efter maten. Evangelisten Johannes vittnar om Guds stora generositet, när han berättar om brödundret vid Galileiska sjön i dagens ev. Där gav Jesus många människor bröd och fisk. Det är svårt för oss att förstå – att så många kan bli mätta av bara två fiskar och fem bröd – men för Gud är allt möjligt.

Vi märker dessutom, att Jesu åtgärd för mångfaldigandet av bröden beskrivs i ord som påminner om eukaristin. ”Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut åt dem som låg där så mycket de ville ha” (Joh. 6,11). Som hänvisning i tiden nämns: ”Det var strax före judarnas Påskhögtid” (Joh. 6,4). Detta bör påminna oss om, Israels befrielse från slaveriet i Egypten. Och Han ser det gamla messianska löftet uppfyllas, vilket innebär följande: ”Herren din Gud, skall låta en profet lik mig träda fram hos dig ur dina bröders led. Honom skall ni lyssna till … Jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall förkunna för dem allt vad jag befaller honom” (Femte Mos. 18,15,18). Denna anspelning på eukaristin är det yttersta tecknet på Guds generositet, som vi firar varje Söndag i den heliga mässan. I eukaristin delar Kristus med sej inte bara av det Han har. Dessutom skänker Han sej själv som gåva. För det är Hans kropp vi tar emot och som vi blir förenade med. Vi kristna är kallade till att vara Guds avbild. Vi är inbjudna att inspireras av Hans givmildhet. På många sätt kan vi uttrycka frikostighet. Med vår dyrbara tid kan vi vara generösa. Då protesterar någon högt och säjer: ”Men tid är det enda vi inte har!” Ja, det är helt riktigt - tid har vi ont om. Trots allt kan Gud förvandla den lilla tid vi har. Skänker vi vår dyrbara tid till Gud, kan Han göra underverk. Gud skänker oss inte åtta dagar i veckan, men Han gör det på ett annat sätt. Om vi har verklig kontakt med Gud kan vi känna att ”evigheten är mitt i tiden”, som karmelitbrodern Wilfrid Stinnissen i Norraby uttrycker det. Vi människor kan förmedla Guds givmildhet, men förutsättningen är att vi vågar tro på Kristus. Gud låter det ske under för att vi människor skall bli troende.
AMEN


* * * * *

Pingstdagen 2012  Ev. Joh. 15,26-27; 16,12-15

Luft är något absolut nödvändigt för oss människor. Får vi inte luft dör vi. Ju större kapacitet våra lungor har, desto mer orkar vi prestera rent fysiskt. Ger vi oss upp på höga höjder, där luftens syrehalt är låg, måste vi ha syrgas med oss. Utan vår andning skulle vår kropp vara död. Det som andningen är för den mänskliga kroppen, det är den helige Ande för Kyrkan.

Tiden mellan Kristi - Himmelsfärdsdag och Pingstdagen kallas pingstnovenan och då man brukar be (bedja) särskilda böner till den helige Ande. Förebilden till denna sed är apostlarnas och Jesu moders uthålliga bön i Jerusalem under deras väntan på Anden, Faderns utlovade gåva (Apg. 1,4-14). När vi ber om den helige Ande utsätter vi oss för något alldeles särskilt, utan att vi vet om det. Alla våra uppfattningar och föreställningar, som inte är fast förankrade hos oss – blåser bort och vi blir omtumlade av Andens kraftiga vind. Så upplevde apostlarna den helige Andes utgjutande på Pingstdagen.

Ordet Pingst kommer från det grekiska ordet pentecoste´, som betyder den femtionde. I sju veckor har vi firat Påsk, med sju dagar i varje vecka blir det 49 dagar. Den femtionde dagen är Pingstdagen. Lärjungarna fick sju veckor på sej för att lära sej förstå hela Påskens innebörd och följdverkningar. Sedan kom det svåraste, det var att börja leva därefter. Vilka blev följderna? Detta var inte så lätt för dessa enkla män.

Uppståndelsen på Påskdagen - en verklighet som mynnar ut i den förlösande slutpunkten - Pingstdagen: Jesus Kristus lever! I och genom sina lärjungar lever Han och är verksam. Denna händelse är så omstörtande, men också så lysande och värmande, att ingen storm och ingen eld på jorden räcker till för att uttrycka det. Nu är det vi i vår tid, som behöver lära oss att förstå att Jesus lever, Han som verkligen vill vara verksam och leva genom oss.

Vi står packade som sardiner på tåg och bussar, men inte är vi nära varandra för det. Vi kan leva åtskilda från människor som vi tycker om, men ändå känna att vi är nära varandra. När Jesus uppstår är det, som om de materiella livsvillkoren bryts sönder. Endast kärlekens dimension är rådande för den uppståndne Herren. Han vill vara nära oss och ingenting kan hindra honom, att leva i och med oss tiderna igenom. Himmelfärdsdagen är en bekräftelse på att lärjungarna förstod att de inte längre var beroende av Jesu fysiska närvaro. När lärjungarna var samlade på Pingstdagen, hördes ett dån. Alla fylldes av helig Ande. - Trots att alla talade olika språk så förstod de varandra. Språkproblemen övervanns med den helige Andes hjälp. Vår tro är, att den levande Jesus Kristus, är Den som överlever ofredens, syndens och dödens makt. Den helige Ande, som Jesus utlovade utgöts över alla folk, något som förnyar och förenar allt.

Pinstdagens uppmaning är: Lev inte för dej själv. Tag den risken att Gud hör din bön, som kan resultera i en renande storm, eller som en lysande värmande eld, så att vi alla blir enhetens och gemenskapens lyhörda budbärare, vittnen till att Jesus lever. AMEN

* * * * *

Sjunde Påsksöndagen 2012 Ev. Joh. 17,11-19

Vi människor vill gärna vara tillsammans, arbeta i samförstånd och stödja varandra i vardagen. I denna gemenskap med andra, kan vi söka sanningen – fördjupa vår tro och få den att växa både i våra hemmiljöer, på arbetsplatserna och i våra församlingar. Sista Söndagen under Påsktiden hör vi ännu en gång Livets befriande budskap ur läsningarnas texter. Vi upplever, hur den första församlingen befästes med Andens bistånd, och att Jesu budskap mer och mer bredde ut sej. Vi erfar även, att kärleken är Guds kännetecken och väsen, då Gud är kärleken. Evangeliet ger oss på nytt den sista delen av Jesu avskedstal. Jesus ber för sina lärjungar om hjälp. Från förra Söndagens läsning vet vi, att fornkyrkan alltid var medveten om detta stöd, att Hon genom Honom går i land med något ”Stort” och breder ut sej bortom Jerusalems gränser.

Ur ev. hörde vi: ”Helga dem genom sanningen; Ditt ord är sanning.” (v17). Vi skall ha vår grund i sanningen, stanna kvar i sanningen, lyssna bara till Gud – ”Hans ord är sanning.” Just därför är kontakten med Gud så viktig, för att särskilja Hans stämma bland många andra. Att lyssna till Gud innebär i första hand att släppa taget om det egna och de egna föreställningarna. Det betyder att vara tyst och öppna sej, för att låta skriftens ord komma till oss. Genom att lyssna och höra på, blir vi dessutom avspändare och känsligare för våra medsystrar och medbröder och för världen. Bara så kan man förbli i sanningen, och i det avseendet blir man ”Stor”. När sanningen förblir säker, simmar man inte mot strömmen. Guds ords sanning hör av sej med en svag stämma och begär av oss, att handla i Hans Anda. Bönen som sådan, kan inte bli kvar i sin lilla tysta kammare, bönen måste vara verksam i missionen: ” liksom Du har sänt mig till världen”, säjer Kristus. Dessa ord från Jesus visar sej helt och hållet i Pingsthändelserna. När Anden kommer över de bedjande apostlarna, öppnar de sina slutna inre dörrar och kan inte annat, när budskapet om liv, glädje och sanning förkunnas.

Som kristna måste vi bli förkunnare av vår egen omvärld. Budskapet om livet kräver av oss, att vi skall leva påsklikt – att leva i den glädje, som påskundret skänker oss. Hur ofta är vi inte bara sysselsatta med att odla våra egna små problem – därför att vi avgränsar oss mer, än bemödar oss – och hur ofta förmörkar vi inte dessutom Jesu budskap. Då vi i stället med kraft skulle föra fram Hans ljusa sidor. Påskbudskapet talar ett annat språk – låt oss lyssna till det språket och handla därefter!

Därför skall vi be om den helige Andes ledning och invänta bönhörelse. Anden själv är bönesvaret, som Fadern har lovat att ge dem som ber Honom (Lk. 11,13): ”O, du helige Ande, kom, uppfyll de troendes hjärtan och tänd i oss Din kärleks eld”. Lär oss att arbeta på att bli heliga. Vi är inte del av den värld, som leds av starka känslor och åstundan. ”För deras skull helgar jag mig som ett offer” bad Jesus Kristus, ”för att också de skall helgas”. Låt oss, trots alla fel och brister, be om helighetens Ande. Inte för att vi på något sätt är fulländade, utan för att Jesus uppmanar oss att följa Honom och har givit oss löftet om en Hjälpare. Herren säjer: ”Jag skall inte lämna er ensamma: Jag skall komma till er, och era hjärtan skall glädja sig”. AMEN

* * * * *

S:t Markus, evangelist 25/4 Lund 1 Petr.5,5-14; Ps 89,2-7,16-17; Mk 16,15-20

På många predikstolar i stora kyrkor, kan man se de fyra evangelisternas symboler. Evangelisten Markus symbol är ett lejon. Denna symbol är förknippad med Jesu härkomst från kung Davids släkt. Kungörelsen av Guds Ord är baserad på de goda nyheter, som evangelisterna ville föra fram till oss. Höjdpunkten i ordets gudstjänst är förkunnelsen av evangeliet. Varje evangelist har sin syn på de händelser som skett, och sin syn på det som hänt. Men på en punkt är alla överrens: ”Gud har sänt sin Son till världen.” Han är den utlovade Messias, om detta råder ingen tvekan. Evangelisterna berättar om Jesu predikningar och Hans under, men först och främst om Hans lidande och död, och slutligen om uppståndelsen.

Markus hade tillnamnet Johannes och var son till den Maria, som ställde övre salen i sitt hus till förfogande för Jesus och apostlarna - när de skulle hålla sin sista gemensamma måltid. Då var Markus mycket ung. Tillsammans med Barnabas följde han aposteln Paulus på dennes första missionsresa till Mindre Asien c:a år 44. Senare begav Markus sej till Cypern på egen hand, där han förkunnade evangeliet. Om ödmjukhet och lidande talar aposteln Petrus i läsningen för dagens fest, men han skriver även om den eviga härligheten genom Kristus, som Gud skänker dem som upprätthåller troheten mot Kristus.

Om vi dröjer oss kvar vid den helige Markus fest och symbolen - lejonet visar det sej, att han vid den situationen då Jesus greps i Getsemane hade allt annat än ett lejons hjärta. Det berättas om Markus flykt från platsen under gripandet av Jesus. Man upplever honom då, som en misslyckad missionär, som saknade uthållighet och mod. Vi gör verkligen inte rättvisa åt Markus, om vi bara ser till händelserna i hans tidigare liv. Markus styrka ligger i att han inte ger upp. Han följde Petrus och gav honom god service som tolk. I Rom finner vi Markus, som en god samarbetspartner till aposteln Paulus, som efter tidigare oenigheter dem emellan nu har försonats med varandra.

Men framför allt har Markus i sitt evangelium lagt fram det lysande vittnesbördet, om sin stora och levande kärlek till Kristus och Hans Kyrka. Ständigt predikade han evangeliet, även om bakslag och besvikelser blev synliga, gav han inte upp. Liksom Paulus, kunde Markus upprätta en förteckning över sitt lidande. Från att ha varit en känslig ung man, blev han ett modigt vittne för Kristus, och var villig att gå Kristi död till mötes. Markus blev martyr. Med allt vad detta svåra innebar. Det finns många tolkningar av lejonet – Markus, ett uttryck som tilldelats honom som en symbol. Men det är viktigt, att vi människor liksom Markus, alltid verkligen innerligt ger utryck för ett stort mått av kärlek i vår vardag för Kristus och Hans Kyrkan. AMEN

* * * * *

Tredje Söndagen i fastan 2012  Ev. Joh. 2,13-25 Lund 10 o 11/3 -12

Templet för judarna, var den plats där de mötte Gud. I dagens evangelium läser vi om händelser, som lämnats i arv till oss av alla de fyra evangelisterna. När vidden av dessa händelser blir synliga, förstår man vilken betydelse templet i Jerusalem haft i det judiska folkets trosliv. Dagligen kom människor dit för att frambära sina offer. Icke-judar och hedningar hade inte tillträde till det egentliga tempelområdet. De kunde bara komma till förgården. Där fanns många köpmän med duvor, får och oxar till försäljning, och även växlarna med sina bord. I första hand visade Jesus vördnad för templet – den plats som Gud gjort till mötesplats mellan sej och sitt folk. Den platsen fick även lärjungarna, lära sej att vörda. Jesus uppmanade judarna att riva ner templet, sedan skulle Jesus låta det uppstå igen på tre dagar. Men han talade om sin kropps tempel, säjer Johannesevangeliet. Judarna trodde att han talade om Jerusalems tempel.

Det var otroligt att en person kunde jaga iväg alla köpmän och växlare, från templets förgård. Det var en hänförd gärning, som Jesus startade – en följd av Hans livsverk. Det kan vara frestande för oss människor att rensa Kyrkans ”åker” från allt ogräs. Men då säjer Herren: ”Det där skall ni låta bli! För det är inte säkert att ni kan skilja mellan vete och ogräs.” Vår Herre vet att många kristna fanatiker helst vill ha en Kyrka bara för en kristen elit, men vart skall då alla andra trogna kristna ta vägen och hur kommer de att må? Ofta ser andra människor ner på den katolska Kyrkan, som är en gemenskap av både helgon och syndare. Detta gäller för hela Kyrkan, för varje katolsk församling och för varje enskild kristen: Gott och ont finns alltid tillsammans i oss och endast vår Herre får rensa Kyrkans ”åker”. 

Dagens kollektbön ger oss råd, hur vi skall stärka vårt andliga liv. Hur befrias våra hjärtan från synd och hur får vi på nytt andlig glädje. Även i dag inför mötet med Jesus Kristus, behöver vi en sorts tempelrengöring. Varje helig mässa börjar därför med syndabekännelsen – med bön om förlåtelse och förbarmande. Alltid bör vi enskilt be om förlåtelse för våra fel och brister i den heliga mässan, särskilt med tanke på mottagandet av den heliga kommunionen. Outtröttligt manar oss Kyrkan, att ofta och regelbundet ta emot försoningens sakrament. Vi får inte heller blunda för Kyrkans viktiga bud, att man efter en svår synd, inte får gå till den heliga kommunionen, utan att först ha gått till bikt. Till påskkommunionen hör också påskbikten. I slutet av evangeliet står det: ”Många kom till tro på Hans namn… Men Jesus litade inte på dem, ... då Han visste vad som fanns i människorna. ”I tron är vi visserligen nära Jesus Kristus och litar på Honom. Men det förblir alltid ett visst avstånd mellan Kristus och oss. Kristus känner till vårt innersta. Till ett verkligt, förtroligt och innerligt förhållande mellan Kristus och oss hör, att vi låter oss renas och helgas av Honom – Han som tjänar oss alla, när vi närmar oss Honom – för att fira Hans död och Hans uppståndelse.    

AMEN  

* * * * *

Den helige Paulus Omvändelse årg. B 2012   Ev. Mk 16,15-18 25/1 2012 Lund   I första läsningen hörde vi om hur Saulus, som ännu rasade mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen och bad att få med sej ett brev till synagogorna i Damaskus för att få fängsla kristna och föra dem till Jerusalem. De kristna hade flytt - inte av feghet - utan i enlighet med de anvisningar som de fått av Jesus. De var alltså inte skrämda till tystnad - utan vart de än kom - vittnade de om Jesus som Messias. Saulus dramatiska omvändelse från att ha varit en mycket aktiv förföljare av de kristna, till att bli ett redskap för vår Herre och de Kristnas beskydd gick snabbt. Men omställning för Saulus och hans omgivning var inte lätt. Det gick mycket snabbt för hans nya vänner. Kunde de verkligen hänga med? De fick helt enkelt vänja sej, vid att lita på Saulus stegvis, trots att Han några dagar tidigare rasade av mordlust mot Herrens lärjungar.

När Saul närmade sej Damaskus utsattes han för ett bländande ljussken från himmelen. En röst sa´ Saul, Saul varför förföljer du mej? Saul frågade: Vem är du Herre? – Jag är Jesus, den som du förföljer. Gå in i staden så skall du få veta vad du skall göra. Med hjälp av sina färdkamrater kom Saul fram till staden. I tre dagar var han blind. I Damaskus uppenbarade sig Herren Jesus för en lärjunge som hette Ananias och bad honom att gå till Saul och lägga sina händer på honom. Ananias berättade om allt ont, han hört om Saul. Men Jesus svarade honom: ”Gå, honom har jag utvalt till mitt redskap! Jag skall låta honom veta hur mycket han måste lida för mitt namns skull. Detta var ingen lätt uppgift – vare sej för Saul eller för Ananias.

 Saul fick hela sin världsbild förändrad på vägen till Damaskus, vid sitt möte med den uppståndne Herren. För några dagar - blind av det mycket starka ljuset, tog han emot en kärleksfull inbjudan av Gud - ”att leva i tro, utan att se” (2 Kor 5,7). Fastän vår egen omvändelse förmodligen inte varit lika dramatisk, har vi fått gå igenom omvändelse var och en på sitt eget sätt. Kristendomen är inte någon bekväm väg. Det behövs åtskilligt mer än att bara vara i Kyrkan och låta åren rulla vidare. I alla kristnas liv är det den första omvändelsen – detta unika ögonblick, när man efter långt sökande äntligen inser vad vår Herre begär av oss, detta är det avgörande. Men ännu viktigare och svårare är de följande omvändelserna i våra liv. Omvändelser måste vi gå igenom gång på gång. För att underlätta nådens inverkan, är vi tvungna att bevara våra själar unga och åkalla Herren. Vi måste förmå oss att lyssna till Herren vår och Gud – och verkligen försöka upptäcka detta, som inte går så bra och be om förlåtelse. Ps 91,15: ”Han åkallar mig, och jag svarar honom”, säjer Herren. Betrakta Guds underbara omsorg om oss! Han är ständigt beredd att lyssna på oss. AMEN

* * * * *

Betraktelse 22/1 2012 Hab. 3,17-19; 1 Kor 15,51-58; Joh. 12,23-26. Böneveckan för kristen enhet. 22/1 2012 S:t Thomas Lund

Dagens första läsning är tagen ur GT och Habackuks bok. I boken utser Gud kaldeerna till sitt redskap. Abraham kom ju från Ur i Kaldeen. Så tidigt bad Gud oss människor om hjälp.

Aposteln Paulus skriver i 1 Kor, att de som lever vid Kristi ankomst blir fullständigt omdanade – lika fullständigt som när de döda uppstår. Så försvinner döden, och blir utraderad av det nya som kommer. Flyktigheten, som är förenad med allt skapat i världen, har förvandlats till något evigt. Gud har gjort allting nytt.

Förvandlingen genom Kristi seger är nära, sammankopplad med kristen enhet. Vi vet att enheten, även om den kräver mänskliga ansträngningar, framför allt är en Guds gåva. Den har sin källa i den heliga Treenigheten, där den fullkomliga enheten finns. Splittringen har försvagat det kristna vittnesbördet, men Kristus har segrat även över de makter som skapar söndring och splittring. Detta ger oss hopp och tro på att kristen enhet är möjlig. – Låt oss, tillsammans med alla kristna be om förvandling och enhet så att världen kan tro. 

Ungefär vi tiden för Jesu intåg i Jerusalem, hade ryktet om Honom spritt sig ganska långt norr ut, till de greker av judisk börd som bodde i mindre Asien. Några greker, som kommit till Jerusalem, de sa´ till Filippos och Andreas att de ville ”se Jesus”. Förmodligen var det inte frågan om enbart nyfikenhet. Hos Johannes har ordet ”se” en förfinad nyans som syftar på det inre seendet, det som påverkar vår tro. De båda grekiska vännerna gick från Betsaida tillsammans med Jesus. Jesu svar till grekerna blev detta: Flera gånger hade Han talat om att Hans ”Stund” ännu inte hade kommit. Men nu var den ”Stunden” inne. Nu skulle Guds Son förhärligas. Vi kristna vet vad det skulle innebära. Jesus Kristus skulle dö, för att genom lidandet och döden gå till sin Fader. Den helige Paulus talar om världens vishet och Korsets dårskap. I 1Kor 1,18 skriver Paulus: Korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft. Amen

* * * * *  

Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet Ev. Lk. 1,26-38 Lund 7-8/12 2011

”Gud såg, att allt som Han hade gjort var mycket gott.” (1Mos 1,31). Med detta omdöme: ”Det var mycket gott”, slutar den första skapelseberättelsen. Vad Gud gör är inget fusk, inget hafsverk och ingen halvmesyr - vad Gud gör är fint, vackert och ljust. Detta omdöme gäller om människan, som det sista och högsta av Guds skapelseverk – hon är skapelsens krona. Bara ett enda ögonkast i en dagstidning försöker motbevisa detta lysande omdöme. Där läser vi om krig, svält, överfall och mord. Är människan och världen verkligen god? Frågar vi oss. Världen och människan är god, men genom synderna blir allt kaotiskt. Den österrikiske diktaren Grillparzer följer utvecklingen med syndafallet som han uttrycker som: Humanitet utan gudomlighet, det vill säja en mänsklighet utan Gud, leder till omänsklighet. Likväl ger Gud inte upp Sina omsorger, för människans frälsning. Gud är ständigt aktiv för att bekämpa det onda. Av Gud fick Maria den nåd, som hon så troget bevarade. Gud sände sin ängel till henne och gav henne då goda nyheter om hennes framtid: "Du är utvald att bli mor till världens Frälsaren" Gud hade utvalt just henne, och ändå hade hon friheten att förkasta Guds begäran. Maria svarade: ”Se, jag är Herrens tjänarinna må det ske med mig som du har sagt". Detta svar lade grunden till något mycket stort för mänskligheten. Särskilt i vår tid, när det är så många människor, som hungrar och törstar efter Gud och söker Gud – är det viktigare än någonsin tidigare med modiga vittnen, som har kraft att föra evangeliet vidare. När Maria svarade Ja, på Guds kallelse fylldes hon med helig Ande.

Vad betyder Marias Ja, för oss i dag? Det betyder, att Maria var den första människan som blev frälst redan från konceptionen. Hon föddes alltså helt utan synd. En händelse – som är insvept i mystik, som varje annat under. Vi talar ofta om, att Jesus frälst oss från synd och död. I dag får man intrycket att denna frälsning inte pågår, då det alltjämt finns synd och död. Man frågar sej om frälsningen någonsin blir verklighet? Men inom Maria har denna redan inträtt: Från allra första början blev hon av Gud frälst och befriad från synd och hon har redan före uppståndelsen, som vi erkänner i trosbekännelsen – deltagit i Kristi seger över döden. Marias avsaknad av synd – visar oss skapelsens ursprungliga skönhet – så som Gud vill ha det. ”Det var mycket gott”, påvisade Gud med en blick på sin skapelse. Om Jesus berättar Hans samtida omgivning: ”Allt Han har gjort är bra” (Mk 7,37). Det gäller även för Hans mor. Maria är en kvinna, som breder ut en atmosfär av respekt, vördnad och ädelmodigt förtroende för Gud över oss människor. Genom att vörda Guds moder Maria mognar vår egen hållning till tron inom oss. AMEN

* * * * *

Tjugoåttonde Söndagen årg. A 2011 Ev. Mt 22,1-10 Lund 8-9/10

Vad är budskapet i den här liknelsen? Gud inbjuder alla människor till gemenskap med Honom, av sann och ren godhet och nåd. Men Han ger oss den fria viljan att själva fatta beslutet. I inget fall gäller: En gång först, alltid först! Jesus säjer: ”Kämpa för att komma igenom den trånga porten” (Lk 13,24)

Bröllopssalen fylldes med gäster. Det är liknelsens lyckliga slut, som vi nyss hörde. Festen ställdes alltså inte in. En fest som vi människor är inbjudna till. När vi förstår liknelsens bakgrund - kommer en betagande känsla - om Guds kallelse emot oss. Detta händer oss människor, därför att Gud har för avsikt och vill samtidigt dela med sej av sin glädje till de kallade gästerna. Vi får tänka oss Gud, som en Kung med omätliga rikedomar, men Han vill ha gemenskap med sina vänner. Han söker gäster, som Han vill fira tillsammans med. Därför söker Han oss människor så länge vi lever. I varje människa lägger Gud in en inbjudan till Sin fest i våra hjärtan. Vårt livs sista tanke är, att vi bör ta del av allt Gud ger oss och av all Hans glädje, som kan uppfylla oss.

När vi nu är samlade på vår Herres uppståndelses dag till Hans måltid. Låt oss då bli påminda om, att våra liv - är en inbjudan till gemenskap med den uppståndne - i Faderns oändliga och berikande kärlek. Vi ger uttryck åt vår tro på Guds berg, som vi hörde i första läsningen. När vi samlas så här, då får vi i förväg njuta av det, som slutgiltigt bör uppfyllas. Gud börjar redan här och nu (i dag) ge oss del av Sin kärlek och i Hans Andens kraft, låta allt bli bra. Därmed är vi ännu inte vid våra vägars mål. Vi måste efter festen återvända in i den grå vardagen. Vår tidigare erfarenhet av Söndagar kan och vill öppna oss och hålla oss redo för vår Guds fest, den fest som våra livs vägar leder till.

Visserligen ber vi i varje helig Mässa ”…tills Du kommer i härlighet”. Dock verkar vi vara för lite införstådda i denna övertygelse. Den avgör knappast vår tro. Men den här liknelsen om bröllopsmåltiden kan och bör på nytt väcka vårt intresse för större glädje i väntan på Guds rike. Självklart kommer Gud en gång att bedöma våra liv. Rättvisan som vi därefter kommer att få erfara av honom, är omsluten av Guds kärlek. På det sättet är vi inbjudna till en glädjens måltid. Dagens evangelium bör därför på nytt stärka oss i hopp och förtroende, eftersom Gud har inbjudit - var och en av oss, till att vara Hans gäster och till en framtid i Hans rike. AMEN

* * * * *

Birgitta av Vadstena , Sveriges och Europas skyddsp. 2011 Lk 10, 21-24. Lund 7/10

Den heliga Birgitta Sveriges och Europas skyddshelgon - Birgitta Birgersdotter föddes 1303 på Finsta gods i Uppland. Tidigt giftes hon bort med Ulf Gudmarsson lagman i Närke. De bosatte sej på Ulvåsa i Östergötland. Birgitta blev mor till åtta barn, var husfru och ledare för storhushållet på godset. Det är inte lätt för oss, som lever nu c:a 700 år efter den heliga Birgittas verksamma tid i Sverige, att förstå hur hennes andliga liv har vuxit fram. Hon såg redan som mycket ung – Gud i de fattiga, sjuka, arbetslösa och utstötta. På Ulvåsa fanns det möjligheter att ta emot och vårda sjuka. Birgitta tog själv aktiv del i vården och lät sina ungdomar vara med, för att de skulle lära sej att tjäna Gud i de fattiga och sjuka. Gud som Herre och Skapare av himmel och jord  visar sej alltid i det lilla, och i det som människan ser som obetydligt.

Några år efter maken Ulfs död år 1344, fick Birgitta en vision om ett gudomligt uppdrag - att grunda en ny klosterorden – genom som hon upplevde det - en gudomlig ingivelse. Det mest betydelsefulla i Birgittas religiösa uppenbarelser var hennes syn på mässan, som hon liknar vid en predikan om lidandet och Kristi närvaro genom nattvardens bröd och vin. Samt det mycket viktiga att människan verkligen i sitt inre, vill omvända sej till ett liv i Frälsarens efterföljd och visionen om ett nytt och bättre samhälle präglat av aktiv kärlek till vår nästa med hjälp av den helige Ande. Under tidig medeltid kom den enskildes personliga förhållande till Kristus alltmer i förgrunden.

Som änka bodde hon intill cistercienserklostret i Alvastra vid Omberg nära Vättern. Den fromhet som Birgitta mötte i klostret, präglade med tiden hennes eget religiösa liv. I Alvastra kloster låg tonvikten på ett innerligt och personligt gudsförhållande och efter Kristus stod Mariagestalten i centrum - Maria förbarmandets moder, som en förebild för oss människor. Lydnaden var något mycket viktigt för den jordnära Birgitta. Det var just lydnaden inför Gud och Kyrkan, som tidigt blev hennes ledstjärna i livet. Birgitta strävade ständigt efter att fördjupa sin tro. I dagens ingångsantifon uppmanas vi att lyssna till vad den helige Ande har att säja oss. I den gammaltestamentliga läsningen åkallade profeten Gud och vishetens Ande kom till honom. Den heliga Birgitta hade hela sitt väsen öppet för den helige Ande, som hon intensivt lyssnade till. Nu kommer de verkligt stora orden från Birgitta: ”I sina uppenbarelser hörde hon Gud förkunna, att Han ville inviga henne i sina rådslut och genom henne göra dem bekanta för världen. Hon blev alltså utsedd, att genom det liv hon levde vara Guds språkrör.”

Låt oss nu med den hel. Birgitta som förebild, be den helige Ande om ledning på vår väg genom livet och liksom Birgitta intensivt lyssna till denne Ande. Så att Hans nåd genomsyrar våra liv. AMEN

* * * * *

Predikan Fjärde Söndagen i fastan, årg. A 2011, Joh. 9,1,6-9,13-17,34-38 , 2,3/4-11

Låt oss nu föreställa oss, att vi tillsammans med vår Herre är med om några episoder ur Hans liv. Han var nämligen mycket angelägen om att undervisa sina lärjungar, Jesus ville att de troget skulle ägna sej åt att göra Faderns vilja. Lite längre fram i tiden mötte de en man som var blind från födseln. Då frågade lärjungarna Jesus: ”Beror det på hans egna eller föräldrarnas synder, att han föddes blind?” Trots att dessa män är så nära Kristus, tänkte de illa om den stackars blinde mannen. Vi skall inte bli förvånade – om vi möter andra kristna – som beter sej på samma sätt mot oss eller andra - på vår väg genom livet. Som en röd tråd genom mänsklighetens historia sträcker sej frågan om mänskors skuld, när det handlar om lidande, sjukdom och handikapp.

Bara Gud själv kan avgöra om något är rättvist eller inte. I Kristi svar på lärjungarnas fråga finns det något att tänka på: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skall uppenbaras på den blind-födde!” Jesus avvisade således helt uppfattningen om föräldrarnas eller hans skuld. I händelsen med den blindfödde existerar alltså ingen som helst skuld, varken hos hans föräldrar eller hos honom själv. Frågan om den moraliska skulden – den går Jesus Kristus helt förbi. Snarare nyttjar Jesus Kristus den blinde mannens tillstånd för att uppenbara Sin undergörande makt och utför frälsningens under.

Denna handling fick sitt ljussken av Jesu närvaro – och degen av markens damm och vår Herres saliv, som lades på den blindes ögon och som han själv tvättade av i Siloadammen (Siloa betyder utsänd) – så gav denna handling ljus – så att den blinde kunde se. Med tiden växte den blindföddes tro. Man kan uttrycka det hela så – att Kristus sände ut den f.d. blinde mannen till ett vanligt liv i samhället i stället för att tigga. Samtidigt kunde den blindfödde, berätta för alla han mötte om undret han upplevt – hur han fick sin syn tillbaka. Denna händelse - har många kyrkofäder sett som en förebild för det kristna dopet. I många avseenden liknar vår situation i dag den blindföddes. På samma sätt som han genom att tvätta av sej i dammen Siloa och fick skåda solljuset, så föds vi genom dopet in i Kristus, som är världens ljus. Trons gåva läggs som ett frö i vårt inre.

I de hårda förhören med de skriftlärda var den blindfödde mannen absolut omutlig. Han yttrade inte en smula mer än han kunde stå för. Det fanns en drivkraft i hans innersta - att följa sanningen. Han förstod att sanningen sammanföll med det ljus, som botade hans kroppsliga ögon.

Vi människor har också liksom den blindfödde blivit utsända – genom den helige Andes sakrament – konfirmationen – för att tillsammans med Kristus gå till Fadern (Joh. 14,6). Till hjälp på vår väg, har vi fått bikten (försoningens sakrament) – låt oss nu under den heliga mässan och i framtiden be om att Hjälparen den helige Ande vägleder oss. AMEN

* * * * *

Predikan S:t Johannes av Korset , årg. A 2010, ev. Mt 21,28-32, 14/12 -10

Johannes av Korset, förgrundsgestalten i kristen mystik levde mellan 1542 och 1591. Han föddes nära Avila och växte upp under mycket fattiga förhållande. Johannes inträdde i Karmelitorden år 1563. Han var mycket from och ödmjuk och arbetade ofta med de tyngsta göromålen. Att tjäna mässan, gjorde Johannes med stor glädje. Han hyste stor kärlek till Guds moder Maria och att tjäna i det fördolda och till Kristi närvaro i eukaristin. Under sin uppväxt ministrerade ofta Johannes i ett kloster i närheten av där han bodde. Där anade man redan då att det fanns något extra inom denne pojke, som så småningom skulle bli en förnyare för Karmel.

Ett citat ur ett föredrag hållet av biskop Anders Arborelius, på Newmaninstitutet 2002: Karmels mystik försöker som all annan kristen mystik hålla räkningen med båda dessa faktorer: Guds oändliga närhet till oss i vår verklighet genom inkarnationen – och vår benägenhet att fly in i illusionernas, livslögnernas och syndens overkliga värld. Karmels mystik är ett sätt att göra Kristus-mysteriet påtagligt och fruktbärande i det vanliga liv som vi människor lever. Just där inbjuds vi ögonblick för ögonblick att leva i den levande Gudens närvaro. Inte i morgon eller i en idealisk tillvaro, utan just nu ”mitt i oredan i mitt kök” som broder Lorens, lekbroder i karmelitklostret i Paris, sade så träffande.

När Jesus höll på att undervisa i templet ifrågasatte överste-prästerna och folkets äldste Hans fullmakt att göra detta. Då svarade Jesus, att Han hade en fråga till dem. Om översteprästerna och de äldste svarade på den, skulle Jesus Kristus svara på vilken fullmakt Han hade. Jesus sade: ”Dopet Johannes döpte med, varifrån kommer det, från himlen eller från människor?” Detta kunde de inte svara på. I denna fråga låg också att Jesus och Johannes hörde ihop. Då svarade Kristus med en motfråga, som handlar om de två sönerna: Den ene svarar nej, på faderns fråga, men ångrar sej och går ut och arbetar. Den andre svarar ja, men går inte ut. Guds lag lovprisas av översteprästerna och de äldste med läpparna, men inte innerst inne med hjärtat. Men de som öppet förkastat lagen, ångrade sej – publikaner, syndare och skökor. De skall fortare än de andliga ledarna komma in i himmelriket. När Johannes döpte i Jordan var det publikaner och syndare som kom först till honom. De andliga ledarna kom inte alls till honom – de trodde inte och litade inte på Johannes. De litade inte heller på Jesus som Messias. Trots att de andliga ledarna visste att lagen gavs genom Mose. – Men, att nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus förstod de inte.

Om vi är människor som tänker annorlunda än andra människor och inte anpassar oss till denna världen, utan om vi liksom Johannes av Korset, ”låter oss förvandlas genom förnyelse av våra tankar, så att vi kan avgöra vad som är Guds vilja.” Så skriver Paulus till romarna (12,2) – då tar vi vårt kors på oss. Lägger vi inte märke till - att vi på något sätt - inte går andra vägar än vår omgivning, ja, då följer vi inte Kristus. Johannes av Korset kämpade under hela sitt liv med stora svårigheter, men trots att han ofta blev mycket illa behandlad valde han att verkligen följa Kristus.

Vad gör man med sin religiösa läggning, hur går man till väga med ett ja till Gud – jo, man följer sin fria vilja. Ett ja till Gud kan även bli ett avsiktligt nej, men ett nej kan också bli ett ja. Vår religiösa läggning lämnar inga garantier. Har man flera gånger sagt nej till Gud, så är det inga problem att ändra sej och börja säja ja till Honom. Vi är inte fast i vårt förflutna, vi har alltid möjligheten att börja om på nytt med hjälp av Försoningens Sakrament. AMEN

* * * * *

Predikan Trettiotredje Söndagen u.å. 2010, Ev. Lk 21:5-19, 14/11 -10

När några talade om hur vackert templet var med sina fina murverk och all utsökt utsmyckning sa´ Jesus: ”Allt detta som ni ser – det skall komma en tid då det inte lämnas sten på sten utan allt bryts ner.” Som det står i ev. idag. För judiska öron var det en ofattbar tanke. Det betydde för dem helt - enkelt världens undergång. För evangelisten Lukas var ödeläggelsen av templet redan en händelse i förfluten tid, och världen har inte gått under. Jerusalems förstörelse inträffade ungefär år sjuttio. Lukas skrev antagligen sitt evangelium mellan år 85 och 90. Märkligt är i alla fall, att alla evangelister rapporterar om templets undergång. Man kan kanske anta, att Jesus förutsade templets rasering.

I första läsningen (Mal 4,1-2) beskriver profeten Israels situation under den babyloniska fångenskapen. Vanligtvis står Malakis bok sist i våra biblar. Malaki betyder ”Den utsände” och kan vara antingen namn eller titel. Israelerna längtade naturligtvis hem för att få återse Jerusalem. Israels folk trodde att befrielsen ur fångenskapen skulle föregås av en religiös väckelserörelse, med en kulturell och politisk blomstringsperiod. Men i stället fanns det ett moraliskt förfall och otrohet hos folket och även hos prästerskapet. Gud verkade vara långt borta. Just då – säjer profeten när allt gått snett, när man tror att allt är förlorat, precis då kommer Gud – för dem som väntat på Honom. ”För er, ni som fruktar mitt namn, skall rättfärdighetens sol gå upp, och dess vingar skall ge läkedom. Då skall ni slippa ut, som hoppandande kalvar i kätten.” Som det står i Mal 4,2.

Lärjungarna frågar Jesus Kristus: ”Mästare, när sker detta och vad blir tecknet på att det börjar?” Han svarade: ”Se till att ni inte blir vilseledda.” Kristus varnar för att förväxla Hans slutliga återkomst med oroligheter. När Jesus kommer tillbaka, vet bara Gud Fader i himlen. Vi skall inte veta eller kunna förstå när Han kommer tillbaka eller räkna ut det genom att t.ex. se på himlen, för det ingår i Guds kärleksfulla och visa rådslut att vi inte skall förstå detta. Vi vet ju inte heller exakt när vår dödsstund sker. Tiden är nära säjer de falska profeterna och utnämner sej själva till messiasgestalter. Sådana gestalter är alltid en lockelse. Osäkra människor vill gärna ha raka besked och okomplicerade svar. Jesus säjer till oss: ”Följ dem inte”, ”tappa inte besinningen… Det är inte slutet”.

Det som inte tillhör Gud hos oss, skall brytas ner. Det hos oss, som inte gagnar Gud behöver vi själva förändra. Gud kräver av oss att vi ändrar våra liv, så att vi hjälper andra människor på deras väg mot Gud genom vårt eget uppträdande. Vi döpta behöver visa, att vi lever våra dop. Samtidigt kan vi också leda oss själva mot vårt mål – Gud själv. Alla har vi en hjälpande hand boende inom oss – nämligen den helige Ande, som hjälper oss att lyssna när vår Fader talar till oss. AMEN

* * * * *

Predikan Tjugonionde Söndagen u.å. 2010, Ev. Lk. 18, 1-8, 16/10 & 17/10 -10

I träningslokaler med alla redskap och i motionsspåret är vi människor ofta väldigt uthålliga. Vi vill öka konditionen och se vältränade ut i första hand, men vi vill också motverka övervikt för att inte överanstränga hjärtat. Det är ju viktigt att vi vårdar det vi fått av vår Herre en gång. Det är också viktigt att vi är rädda om vårt trosliv och att vi är uthålliga i bönelivet – det kroppsliga och det andliga samverkar.

I maningen att be ständigt - vädjar vår Herre om för att vi skall öppna våra sinnen och förstå att vi människor inte kan finnas till ens för en sekund utan Gud. Efter vår morgonbön eller aftonbön säjer vi Amen - men när vi lämnar Kyrkan efter mässan - lämnar vi därmed inte Gud. Han vandrar alltid vid vår sida. Vid vårt dop fick vi del av den helige Ande och därför är Han alltid med oss. När vi börjar dagen med bön lång eller kort, gör vi det för att vår dag skall levas i Guds åsyn i lydnad och tro. På kvällen kan vi se tillbaka på hur dagen varit, då måste vi antagligen be om ursäkt för att vi låtit vår Herre komma i bakgrunden och att vi gjort felaktiga eller olämpliga saker. Säkert har vi glömt att tacka Honom för allt det skydd, Han givit oss och också troget stått vid vår sida. Genom bönen förs vi mot det som verkligen är viktigt under dagens lopp.

Det är mycket i vardagen som splittrar och leder oss bort från tros –och bönelivet. Man frågar sej varför? Endast vår Herre själv kan svara på den frågan. Kanske har vi inte modet att möta Gud och den storhet som omger Honom. Gud vill att vi skall tala med honom, just genom bönen, för att vi så småningom skall nå ett lyckligt liv. Vi blir inte bönhörda beroende på hur långa böner vi ber. Vår Herre hör lika gärna böner med några få enkla ord av uppriktighet och andlig längtan. Det vår Herre och Gud vill, är inte att Han skall få reda på vår önskan – den vet Han redan – utan att vi skall öva upp vår längtan att be till Honom och tacka Honom. Detta för att vi skall vara väl förberedda på att ta´ emot de gåvor, som Han vill ge oss.

Att ständigt be betyder inte, att vi alltid läser böner, utan att vi lever inställda på bön och är innerligt inriktade mot Gud. Det Gud vill ge oss är något mycket stort, men vi är lite för snäva i våra hjärtan – vi är ännu inte tillräckligt tränade – för att ta´ emot det stora Han vill ge oss. Vi skall tro och lita på, att Gud vet vad vi behöver – trots att det många gånger inte ser ut så. I bönen kan vi nå en verklighet, som är större än vår förmåga att uppfatta och se, en verklighet som ger oss allt vi behöver för att klara det vi fått till uppgift.

Aposteln Paulus, har skrivit följande: ”Öppna också ni era hjärtan. Gå inte i par med de som inte tror”. (Tänk inte på samma sätt som de som inte tror.) Herre hjälp oss att alltid göra Din vilja och av hjärtat tjäna Ditt heliga namn. AMEN

* * * * *

Predikan Fjortonde Söndagen u.å. 2010, Ev. Lk. 10,1-9, 4/7-10

När vi begrundar dagens ev., verkar detta nästan främmande för oss. Man kan bara bildlikt föreställa sej hur det var när sjuttiotvå lärjungar blev utsända av Jesus, dit Han själv ämnade gå. Han sände dem som får in bland vargar, värnlösa och utlämnade. De skulle inte ta` med sej något, inga pengar, ingen påse eller sandaler. Deras uppgift var den, att överallt dit de kom, så skulle de önska frid. De var beroende av, att man tog emot dem och gav dem att äta och dricka. Lärjungarna fick uppdraget av Jesus, att de skulle bota sjuka som fanns där och säja till folket att Guds rike snart är hos er.

När vi vidare funderar över evangeliet, lägger vi märke till att vår Herre inte sände ut lärjungarna en och en, utan två och två. När två förkunnar något, har förkunnelsen karaktär av ett vittnesmål. Jesu budskap var mycket viktigt: ”Guds rike är nära!”, av den anledningen förkunnas detta budskap till människorna av två trovärdiga budbärare. Dessutom intygar budbärarna trovärdigt, att de av Jesus har fått fullmakten, att bota sjuka. Det blev en verklig pånyttfödelse i städer och samhällen, när lärjungarna kom. Framför allt när lärjungarna sa´: ”Guds rike är nära!” - Sjuka blev botade! Demonerna förlorade sin makt! Helandet hängde ihop med budskapet. En stor, enorm förväntan hade så att säga ockuperat eller gripit tag i människorna. Och allt skedde, när Jesus redan befann sej på väg till Jerusalem. Utsädet som Han sått, grodde och gav rik skörd.

På liknande sätt är vi alla utsända! Var och en av oss - på sitt sätt och i sin situation - kan vi alla göra en insats. När vi från början ser tillbaka på de första kristna församlingarna och följer kyrkohistoriens väg vidare, ser vi, hur det av den lilla plantan har blivit ett mäktigt träd, vars rötter alla omständigheter till trots omfattar hela jorden. I varje tid finns det utsända, som intygar Jesu kärleksbudskap genom ord och gärning. De många kvinnor och män, som på ett särskilt sätt fanns kvar i Jesu efterföljd, men även alla de, som stilla och anonymt i sin egen omgivning gav Jesu kärlek vidare till sina medmänniskor, bör vi tacka oändligt mycket. Vi tackar dem, eftersom vi fortfarande i dag får del av trons gåva.

För alla tider synliggör Korset den självutgivande osjälviska kärleken. Kärleken är den absoluta kontrasten till synden och till den värld som vänder sej bort från Gud. Till den yttersta konsekvensen förverkligar Jesus sitt budskap om frid och frihet. Orädd höll Han fast vid sin övertygelse, utan att tiga inför de mäktiga, Han avtalade inte om några falska uppgörelser, detta kostade honom livet. Han korsfästes! Dock är kärleken starkare än döden. Gud Fadern bekräftade kärlekens seger genom att uppväcka Honom från det döda.

Vi tar emot kärleken för att bekräfta den. Vi kan inte ge kärlek vidare, om vi inte själva har tagit emot kärlek. Vi är samlade, för att fira Guds närhet hos oss och framför allt försöka skänka vår omgivning Hans kärlek. Vi får dela vårt andliga liv och vår andliga kunskap med varandra, vi som lever genom vår glädje och vårt hopp. AMEN

* * * * *

Predikan Heliga Trefaldighets dag 2010, Ev. Joh. 16,12-15, 30/5 -10

Hos många förekommer Gud bara, som en svagt flämtande låga. Tyvärr finns Han inte alls med i många människors liv. När vi läser tidningar, hör på radio eller ser på TV – får vi bilden av en värld nästan utan Gud – som är riktad rakt emot oss och direkt in i vår mest privata omgivning. Vi blir vittnen till något, som inte hör hemma i vår kristna tradition – antingen vi vill det eller inte. De flesta människor har ingenting emot Gud, men Han betyder inte något för många. Syftet med och betydelsen av den heliga Trefaldighetens fest, tränger tyvärr inte in i allas hjärtan.

Frågeställningen om Gud skjuter man framför sej – men frågan finns i alla fall kvar i människors medvetande – Jesus Kristus glömmer man lätt bort – den helige Ande är man ofta inte riktigt medveten om. Utan Gud är vi människor, som ett fartyg utan varken roder eller kompass. Inom oss breder tomheten och rastlösheten ut sej – som många tror sej kunna bedöva på olika sätt – med skiftande nöjen och statusprylar.

Den heliga treenighetens mysterium har ingen mänsklig tanke räknat ut. Kyrkan har fått utstå mycket elakheter och hån för sin tro på den heliga Treenigheten. Den har vi fått som en trossanning. Detta började med att, Jesus bad till Fadern och kallade honom Abba, Fader. När det var som svårast och Guds frälsning verkade vara långt borta och Jesus själv förkastas och står inför ett svårt avgörande i Getsemane - då ber Han till Gud: ”Abba! Fader!” För Dig är allt möjligt. (Mk 14,36). Jesus Kristus menar sej inte vara en gudomlighet bredvid Fadern, utan går djupare än så i enheten. Jesus sa´: ”Jag och Fadern är ett.” (Joh. 10,30). Påven Johannes Paulus II skriver: Man kan säga att i den helige Ande blir Guds inre treeniga liv - helt och hållet en gåva, till ett utbyte av ömsesidig kärlek mellan de gudomliga personerna, och att Gud existerar som gåva genom den helige Ande. – Den helige Ande är det personliga uttrycket för den självutgivande kärleken. Slut på citatet. - Kyrkan har från allra första början döpt oss i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Vi omgärdar våra liv med Treenighetens namn från morgonens till kvällens korstecken.

Tron på den heliga treenigheten är både det mest aktade och andligt upphöjda, samtidigt som det är det mest konkreta och praktiska. Treenigheten är svaret på människans och den mänskliga familjens djupaste behov. Vår tro vittnar om en längtan, som har sin grund och sitt förverkligande i Gud själv, och bara där. Vi människor har ett skriande behov av en enhet, som inte upphäver, utan fullkomnar mångfalden i familj, i samhälle och i världen. Kyrkans djupaste väsen är en ”försonande” enhet. Fäderna kallar Henne för ”den försonande i världen”.

Inom Treenigheten råder en intensiv kärlek. Sonen förhärligar Fadern, men Fadern förhärligar också Sonen, och på Heliga Trefaldighets dag förhärligar Anden Sonen. De tre ger varandra en inbördes hedersbevisning. Detta är kärlekens språk, liksom förhållandet mellan man och kvinna – föräldrar och barn. AMEN

* * * * *

Predikan Annandag Påsk , 5/4 -10

Vi har firat Påsk ännu en gång. De tre heliga påskdagarna Långfredagen, Påskvakan och Påskdagen är kyrkoårets höjdpun-ter. Påskvakan och Påskdagen är en åminnelse av Kristi triumf över döden och sammanfattar hela evangeliet. Men Kyrkan fortsätter att fira påsk. Påskdagen breder ut sej över hela veckan, som kallas Påskoktaven. Dopet nämns i dagens kollektbön och flera gånger under den kommande veckan. Bakgrunden är Kyrkans omsorg om de nydöpta, de som döptes i påsknattens gudstjänst. Dopet är Guds gåva till oss.

Vi har döpts in i Kristus, skrev Paulus till de kristna i Rom. ”Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i Hans död?” (Rom 6,3). För att vi skulle få leva ett annat och ett nytt liv, liksom Kristus uppväcktes från det döda genom Fadern. Detta är Kyrkans glädjefyllda budskap till oss under Påskens gudstjänster. På påsknatten fick vi uppleva när en vuxen katekumen tog emot dopet. Alla blev vi infogade i Kristus-hemligheten. Vad betyder det? Svar: den korsfäste Jesus är den uppståndne Kristus. På Långfredagen upplevde vi när Jesus av kärlek till oss människor dog på korset. Som döpta och realister vet vi att detta också är vår väg.

Annandag Påsk är första steget in i den 50 dagar långa påsktiden, som sträcker sej fram till och fullbordas av Pingstdagen. Under denna tid brinner påskljuset och vi läser om hur den Uppståndne på olika sätt visar sej för sina lärjungar. Men vi hör också ur Apostlagärningarna, hur tron på Kristi uppståndelse får Kyrkan att växa och sprida sej genom apostlarnas förkun-nelse. Dessutom läser Kyrkan särskilt ur Johannesevangeliet.

Jesu uppståndelse var trons huvudpunkt i den första kristna församlingen. Sedan den Korsfäste hade blivit uppväckt till det nya livet och uppenbarat sej och visat sej för mer än fem-hundra bröder, som det står i 1Kor 15,4-7 – då visste församlingen, att allt vad Han förkunnade och hade gjort var riktigt! Gud hade inte förkastat Jesus Kristus, utan tagit emot Honom.

Påsktiden är nådens tid. Då påminns vi om det nya, som vi fått del av genom Kristi uppståndelse. Genom dopet har vi dött och uppstått med Kristus. Medan vi lever här på jorden, har vi fått något, som gjort oss till medborgare inte bara i vårt jordiska rike utan också i Guds rike. Våra liv har fått andra förtecken genom dopet, trots att vi har samma kropp och själ som innan dopet. Att leva sitt dop, betyder inte att leva världsfrånvänt och svärmiskt. Det betyder att leva i tron, hoppet och kärleken. I tron på den Uppståndne och Levande i ett fast hopp om att det är Hans rike som är kärleken och slutmålet för allt.

Genom Påsken lever vi i kärlek till honom, som lever mitt ibland oss och i vårt innersta. Påsktiden blir en upptäcktsfärd, för att bli seende och bli medvetna om att Kristi uppståndelse ”förnyar allt”. AMEN

* * * * *

Predikan Herrens Bebådelse – Marie Bebådelse dag, högtid, Ev. Lukas 1: 26-38, Årg. C, 25/3 -10

I den moderna västerländska kulturen har vi ett överflöd av ideala förebilder, som förs ut på alla möjliga olika sätt i våra massmedier och som så många av oss tar till sej, utan att tänka på vad det egentligen innebär. Ofta är det s.k. kändisar, som blir människors förebilder i stället för våra stora kända kristna namn, som Maria och Kristus. Marias roll som den värmande modern och förebilden för en frusen mänsklighet och förmedlaren av Kristi frälsande nåd – är fortfarande – en viktig förebild för många människor i vår värld. Under medeltiden var Maria ett stort och aktat helgon i Sverige.

För vår egen heliga Birgitta (1302-73) är Maria en mycket stor förebild. Säkert läste hon någon gång samma text ur Jesaja, som vi gör idag på Marie Bebådelses dag år 2010 i första läsningen om det s.k. Immanuelstecknet. Herren uppmanade alla av Davids hus att lyssna och gav dem ett tecken: ”Se den unga kvinnan skall bli havande och föda en Son, och hon skall ge honom namnet Immanuel.” Definitivt förs Maria in i Kristi mysterium genom detta – ängelns bebådelse. Gamla testamentet förberedde människorna redan så tidigt, på den stora händelsen på det här sättet. ”Men när tiden var inne sände Gud sin Son, född av en kvinna och född att stå under lagen, och vi får söners rätt.” (Gal. 4,4-5). I Matteus och Lukas evangeliers första kapitel beskrivs också Guds Sons ankomst till världen.

När ängeln sa´ till Maria att hon fått nåd av Gud och skulle föda en Son – världens frälsare – öppnade hon sej och trodde och tog emot Guds budskap. Marias Ja, var ett Ja till Guds nåd. Det oförklarliga skulle ske genom den helige Ande. I naturen händer så mycket, som inte kan förklaras. Ofta förstår inte vi människor dessa oförklarliga händelser, men det kan vara Guds möjlighet att bryta sej in i våra liv. I våra tankar begränsar vi våra möjligheter, till vad vi själva anser rimligt. Ändå kan det bästa i livet vara det, som inte kan förklaras eller förutses. Det helt oväntade är en överraskning, som Gud har bakom sin rygg. Låt oss be Guds Moder Maria – att hon ber för oss – så att vi öppnar våra hjärtan och i tro tar till oss hennes Son. Liksom hon själv gjorde den gången för länge sedan. AMEN

* * * * *

Predikan S:t Josef, Jungfru Marias brudgum, högtid, Ev. Lukas 1:16, 18-21, 24, Årg. C, 19/3 -10

”Gå till Josef” (1Mos 41,55). Efter sju år av överflöd i Egypten blev det hungersnöd och folket ropade till farao efter bröd, han svarade: ”Gå till Josef och gör som han säjer”. Få personer i Kyrkans historia har så inspirerat sina medmänniskor till förtroende för den helige Josef, som den heliga Teresa av Avila. Hon skriver: ”Till Herre och Förespråkare tog jag den ärorike helige Josef och anbefallde mej i hans vård. Jag inser klart att det är han, min Fader och Herre, som i denna min nöd räddade mig och visade mig långt mer godhet än jag hade vågat be om”. Den fromma undergivenheten hos S:t Josef är inte bara något som vuxit fram ur känslomässig fromhet, utan den är fast förankrad i evangelierna.

Vi läser i evangeliet att en ängel sa´ till Josef: ”Var inte rädd att ta Maria till din hustru” (Mt 1,20) och det var så han handlade: ”Josef gjorde som Herrens ängel uppmanade honom” (Mt 1,24). Därför blev han förebilden, som vi skall efterlikna i samma kärleksfulla trohet. Josef är den, som historiskt har givit Gud största beviset på förtroende och tillit inför detta fantastiska budskap. Tron har inte sin upprinnelse i andligt diskuterande och kritiska tvivel, utan att i hörsamhet erkänna eller ana Guds vilja. Av den orsaken är det viktigt, att vi ser upp till den helige Josef, som hjälper oss att förstå, hur man kan vara fylld av kärlek, men ändå fast mot sin omgivning i vår tid. - Både Kyrka och samhälle behöver en faderlig auktoritet, som inte bygger på yttre makt - utan på den inre auktoritet, som Gud själv förmedlar.(Ur en predikan av biskop Anders 2005). De stora Heliga – våra helgon har fullkomligt brottats med Gud, men har inte smugit sej undan.

Vi kan bara ana det inre djupet i Josefs begrundande och problem, när han står inför det ännu djupare trosmysteriet: ”ty barnet i henne har blivit till genom helig Ande”. (Mt. 1,20) Det är inte nödvändigt, att vi förstår allt vad Gud gör och låter hända i vår värld och i våra liv. Det är inte viktigt, att vi får förklaringar på allt. Det vi behöver, är att ha förtroende för Gud och att vi utan att tvivla överlämnar oss till Honom. Vi behöver leva i Jesu och Marias närhet. Låt oss närma oss dem, genom att vi ber om den helige Josefs hjälp. Då får vi nåden och hjälpen vi behöver. Det är nödvändigt att be om den helige Josefs förbön, så att föräldrar och fostrare tar sina kallelser på djupaste allvar. Då kan det verkligen hända stora saker i våra familjer. AMEN

* * * * *

Predikan Sjätte Söndagen u.å., Ev. Lukas 6:17-18, 20-26 Årg. C, 14/2 -10

”Saliga är ni – men ve er!” Just de här orden av Jesus kunde vara svåra att förstå för åhörarna och kan även vara i dag för oss. Tillåter inte Kristus oss att ha god ekonomi, hälsa och relationer? Får vi inte vara glada? Hur kan någon som är kärleken själv, ge oss sådan kritik? Detta är svaret: Jesus Kristus talar som en profet, i kontrastrika termer vitt och svart, ont och gott liksom de andra profeterna i Israel på den tiden. Han uttrycker sej på ett liknande sätt som profeten Jeremia, som vi hörde i första läsningen: ”Förbannad är den man, som förtröstar på människor”. Mot detta sätter profeten i samma läsnings sista mening: ”Men välsignad är den som förtröstar på Herren.”

Saligprisningarna i dagens Lukas ev. och även i Mt. ev. kap.5 - skall inte vara någon förteckning över ”kristna dygder”, utan ett tillkännagivande om ett Guds ingripande. Dessa lovar att Guds rike skall komma till dem, som lever nedstämda och tvivlar på att de får vara Guds barn. Saligprisningarna inleder bergs-predikan, som kan säjas vara en sammanfattning av den kristna läran. Evangelisten Lukas har helt enkelt i sitt missionsarbete tagit för sej ur den apostoliska traditionen. Jesu evangelium var både en inbjudan och en kallelse till Guds rike. En så stor gåva, är mer oförtjänt och fantastiskt än något annat. Detta gick på tvärs mot vad människorna hade väntat sej. Men det gäller för oss att förstå och ta´ emot. Då behöver vi vara i ett andligt läge, som gör oss villiga - att vara öppna och lyssna. Denna andliga belägenheten skildras i saligprisningarna.

Den som visat människorna störst förtroende är Herren själv. Han valde ut sina apostlar och gav dem uppdraget att föra Hans verk vidare, som Sina representanter. Ofta avslutar aposteln Paulus sina brev med förord för olika personer, som man kan lita på. Det betyder att dessa personer gått igenom en grundlig prövning. Det är inte på grund av en känsla full av förtroende, som vi litar på Kyrkans ledare och herdar, inte ens på grund av deras skicklighet och personliga duglighet - utan för att de själva har blivit prövade av vår Herre och har låtit sej fästas fast vid Kristus och den apostoliska traditionen. Därför litar vi på Kyrkans ledare och herdar.

Profeten Jeremias varning består. Lita inte på människor! Lita på Herren Gud! Och när vi litar på människor enligt Kyrkans lära och vägledning, så är det för att de företräder Herren och går Herrens väg. Det är deras uppgift att lära oss lita på Herren. För den enskilde är det en mognadens och luttringens väg, när vi med den helige Andes hjälp - steg för steg flyttar över vår förtröstan från människor till Herren, och endast till Honom. På samma sätt som barn behöver sina föräldrar, behöver den troende kristne särskilt i början en vägledare. En god vägledare förknippar inte en fråga med sej själv, utan pekar mot Herren. Då gäller Johannes Döparens ord om sitt förhållande till Herren: ”Han skall bli större och jag mindre” (Joh. 3,30). AMEN

* * * * *

Predikan Heliga Familjens fest, Ev. Lukas 2:41-52, Årg. C, 27/12 -09

Att se en enhetlig och harmonisk familj hör till en av livets vackraste upplevelser. Tyvärr är inte familjerna längre så homogena och enhetliga, som man var van att se dem – längre tillbaka i tiden. Familjen har uppgiften att vara en drivande kraft i både Kyrka och samhälle. Föräldrarna kan fullfölja denna uppgift genom att låta familjegemenskapen och hemmet bli barnets första kyrka. Människan är en person som föds in i en familj, i ett skeende som redan pågår. Vi kan inte välja våra föräldrar – vi får dem till skänks. Barnen är en gåva all planering till trots. Vi har vår släkt, antingen vi vill eller inte. Vi tillhör en familj oavsett alla andra omständigheter.

Hur kan denna heliga familj – Maria, Josef och Jesus vara ett föredöme för oss kristna i allmänhet och särskilt för de kristna familjerna? Jo, det som utmärker den heliga familjen är, det som skall utmärka varje kristen människa - i själva verket en obeveklig förtröstan på Gud - Han som leder var och en av oss och ger alla - kvinna eller man - ett personligt uppdrag. Maria och Josef kände sej som, och var troende judar och besläktade med sin fader, Abraham. I all sin vishet och oändliga godhet leder Gud oss och vårt svar kan endast vara - villkorslös lydnad och tillit. Det var självklart för Josef och Maria, att gå upp till templet med Jesus vid påskhögtiden. Naturligt och enkelt säjer detta något om den Heliga Familjens Anda och tradition. De levde av Israels tro och de levde sin vardag med stöd av Herrens lag.

Med handen på hjärtat talas det inte i vår tid - för mycket om – vad vi ”känner för” och ”för lite om” våra skyldigheter som kristna människor och våra skyldigheter mot dem, som vi bör ha som ideal och stöd i våra försök att leva som kristna. Det idealet och det stödet finns i allra högsta grad hos Maria, Guds Moder.

En gång när jag var ung träffade jag en man, som berättade för mej hur han klarat både sej och sin familj igenom mycket svåra tider och stora lidanden. ”Hur bar ni er åt?” frågade jag. Han tittade allvarligt på mej och svarade – ”Vi bad högt eller tyst tillsammans eller enskilt, som det passade sej.” För den familjen var det självklart att be böner ur den traditionella katolska böneskatten – rosenkransen, litanior och tillbedjan (när det fanns möjlighet). När jag tänker tillbaka på vad jag fick höra en gång för så länge sedan och tänker på vad som står i dagens ev. så framgår det klart - att denne man med familj - levde av sin tro och i sin tro – på samma sätt som Maria och Josef.

Att föra tron vidare, är inte alltid en självklarhet för alla. Det är viktigt att denna betydelsefulla föräldrauppgift fördjupas och utvecklas. Dagens ev. om den Heliga familjen kan dessutom ge oss en impuls och vara ett föredöme i det livslånga lärandet. AMEN

* * * * *

Predikan Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet, Ev. Lk. 1,26-38, Årg. C, 8/12 -09

”Gud såg, att allt som Han hade gjort var mycket gott.” (1Mos 1,31). Med detta omdöme: ”Det var mycket gott”, slutar den första skapelseberättelsen. Vad Gud gör, är inget fusk, inget hafsverk, ingen halvmesyr; vad Gud gör, är fint och vackert, och ljust. För alla gäller detta omdöme om människan, som det sista och högsta av Guds skapelseverk – hon är skapelsens krona.

Bara en enda flyktig blick i en dagstidning försöker motbevisar detta lysande omdöme. Där läser vi om krig, svält, överfall och mord. Är människan och världen verkligen god? Frågar vi oss. Världen och människan är god, men genom synderna blir allt kaotiskt. Den österrikiske diktaren Grillparzer följer utvecklingen med syndafallet som han uttrycker som: Humanitet utan gudomlighet, det vill säja en mänsklighet utan Gud, leder till omänsklighet. Likväl ger Gud inte upp Sina omsorger, för människans frälsning. Gud är ständigt aktiv för att bekämpa ondskan.

Vad innebär då den obefläckade avlelsen för oss i dag? Det betyder, att Maria var den första människan, som blev frälst redan från konceptionen. Hon föddes alltså helt utan synd. - En händelse höljd i mystik – som alla andra under. Vi talar ofta om, att Jesus har frälst oss från synd och död. Fortfarande i dag får man uppfattningen att denna frälsning inte pågår nu, då det alltjämt finns synd och död. Man frågar sej om frälsningen är ett rent framtidsperspektiv, som kanske aldrig blir verklighet? Men inom Maria har framtiden redan inträtt: Från allra första början blev hon av Gud fullständigt frälst och befriad från synd och hon har redan före den samfällda uppståndelsen, som vi i trosbekännelsen senare erkänner, deltagit i Kristi seger över döden.

Marias avsaknad av synd - visar oss skapelsens ursprungliga skönhet - så som Gud vill ha det. ”Det var mycket gott”, fastställde Gud med en blick på sin skapelsen. Om Jesus säjer hans samtida omgivning: ”Allt Han har gjort är bra” (Mk 7,37). Det gäller även utan inskränkning för Hans mor. Maria är kvinnan, som breder ut en atmosfär av respekt, vördnad och ädelmodigt förtroende för Gud över oss människor. Genom att vörda Maria mognar vår egen hållning till vår tro inom oss. AMEN

* * * * *

Predikan Alla Själars dag, Ev. Joh. 6:37-40, Årg. B -09, 2/11-09

När man frågar människor i dag: Tror Du på Gud?, så får man många gånger till svar: Jo visst, jag tror på Gud, men jag går inte i Kyrkan. Då undrar man om den som svarat på frågan, tror på något annat än sin egen uppfattning. Att tro betyder inte att tycka eller ha åsikt om något, utan att lita på någon – till och med ha blint förtroende för att Kristi ord är pålitliga. Först ur ett innerligt och kärleksfullt förhållande till Gud, uppstår tron på honom.

Redan i senjudendomen fanns den åsikten, att man kunde hjälpa de döda genom förbön så att de blev befriade från sina synder (2 Mackabeerboken, ett tillägg till GT). I NT finns en antydan om att Gud i sin godhet ger människan möjlighet till rening – till och med efter jordelivets slut: ”Själv skall han dock räddas, men som ur eld.” Som det står i 1 Kor 3,15. I början av ev. sa Jesus till folket: ”Alla som Fadern ger mej skall komma till mej och den som kommer skall jag inte visa bort, för jag har kommit för att göra Guds vilja”. Samma betydelse kommer igen i andra versen – vi behöver inte vara oroliga, vi blir väl omhändertagna när vi lämnar jordelivet.

Jesus Kristus har helgat människolivet genom att själv bli och leva som människa. Han har också förvandlat döden - han har gjort det genom att låta sej dödas och själv stiga ner i det djupaste mörker –”nerstigen till dödsriket” ber vi i trosbekännelsen. När Jesus uppstår från det döda, innebär inte hans seger att den fysiska döden avskaffas. Men döden förändras genom Kristus – från att vara det obönhörliga slutet till att bli något annat och bättre. Bön för de avlidna har alltid funnits i den kristna Kyrkan. Genom bön och genom att frambära Kristi frälsningsoffer i den heliga mässan för de döda kan vi hjälpa dem i deras reningsprocess i skärselden och de kan be för oss. Alla själars dag är den stora böndagen för våra avlidna släktingar och vänner och för alla avlidna som ännu behöver våra förböner.

Både Alla Helgons dag och Alla Själars dag gör läran om livet efter detta, och om den kristna gemenskapen i Gud lättare att förstå. Dessa helgdagar kan stimulera oss till eftertanke om vår egen situation nu och inför evigheten. Samtidigt görs vi mer medvetna om – det stora sammanhang, som vårt eget lilla liv ingår i – nämligen De Heligas Gemenskap. AMENJungfru Marias tempelgång Sak.2,10-13; Lk.1,46-55; Mt.12,46-50.

Lund 21/11 -12

Från öst-kyrkan kommer vördnaden förvår Fru, och från det hållet mottog vi också Jungfru Marie tempelgångsminnesdag. Där firades den sedan slutet av 600-talet. I väst-kyrkan antog påven Gregorius XI minnesdagen år 1372 vid det påvliga hovet i Avignon.

Vadär det då vifirar,på minnesdagen Maria tempelgångs dag?Jo,följande: jungfru Marias föräldrar, Joakim och Anna, hade länge varit barnlösa, när de sedan fick sin dotter, uppenbarade sej en ängel för Marias mor. Minnesdagen firar det faktum attMarias föräldrar förde henne till templetvid mycket unga år och överlämnade henne att bo där under en längre tid som tempelvigd Gudskontemplerande jungfru.

Varibestår minnesdagens speciellaskönhet? Maria var den utvalda före tidernas begynnelse, från vilken Messias skulle födas. Templet var den enda platsen i det gamla förbundet där offer frambars till Gud. NärMaria mottogsi templet, tog man detförsta stegetför att uppfylla löftet att Messias skulle komma till den sanna religionen. Det varhoppetsmöte medverkligheten.

I första läsningen hörde vi Herrens ord till profeten Sakarja; fritt tolkat lyder det såhär: ”Var glada och jubla – jag kommer för att bo hos er. - Många folk skulle den dagen sluta sej till Herren och bli Hans folk. Jag tar min boning hos dej… säjer Herren.”I evangeliet säjer Jesus Kristus: ”att vi skall älska inte bara våra närmaste, utan även alla som gör Hans himmelske faders vilja.” På den heliga Marias inrådan skall vi därför be, att varje kristenger sin trotill den sanne guden ochi ettklart vittnesbörd ge uttryck förvår kärlektill nästan. Mellan kärleken till Gud och kärleken till vår nästa finns en oskiljaktig relation –den helige Andefinns absolut med i den relationen.

Citat av Josemaria Escrivá: Sök kontakt med den helige Ande,Den Storesom vi tyvärrsåofta går förbi.Hanvill helga dej.Hanär Guds tempel. – Den somtröstarbor i din själs innersta: Lyssna påHansråd och beakta dem noga. AMEN

Zwischen der Gottesliebe und der Nächstenliebe besteht eine untrennbare Verbindung. Liebe Freunde, durch dieFürsprache der hl. Jungfrau Maria wollen wir darum beten, dass jeder Christ seinem Glauben an den einen wahren Gott in einem klaren Zeugnis der Nächstenliebe Ausdruck verleihen kann.

Ekonomi- och pastoralråd

Ekonomirådet

Klara Balogh - This e-mail address is being protected from spambots. You need JavaScript enabled to view it.
Hugo Cederschiöld - This e-mail address is being protected from spambots. You need JavaScript enabled to view it.
Lars Lindskog - This e-mail address is being protected from spambots. You need JavaScript enabled to view it.
Rosario Lo Cicero - This e-mail address is being protected from spambots. You need JavaScript enabled to view it.
Stanislaw Radziukiewicz - This e-mail address is being protected from spambots. You need JavaScript enabled to view it.
Bengt Sallerfors - This e-mail address is being protected from spambots. You need JavaScript enabled to view it.
Anna Winter -
This e-mail address is being protected from spambots. You need JavaScript enabled to view it.



Pastoralrådet

Anna Minara Ciardi -  This e-mail address is being protected from spambots. You need JavaScript enabled to view it.
Lucas Cardona  - This e-mail address is being protected from spambots. You need JavaScript enabled to view it.  
Gösta Hallonsten - This e-mail address is being protected from spambots. You need JavaScript enabled to view it.
Maria Ellis - This e-mail address is being protected from spambots. You need JavaScript enabled to view it.  
Smret Fshaye - This e-mail address is being protected from spambots. You need JavaScript enabled to view it.  
Cassandra Lindgren - This e-mail address is being protected from spambots. You need JavaScript enabled to view it.  
Lave Regnéll - This e-mail address is being protected from spambots. You need JavaScript enabled to view it.  
Yvonne Ricci - This e-mail address is being protected from spambots. You need JavaScript enabled to view it.  
Monalisa Sellersjö - This e-mail address is being protected from spambots. You need JavaScript enabled to view it. "

 

 

Undervisning för ungdomar

Undervisning för ungdomar - årskurs 7, 8, 9 +gymn. Fredagen den 7 oktober kl. 16:00.

Information in English

Mass in English
 
St. Thomas: Sundays at 18:00

Dominican Priory:  Mass held in part English each Wednesday (noon) at the nearby priory (Sandgaten 8).

Student Mass in the Dominican chapel at Sandgatan 8 at 18.00:
  Sep 4th, Oct 2nd, Nov 13th, Dec 11th


The Sacrament of Confession
•    Tuesdays 17:00

Prayer and Discipleship
•    The Legion of Mary holds weekly meetings in English, Sundays at 11:30 in lower level meeting room.  Call 073-7289948 for more information.

Church website
•    www.stthomas.se

Local Catholic communities:

•    The Dominican Priory and Catholic student outreach: www.dominolund.wordpress.com
Catholic Student Chaplain, Björn Engdahl.  Tel 076-2763667, This e-mail address is being protected from spambots. You need JavaScript enabled to view it.

•    Dominican sisters, St. Dominic Convent: www.roglekloster.se

•    St. Thomas Catholic School: www.sanktthomasskola.se

Tillförordnad kyrkoherde september - oktober

Pater Henrik Alberius OP.
tel: 0735723057

veckonytt2

Fredag 13/10
Fre. i 27 veckan »under året«
18:00 Mässa 

Lördag 14/10
28 SÖNDAGEN UNDER ÅRET
17:00 Vigiliemässa

Söndag 15/10

28 SÖNDAGEN UNDER ÅRET
10:00 Högmässa
16:00 Latinsk mässa - extraordinarie formen

18:00 Mässa på engelska

Måndag 16/10
Mån.  i 28 veckan »under året«
12:10 Mässa hos Dominikanerna


Tisdag 17/10
Tis. i 28 veckan »under året«
18:00 Mässa

Ons. 18/10
Ons. i 28 veckan »under året«
12:10 Mässa hos Dominikanerna
17:25 Rosenkransbön
18:00 Mässa

Torsdag 19/10
Tor. i 28 veckan »under året«
12:10 Mässa hos Dominikanerna

19:30 Sakramental tillbedjan 
         hos Dominikanerna

Fredag 20/10
Fre. i 28 veckan »under året«
13:00 Begravning i Uppståndelsens Kapel av Birgitta Hogendoorn
18:00 Mässa 

Lördag 21/10
29 SÖNDAGEN UNDER ÅRET
13:15 Mässa OFS
17:00 Vigiliemässa
Kollekt för missionsländerna

18:00  Ekumenisk vesper i S:t Thomas

Söndag 22/10

29 SÖNDAGEN UNDER ÅRET
10:00 Högmässa
12:00 Mässa på polska
13:30 Mässa på spanska
16:00 Latinsk mässa - extraordinarie formen

18:00 Mässa på engelska
Kollekt för missionsländerna

Svenskundervisning

Måndagen den 23 oktober kl. 17:00.

S:t Thomas föräldragrupp

Onsdagen den 25 oktober kl. 10:00.

Läs mer...

Kateketmöte

Onsdagen den 25 oktober kl. 18:45.
 
 
 
 

Katolska studenter och unga i Lund

Vi har saker för dig som är student eller ung i Lund. We have several activities which could concern you as a catholic Student in Lund. 

Read more...

Respekt: Katolsk rörelse för livet

Respekt, den katolska rörelsen för livet lyssnar på dig!
Kontakta våra rådgivare även anonymt: svarafragor@respektlivet.nu